Susana Rinaldi,

Tango Clasico och Tommy Körberg

     Kvällens man är solist åt den svenska orkestern Tango Clasico. Han sjunger några tangoklassiker i plump översättning av Karl-Gunnar Åhlén. Det kan vara de närmast fåniga försöken till frejdigt vardagsspråk i den svenska lyriken som gör Tommy Körbergs sånginsats så blek, men inte enbart. Han låter oss inte ana något särskilt varmt förhållande till musikstilen.

     Det står i stället Tango Clasico för, i synnerhet Daniel Kraft på bandoneon, det kinkiga lilla dragspelet. Hans spel är sann passion - behärskad, närmast kvävd bakom den korrekta fasaden. Blott i vissa korta solon flammar känslorna fullt synligt, men de är närvarande i varje ton han spelar.

     Susana Rinaldi, som kommer på efter paus, är en helt annan historia. Hennes trio spelar suggestivt experimentellt, med drag av Frankenstein i hans laboratorium. Och Susana, hon bedövar redan i sin entré, glidande som en vålnad tvärs över scenen i vit långklänning, med rött hår i märklig frisyr och ett fascinerande ansikte, som karikerat. Vi är ögonblickligen utslagna. Sedan börjar hon sjunga.

     Stämman är kraftig, inlevelsen fullständig. Tangon blir i hennes hand en garott i vilken hela publiken sitter fången och njuter av att hon drar åt den, varv på varv. Det går an, först och främst för att hon inte gör någon hemlighet av att själv sitta fast i samma fälla.

     Susana Rinaldis artisteri är så definitivt att det inte någon gång under nästan två timmars konsert går att släppa henne med blicken, eller ens i tanken vandra en endaste meter bort från scenen. Den begränsade musikaliska formen blir i hennes gestaltning ett eget, ymnigt kosmos.