Brottet är en av Halmstads många badplatser. På två dygn har fyra yrkesmän och tiotalet atleter från den lokala amerikanska fotbollsklubben byggt scenen, som sträcker sig tolv meter upp från gräsmattan. Det märks att Roxette har blivit riktigt stora - en sådan scen är förbehållen världsstjärnor.
     Sjutusen har kommit men det finns plats för fler. The Creeps värmer upp publiken med en knapp halvtimmes stökig soulmusik. De har en autentisk hammondorgel med snurrande leslie-högtalare och en sångare med riktigt rymlig, raspig rockröst.
     Roxettes kavalkad av poplåtar är imponerande, materialet fångar som flugpapper. Marie Fredrikssons röst är kraftfull och bandet spelar stöddigt i skickligt avvägda arrangemang. Det är professionellt ända ner på partikelfysisk nivå.
     Ändå blir raden av svängiga sånger tröttande. Något fattas, och det är svårt att säga exakt vad.
     Marie Fredriksson har en energisk utstrålning som kompenserar det faktum att hon inte alls dansar - men den mäktiga stämman är en sångares mer än en kännande människas. Roxette är så professionella att deras musik appellerar mer till musiker än till en allmänhet.
     De är på fel spår. Maries röst är en pigg kontrast till Per Gessles, men nu när han ställt sig i en så gott som total skugga, då har den kryddan försvunnit. Marie sjunger bra men det har aldrig varit det viktigaste i rock'n'roll. Fast han inte ens själv vågar tro det, är Per Gessles bleka, lätt bräkande stämma den intressantare.
     Per Gessle har en medmänsklig närhet som vida kompenserar alla musikaliska tillkortakommanden. Det är sorgligt om han själv inte vågar tro på det.

Stefan Stenudd

PS (2008); Per Gessle var verkligen genuint oförstående för sin sångrösts särart. Han trodde att Marie Fredrikssons kraftiga stämma var nödvändig för att Roxette skulle locka lyssnare. När vi berörde saken i en intervju jag gjorde med honom vid ett annat tillfälle, slog det honom att det faktiskt var han som sjöng i deras första amerikanska listetta "The Look". Det fick honom att tänka till. I USA går det tretton på dussinet av Maries proffsiga stämma, men Per Gessles svävande, bräckliga jönsighet är alldeles unik.

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL