Vi får vänta en god stund efter det att förbandet slutat och scenarbetarna riggat om. Pausmusiken verkar aldrig ta slut. Den är också av den allra mest bedrövliga sort. Gräsligt tråkig instrumental musik, samma menlösa fraser om och om igen, gullepluttmusik och plinka plonka.
     Publiken har blott sig själv att titta på, det är inte glest i Globen men inte heller alldeles fullsatt.
     Så, när man hunnit undra om det alls ska bli någon konsert, släcks salens ljus och konserten börjar med rappa ljuseffekter och ett förinspelat band med fragment ur Princes rika produktion. Vi hör honom sjunga "Don't want to fight your damn war" - ord som i dessa dagar är skrämmande aktuella, för att inte säga akuta.
     Temat hänger kvar i första låten, där han sjunger att han sett framtiden och den kommer att bli hård. Det är en spådom som tyvärr är lika säker som tipsets helgarderingar.
     Med honom på scen finns ett band med bara fem musiker, och tre manliga dansare. Musiken är fränaste funk men dansen är närmast hiphoppig. En av dansarna bryter också in med några strofer rapping. Det är ett sympatiskt inslag, som understryker att Prince inte tänker glömma vilken ras han tillhör.
     Därefter följer "1999" och sedan "Kiss". Storteven i Globens tak visar närbilder på idolen i hastiga klipp mellan flera kameror. Ljusspelet är lika enkelt som dynamiskt. Prince känns igen. "Jag vet hur jag ska klä av mig", sjunger han och visar överkroppen ända ner till lårbensfästet.
     - Jag tror att jag vill dansa nu, ropar han precis som Tom Jones i dennes version av samma låt.
     Vid de allra första gitarrtonerna på "Purple Rain" lyser Globen upp av mängder av tändare. I denna lokal syns de bättre än någon annanstans - det ser verkligen ut som ett himlavalv av stjärnor.
     Prince öser musikalisk manna över publiken, och han har gott om det - ändå finns mitt i all rikedomen en brist, eller i alla fall ett lågvatten. Prince har genom sin stora begåvning och åren av musikaliskt värv fått en arsenal som han inte bara litar på utan också - vad värre är - vilar på.
     Bakom all den ystra musiken, dansen och gesterna vilar sig Prince. Problemet kan vara att han alltför väl vet hur bra han är. Ja, hans väldiga talang, detta ymnighetshorn, är samtidigt hans svaghet.
     Det blir i stället den rika, sköna stämman hos ackompagnatören Rosie Gaines som lyfter högst. Den är själfull och dess bärare är, till skillnad från huvudpersonen, helt och hållet här.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL