Sha-Boom

De kallar sin sommarturné för "Let's party tour 1990". Nöjesfältet måste vara bästa scenario för sådana ambitioner, med undantag för att det ännu är dagsljus klockan åtta på kvällen, när de sparkar igång sin konsert. Dagsljus rimmar illa med rock'n'roll.

     Inför en komprimerad hop av nästan enbart flickor i nedre tonåren sätter de igång med bästa humör. Det måste vara dagsljuset som gör att även denna välvilliga publik tar en stund att bli varm i kläderna.

     Sångaren Dag Finn har långa, blonda lockar som han ofta reflexmässigt rättar till, och en röst som älskar att kvävas i en omöjligt hes ton. Trots att han mestadels ler brett ser han ut som en riktig busgrabb, inte alls på det genomskinligt påklistrade sätt som många av hans kollegor - med värre grimaser - uppträder. Det är bara pikant, inte alls löjeväckande, att den här äkta busgrabben bryter på norska.

     Flera gånger räcker flickor upp blommor till honom. Det är inte omöjligt att de plockat dem i Lisebergs rabatter.

     Ackompanjemanget och låtarna är konventionell rock med tryck och energi. Det mesta går förstås i språngmarsch men när de hejdar sig med balladen "I don't want to say good night" blir deras musik riktigt genomträngande. De har alla sina fötter i den bullriga, anspråkslösa rockmusiken - och uppenbart sina hjärtan på precis samma ställe.

     Sha-Boom ger vad namnet på både band och turné antyder. Fast låtarna är dugligt snickrade blir ändå deras konsert, endast 45 minuter inklusive extranummer, en smula idélös, utan avsteg från gatans mittlinje.

     En stund efter finalen kommer Dag Finn ut och skriver autografer åt flickorna som väntar vid avspärrningen. Han tar god tid på sig. Samtidigt sitter en liten, liten pojke och prövar trummorna på scenen. Det är inte mindre dröm, inte mindre på lek, för Dag Finn än för den lille pojken.