Tomas Ledin gick på alla nitar

     - Det är en sorts hitparad, berättar Ledin. Alla singlar som varit på listorna eller i schlagerfestivalen finns med, i kronologisk ordning. Bara med stöd av titeln kan de flesta av oss nynna på "I natt är jag din", "Sensuella Isabella", "Knivhuggarrock" och "Det ligger i luften". Ledin själv ser poplåten som en spegling av ögonblicket, ett slags förbrukningsvara.

     - För mig är en låt riktigt bra om den spelas på radio dygnet runt - i tre månader, inte mer. Man ska se sånger som barn av sin tid.

     Trots att så många av hans låtar lyckats med det har inte Tomas Ledin en lika självklar plats i svenskt musikliv. Han dök upp under en period när man antingen skulle tillhöra den alternativa musikrörelsen eller svensktoppen. Han passade inte riktigt in. Och så uppträdde han ett otal gånger i schlagerfestivalen.

     - Så här i efterhand kan man titta på alla schlagerfestivallåtarna och vara tveksam. Man får ett suspekt rykte av sådant, betraktas inte som "renlärig" rock'n'roller.

     Tomas Ledin gjorde det som ett sätt att visa upp sig och få folk till sina konserter. Han hade inte någon given publik. Ännu 1975 spelade han fyra fem kvällar i veckan på landets diskotek för 1 500 kronor, som de fem grabbarna i bandet delade på.

     - Det var Esso motorhotell, fyrbäddsrum med extrasäng, eller till att sova i bilen. Men då var man motiverad.

     Entusiasmen fanns redan i tonåren i Sandviken, när han skyndade hem från skolan till sin gitarr och spelade tills han somnade. Men först ville han bli bildkonstnär. Som 17-åring åkte han till USA ett år, just för att studera måleri. Det var där han började spela för publik, på kaféer och klubbar för 20 dollar kvällen.

     När han var tillbaka i Sverige sammanfördes han med Lasse Samuelsson. Tomas Ledin framförde några låtar med akustisk gitarr, i soffan i Lasses vardagsrum. Han blev direkt erbjuden att spela in en LP.

     - Jag trodde att Lasse drev med mig, minns Ledin.

     Men debutsingeln "Då ska jag spela" gick direkt upp till sjätte plats på Tio i topp.

     - Det var nog det största ögonblicket för mig. "All dreams come true." Jag var uppvuxen med Tio i topp, det var rättesnöret i livet.

     Efter några år tyckte Ledin det var dags att erövra världen. Han flyttade till England och skrev kontrakt med en amerikansk manager, en riktig rufflare som sålde Tomas Ledins låtar till flera förlag samtidigt.

     - Han hamnade i fängelse och jag kunde inte få ut någon musik.

     Kontraktet band upp Ledin, de svenska skivbolagen vågade inte engagera honom och Musikerförbundet kunde inte hjälpa honom. Till slut var det en musikförläggare som köpte honom fri från kontraktet.

     - Jag hade gått på alla nitar och fick gå tillbaka till noll, börja om från början.

     Då kom "Knivhuggarrock", en skiva med hårdare rock än han spelat förr. Det är lätt att förstå.

     Därefter läste han musikvetenskap på universitetet i Uppsala. Han var den ende eleven med bakgrund i rockmusiken.

     - Jag var helt klart gökungen i boet. I alla diskussioner fick jag stå till svars för vad den kommersiella musikbranschen gjorde.

     Nu är det 18 år sedan Tomas Ledin skivdebuterade. Han kan sin bransch och har haft många framgångar i den. Men vad blev det av skolgrabben som skyndade sig hem till gitarren? Den spröda, vemodiga ton som klingar från de första skivorna har med tiden retirerat för ett säkrare uttryck, men kanske inte lika personligt.

     - Det fanns en råhet och naivitet i de första låtarna, som känns charmigt, medger Tomas Ledin. Men det händer ju något på vägen.

     - Man lär sig hantverket, man tappar den där oskuldsfulla naiviteten - den går inte att hålla kvar. Det är som ett kärleksförhållande. När man träffas finns något alldeles nytt, som sedan ersätts av något annat. Med åren ska man ändå hitta ett uttryck som ligger för en. Jag vill i alla fall tro det.

     - Den innerlighet som finns i till exempel "Blå blå känslor" från 1973, den dyker fortfarande upp i nya låtar. Så jag känner att jag fortfarande är "true to myself".

     - Någon konstnär sa att han egentligen målar samma tavla om och om igen. Man har ett uttryck i sig, som man varierar och sätter i nya kläder.

     Trots de många muntra anslagen i hans låtar är nog detta uttryck en smula sorgset, det hörs även i de hurtigaste av refrängerna. Förmodligen är det just denna bittra bismak som gör att många av hans sånger vägrar att försvinna efter de tre månadernas spelning i radio.

     - Ja, det finns en blå ton, en ensamhetskänsla, säger Tomas Ledin. Och - let's face it - vi är fem miljarder människor på den här planeten, men vi är fortfarande ensamma.