Knappt hade Jakob Hellman dykt upp på svensk poparena, med den trallvänliga låten "Vara vänner", förrän han gick och vann en Grammis som bäste nykomling. En sådan flygande start kunde få den stadigaste artist att halka omkull.
     Och vid allra första ton på ett proppfullt Melody står det klart att han inte än lever upp till berömmelsen.
     Jakob Hellman slår ackorden på sin akustiska gitarr och avverkar sångerna utan någon som helst dans eller gestikulering. Rösten är vek, smått gnällig - samtidigt självsäker. Han artikulerar texten omsorgsfullt, melodierna är av den sorten att de verkar komponerade i det enda syftet att förtydliga lyriken. Egentligen talar han, med en förstärkning av vår lustiga svenska satsmelodi.
     Han är mer trubadur än rockartist. Fast de fyra männen i rockbandet ordnar ett angenämt gung, blir det intressantare ju mindre instrumenten täcker över Jakob Hellmans röst. "Vara vänner" framförs i en bar-version med klinkande piano och släpig rytm. "Ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör", sjunger Jakob Hellman.
     Trots artikulationen pockar texterna - med gamla välanvända temata - sällan på särskild uppmärksamhet. Jag misstänker att han suger på orden mer för deras smaks än deras innehålls skull, ungefär som de plågor i bekantskapskretsen som är förtjusta i att höra sina egna röster.
     Jakob Hellman följer en svensk töntpop-tradition, påminnande om den tidige Pugh, om Ola Magnell och Di Leva. Bitvis är både han och bandet besvärande nära Elvis Costellos musik.
     Ändå är det med förvånande styrka han hävdar sig på Melodys scen och tar emot den förtjusta publikens talkörer. Han visar att han har förutsättningarna att bli en mycket god artist, och det kan gå fort.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL