Wendy spelade gitarr och Lisa klaviatur i Princes förra grupp Revolution, både med den äran och med en uppfriskande svalka i förhållandet till rock'n'roll. Wendys ständiga spefulla leende tycktes skvallra om stor snusförnuftig skepsis mot såväl den egensinnige Prince som mot rockens allvarsamma lek.
     Sedan Prince givit sina ackompagnatörer sparken, för några år sedan, har de hunnit komma ut med två LP-skivor - men den rytmiska, spontana musiken är i stort densamma, likaså Wendys distanserade leende.
     Den ytterligt dansvänliga funkmusiken skiljer sig från Prince på tre sätt: trummorna är mer påträngande, de instrumentala stickspåren och improvisationerna är färre och texterna långt ifrån så poetiskt vidlyftiga som hos Prince. I stället insisterar Wendy och Lisa på en musik som inte driver bort från sin folkliga grund - bandet spelar, publiken lyssnar och samtliga har riktigt kul en stund.
     De framför "Mountains" utan den flower-powerska överbyggnad som Prince gav sången, och kvar står en svängig, frejdig danslåt. Det är kul en tid i Melodys överfyllda lokaler men under konsertens gång skyms enkelhetens charm av kapitulationens skugga.
     Wendys svaga sång - trots stöd från en körduo - och de instrumentala arrangemangens knapphet ger efterhand mindre intryck av vägval än av oförmåga. Det vore oförskämt att påstå att de saknar Prince, men de har ännu inte lyckats utveckla en fullgod ersättning för vad han tillförde dem.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL