Bandet uppträder framför en mur av Marshallförstärkare, som är varje rockgitarrists grundutrustning. I övrigt finns förstås ett antal lampor i olika färger och några magnesiumbomber brinner av, men det är blygsamma effekter.
     Musikerna har inte mycket till koreografi för sig. Yngwie själv kastar plektrum till publiken, svingar gitarren runt sin egen kropp och sparkar ut med högerbenet. De har inte tid med mer, eftersom de koncentrerar sig på att göra musik, att spela sina instrument.
     Sångaren Joe Lynn Turner är, vilket ger skön omväxling, förflyttad till periferin. I de många stunder när bröderna Anders och Jens Johansson, Barry Dunaway och Yngwie gör rent instrumentala utflykter blir konserten mycket roligare än när sången försöker strukturera tonflödet till reguljära låtar.
     Trots att Yngwie är en av 80-talets lätträknade gitarrhjältar, uppträder han jämlikt och generöst mot sina bandmedlemmar. Ändå dominerar han scenen – i kraft av all sin energi och det obegripligt flyhänta gitarrspelet, som egentligen bara vore möjligt på ett klaviaturinstrument. Han spelar på sin gitarr som på ett piano.
     Han tycker om att plocka in fragment från alla möjliga musikgenrer i sina solon, bland annat spelar han “Du gamla du fria” – alltför respektfullt. Kanske har emigrationen gjort honom sentimental.
     Vid konsertens slut tänder han eld på gitarren, slår den i bitar och skickar ut dem till publiken. Det är inte ett förmätet sätt att gå i Jimi Hendrix fotspår, utan en påminnelse om den tid då gitarren var mycket mer än en tongenerator. Yngwie J Malmsteen kämpar för att hålla en god tradition vid liv.

Stefan Stenudd

Om du har åsikter eller frågor om mina rockrecensioner, använd formuläret som du kommer till om du klickar på:

TYCK TILL