Simply Red

Trots de fem bandmedlemmarna, på konserten dessutom förstärkta med ytterligare två instrumentalister, är Simply Red dess sångare Mick Hucknall. Det är också hans hårfärg som givit namn åt bandet. I skolan kallades han helt enkelt "Red" för de långa röda lockarna.

     - Nu önskar jag att vi inte hade något namn alls på bandet, säger Mick. I all möjlig reklam heter det "simply this" och "simply that". Kanske är jag paranoid, men det har blivit så mycket. Jag försöker räkna ut om det är bra publicitet för oss eller ej.

     Mick Hucknall växte upp i en förort till Manchester i England. Dessa kvarter hade arbetarklassens och de fattigas kännetecken av en rå men hjärtlig ton. Han är så till den grad van vid den att han inte vill bo någon annanstans.

     - Bara för att jag blivit rik behöver jag inte umgås med de rika, slår han fast med sällsynt klarspråkighet. De är så annorlunda, jag trivs inte med dem. De har inte ens samma sorts humor.

     Han bor alltjämt kvar i Manchester, nära fotbolls­stadion i ett kvarter som är fyllt av invandrare och fattiga.

     Simply Reds musik är mjuk och melodisk, med influenser från flera årtionden. Själv lyssnar Mick mest på Miles Davis och modern house-musik.

     - Den nya dansmusiken struntar i uppdelningen vers och refräng. Den glider mot jazz.

     Efter den här turnén tänker bandet ta paus, och Mick åker till USA för att spela in en skiva med ren jazzmusik, både gamla klassiker och nyskrivna låtar. Hans stämma är mycket karakteristisk - mjuk och spröd och hest nasal. Trots att den är bandets främsta kännemärke bjuder han för varje ny skiva allt mindre på den.

     - Jag blir mer och mer fascinerad av själva musiken, förklarar han. Och av rymd - rösten låter bättre om man ger lyssnaren mindre av den och mer av instrumenten. Många sångare med erkända röster håller aldrig tyst, de ger aldrig musiken en chans.

     - Jag försöker att bara använda rösten när den verkligen behövs.

     Till skillnad från sin förra turné är Mick Hucknall alldeles för snål med rösten på denna konsert. Bandets ganska intetsägande musik törstar efter denna extra krydda, men själv vill han mest skutta omkring på scen som för att säga: "Visst svänger det va!"

     Så fort han gör sig hörd i ensamt majestät är publikens förtjusning så tydlig som kunde önskas. De vill höra mer av just honom. Men strax klämmer bandet igång igen. Varför kan han inte bjuda på sin röst? Deras starkaste sånger bygger helt på den och de svagaste räddas nödtorftigt av den.

     Om han inte lär om sig kvickt kommer bandet säkert snart att vara helt enkelt passé.

PS (2008): Simply Red bara dalade och dalade, och Mick Hucknall förlorade sig i en kommersialism som raserade hans talang. Märkligt att han tydligen inte själv kunde höra det unika i hans egen stämma. Det var uppenbart redan under ovanstående intervju med honom. Vi pratade om CD-skivor, som var nya vid den här tiden. Jag frågade Mick om han inte var bekymrad över att hans röst, som praktiskt taget bestod av övertoner, skulle plattas till av CD-tekniken. Den var ännu grovhuggen och klippte de flesta övertoner. Mick var inte ett dugg orolig för det - man behövde bara öka på diskanten, eller vad det var han fått för sig. Knappast.