Lolita Pop

     Namnet på denna skiva måste syfta på flower power, sextiotalets romantiska rus, och små stänk av det går att spåra bland låtarna. Arrangemangen är lena och dekorerande, tonen stillsamt lyrisk. Men först och främst är det vagt.

     Kanske var blomkraften vag, när det begav sig, kanske lika vek som stjälkar och kronblad. Ändå var dess doft omisskännelig. Med Lolita Pops doft är det inte lika gott ställt.

     Musiken porlar behagligt fram, då och då med sköna utsvävningar. Den engelska lyriken är däremot platt, intetsägande som en lång rad av enbart prepositioner. Är verkligen bandets engelska ordförråd så litet, eller ambitionsnivån så låg? De kanske helt enkelt inte vet vad de ska prata om.

     När dessutom Karin Wistrands solosång inte har några särskilda äventyr för sig, bara dugligt och sansat levererar raderna - då är det svårt att förföras.