"Jag vet att extas inte är gratis", sjunger Melissa Etheridge med sin hesa röst. Fast hon bor i Los Angeles är det tydligt att hon inte syftar på drogen "ecstasy". Hennes rockmusik är djupt traditionell, likgiltig för branschens trender och extravaganser.
     Bandet består blott av bas, trummor och gitarr. Själv spelar hon oftast på en 12-strängad akustisk gitarr. Melissa är strax under 30 år och har under många år sjungit på obemärkta småscener i USA.
     Den anspråkslösheten har hon i behåll fast hennes musik nu blivit en internationell angelägenhet. Hon är en liten, lycklig, naturlig tjej, som sjunger den musik hon älskar för att hon älskar det. Den gungande rockmusiken har influenser från country och blues. Allt som oftast låter hennes band som något från Woodstockfestivalen -69.
     Hennes karaktärsstarka sång är obegripligt lågt mixad, kanske är det hennes egen blygsamma vilja. Det instrumentala ges allt mer plats ju längre konserten skrider. Den sista halvtimmen är i princip en lång jam-session. Gitarrer och trummor får breda ut sig.
     Sångerna handlar om den svårfångade kärleken, på ett vemodigt och alldagligt sätt. "Jag är bara ensam... när det blivit natt", sjunger hon på ett ställe och i första extranumret kan hon upprepa "Låt mig älska" hur många gånger som helst utan att det blir tjatigt. Slutnumret skrev hon vid 19 års ålder:
     "Jag insåg: man kan inte köpa kärlek med en sång."
     Det är då för väl att hon inte slutade sjunga för det.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL