Siw Malmkvist och Bizazz

I trots mot sin snart riktigt aktningsvärda ålder kallar Siw Malmkvist den här krogshowen för "Around the clock with rock" och inleder förstås med en otyglad version av "Rock around the clock". Den unga dansgruppen Bizazz börjar genast skoja om att såväl låt som sångerska är hopplöst ålderstigna — ett tema som kommer igen genom hela showen.

     Den skämtsamma knorren om åldersskillnad stämmer inte på en punkt. Bizazz aspirerar, trots sin ungdom, på en sång- och danstradition som snarast hör hemma i Siw Malmkvists generation, och ett par före den. Generationsklyftan blir faktiskt bakvänd, då det är Siw som är den spänstigare och livfullare.

     Hon har precis samma sturskhet i rocklåtar från 50-talet, som i så pass sena kompositioner som Scorpions "I'm still loving you" och Princes "Kiss". Det är Bizazz som inte hänger med. Deras sång är så svag att den ofta tynar bort innan den ens når de närmaste borden på krogen, och deras dans är så valhänt att man undrar om den alls följer någon koreografi. De är helt enkelt inte sexiga.

     Med Siw är det en annan femma. Hon släpper ur sig ganska grova skämt, sjunger eggande och skapar närkontakt med publiken. Trots sin rutin har hon inte vågat lita fullt på den egna förmågan. Föreställningens många kast mellan dans, potpurri och trolleri ger inte särskilt mycket utrymme åt hennes sång.

     Ändå är det just när hon ger sig tid att ta i med en sång och sjunga den till slut, som publiken applåderar spontant och hjärtinnerligt.

PS (2008): Jag råkade faktiskt i den ursprungliga recensionen skriva att "I'm still loving you" skulle vara en låt av Europe — men det var jag bara tvungen att rätta till här i nätversionen av texten.