Trots att han sjungit sedan 60-talet är det blott under de senaste åren Julio Iglesias gjort sig ordentligt omtalad i Sverige. Publiken på omkring 6000 personer visar sig bestå av inbitna fans, som applåderar förtjust vid var och varannan låt genast när den inleds. De kan hans sånger.
     Sjunga med är de dock inte lika pigga på. Julio Iglesias försöker få publiken att nynna eller tralla enkla tongångar, så att han ska kunna improvisera till dem - men det är en vek kör han får, och så fort han tjoar till i ett "Aye!" kommer den av sig.
     Annars är det ett särskilt drag som ständigt återkommer i arrangemangen - volymen går upp och ner. När han höjer rösten tar sexmannabandet i, sedan vinkar han till dem att dämpa sig och sänker rösten så att den till slut blir blott en viskning. Långa toner låter han försvinna i fjärran, genom att sänka mikrofonen tills den ligger mot magen.
     Ibland, som i den internationella hitlåten "Moonlight Lady", blir volymen så låg att publiken tror att sången tog slut och applåderar.
     Merdelen av repertoaren är på spanska, knappast begriplig för den svenska publiken - trots att, som han själv påpekar, många av oss ideligen semestrar i hans hemland. Ändå lyckas han, på ett sätt som är så släpigt att han i början av konserten verkar drogad, ta ett allt starkare grepp om sin publik.
     Vid första extranumret, "Falling in love with you", reser sig hundratals kvinnor ur bänkraderna och skyndar fram till scenkanten. Den lättjefulle och lågmälde sångaren har en attraktionskraft som är lika stor som den är svår att förklara.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL