Den långa kön till konserten består av inbjudna gäster, för en gångs skull är det folk som köpt biljett som smidigt kan slinka förbi. Gästlistan är den längsta i mannaminne. Ville bandet försäkra sig om en stor bunt supporters?
     Daily fylls av mer folk än till och med när Niklas Strömstedt spelade här. Inte samma folk, heller. Majoriteten är innerstadsmässiga och lagom rockiga människor i tjugoåren. De visslar och klappar händer, men verkar inte en enda gång fångas av bluesens blå stämning - nå, det gör inte heller bandet.
     Så låg är inte budgeten för Ronanders bluesband. Bara blåssektionen är fyra man stark. De spelar hyfsade, karakteristiska bluesarrangemang och hyfsade solon, Mats Ronanders röst är hyfsat raspig. De gör precis som man ska och brukar göra i bluesmusiken, men de visar inte ett enda ögonblick varför.
     Repertoaren av gamla blueslåtar påminner om husbandskonceptet - rutinerade musiker samlas och spelar en räcka favoriter, utan annan motivation än att det låter bra. Det duger gott för mängder av rock- och poplåtar, inte alls för blues.
     Blues är ämnad att innehålla något. Man måste, som det heter i sången, ha rätt att sjunga blues. Det enda osvikliga knepet är nog att leva den. Det ser jag inte ett ögonblick att Mats Ronander gör. Hans recept är att härma den. När han sjunger "baby, baby, baby" är det en skicklig återgivning av andras innerliga sång - men någon Ronandersk baby går inte att ana. Inte ens så formidabla rader som "Everybody wants to go to heaven, nobody wants to die" kan han återge med annat eftertryck än den rytmiska melodins.
     De spelar först en halvtimme och tar sedan en lika lång paus. Därefter har temperaturen stigit en aning och spelglädjen är tydligare. Men det är alltjämt spel i betydelsen förställning.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL