Det är en herre som varit med länge, Phil Collins. Han visar det i sin ytterst avspända scenstil. Efter att ha spelat trummor i introduktionsnumret promenerar han stilla fram över scenen, hänger på sig en lila kavaj till de bruna byxorna och tar ton inför en fullsatt Glob.
     Ljussättningen är färgflödande i ett ständigt lätt rökskikt, ljudet är något av det bästa jag hört i Globens omöjliga akustik. Musikerna är ett stort antal garvade herrar, som med förkärlek spelar i riktning mot funk och fusion.
     Phil hälsar på svenska:
     - God afton. Tack för att ni kommit.
     Sedan går han över till engelska, tackar på skoj ett antal gånger, faller sedan ner på knä och bugar på muslimskt vis. Han är en spjuver, som tydligt visar att han inte tänker ta sitt idolskap och sina väldiga framgångar med skivförsäljningen på minsta allvar.
     - Det blir en lång kväll, fortsätter han. Jag hoppas att ni tagit med rakapparat och lunchbox. Och att ni gått på toaletten.
     Sedan försäkrar han att han inte tänker framföra "Against all odds", en av de sentimentala världshittarna han under flera års tid duggat tätt med. Därefter sjunger han "Against all odds".
     Det är en kort och avspänd version, som inte fördjupar låtens ljuva, sentimentala ton. Det verkar nästan som om han skäms för sångens enkla emotionella smittbarhet.
     Phils sångteknik är avancerad men rösten är sträv, och förstärkningen förstorar detta så att stämman blir kärv, hård och ganska platt. De finare nyanserna i den går förlorade.
     Han tigger pengar till Röda Korset, som är på plats med bössor. Pengarna ska gå till behövande och hemlösa i Stockholm. En lagom välgörenhet.
     Det är när han sätter sig vid trummorna igen och sjunger "I wish it would rain", som ett större väsen gör entré. Han började som trummis och här visar han faktiskt den mest framträdande förmågan. Han spelar med ljuvlig distinktion och bestämdhet, med eftertryck i slagen - trots att han samtidigt sjunger en ganska krävande melodi.
     Sångerna är förvisso sköna, många av dem, men konserten hade säkert blivit mycket roligare om han ägnat större del av den vid trummorna.

Stefan Stenudd

PS (2008): Konserter som började så pass tidigt som 19:30, vilket var det vanliga på Globen, behövde vi på DN få in till morgondagens tidning för att komma före kvällstidingarna. Det betydde att vi inte alltid hann lyssna till slutet på konserten innan vi måste få ihop och skicka våra recensioner. Vi rockrecensenter gnydde över det. I just det här fallet blev det riktigt tokigt. När jag hade skickat min text, som slutade med att Phil borde spela mer trummor, återvände jag till konserthallen - där han var inbegripen i ett väldigt långt och lustfyllt trumsolo.

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL