Niklas Strömstedt

     Den strömstedtska lyriken är varken klassisk eller postmodern. Han talar i fraser som helt och hållet hör hemma bland svensktoppens bevingade ord, fast i hans fall mera hjärta än smärta. Hans sätt att variera det begränsade antalet av utslitna metaforer - eld och hav och vingar och det där - påminner om den gamla leken: bilda så många ord du kan av bokstäverna i "slentrian".

     Musiken är i total överensstmmelse med lyriken. Enkla ackordsföljder och melodislingor som man tycker sig ha hört så många gånger förr. Vers och refräng och här och där en instrumental paus för att suga på den måttfulla känslan, en suck om vad svårt det är att vara lagom lycklig, några takter till.

     All denna alldaglighet har chansen att summera sig i en förträfflig popkonsert - det är ju precis med det slätstrukna som de förnämsta popartisterna uträttar storverk. Stundtals gnistrar det också av detta mystiska medelmåttighetens något, en skön air av gemenskap och illusion om livet som något ständigt barntillåtet. Niklas Strömstedt kan förvisso skriva låtar som förmedlar det.

     Däremot har han inte kraften att leva ut det på scen. Artisten måste, i fysiskt möte med sin publik, kunna återge det bleka materialet med sådan hängivelse att det blir evangelium - rodna vid "hjärta" och gråta vid "smärta", spritta av lycka när "hon" kommer och tar hans hand, säcka ihop av sorg när "hon" går sin väg. Men Niklas törs inte drunkna i sina egna slagdängor, han står mest där och liksom citerar, som för att vi inte ska misstänka att han skrivit låtarna.

     Och ändå är de ibland förföriska, trots sveket från deras kompositör. Och ibland - när det skickliga bandet tystnar och drar sig tillbaka, eller i duett med antingen Anne-Lie eller Vicki Benckert - fångas han på sin egen krok, flyter bort på sentimentalitetens vågor. Då är det ganska vackert.