Sad

      Det går kanske att ordna. Om du nu verkligen, verkligen vill.

MICHAEL:

      Hur då ordna? Va?

PAL:

      Eftersom det är omöjligt måste vi bara vända oss till nån som behärskar det omöjliga.

      En fé, till exempel.

MICHAEL:

      En fé? Finns det?

PAL:

      Hur skulle vi annars kunna veta om dem?

      Knepet är att få tag i en. Det kan bli svårt. Det dräller ju inte av dem på stan, precis. Inte ens i LA.

MICHAEL:

      Hur gör man då?

PAL:

      Man annonserar i tidningen.

MICHAEL tittar förvånad och tvivlande på PAL:

PAL: (skrattar)

      Nej, jag bara skojade.

      Man kan inte annonsera. Det går inte.

      Man ringer efter en.

      (går fram till telefonen)

MICHAEL:

      Menar du allvar?

PAL lyfter luren och börjar slå ett långt, långt nummer.

MICHAEL:

      Oj, oj, oj! Då måste jag klä upp mig. Så här kan jag ju inte se ut.

MICHAEL skyndar sig av med kläderna och tar på sig pråligheter - kråsskjorta, färggrann uniformsjacka med revärer och guldspännen, vit glitterhandske på högerhanden och högklackade stövlar. Sätter sig på soffkanten.

      När PAL slagit alla siffror glider dörren sakta upp med rök och starkt, färgsprakande ljus. MICHAEL tar på sig solglasögon. Där står FEN i vit krinolin med trollspö i hand, glitter i det ymniga håret och en blek ansiktsmask med röda läppar.

FEN:

      Ni ringde.

MICHAEL:

      De finns! Jag visste det, jag visste det! De finns verkligen. Allt är sant.

FEN:

      Visst är det sant. Jag är sagornas goda fé. Svänger jag mitt trollspö i luften så blir önskningar uppfyllda. Och nu är det din tur, Michelangelo. Önska nåt, vad som helst, så ska jag svänga mitt trollspö och det du önskar ska du få. Vad det än är.

PAL:

      Han vill bli barn för evigt. Inte för att det är så mycket att stå efter, skulle jag vilja säga, men så är det. Barn för evigt.

FEN:

      Barn för evigt. Trallande över blomsterängar och plaskande i sommarvarma böljor under ljusblå himmel och en strålande sol. Barn för evigt.

      Ja, det är väl inte så dumt.

PAL:

      Det kan väl diskuteras. Men nu är frågan om det går att ordna.

FEN:

      Visst går det att ordna.

      Det är inte ens särskilt komplicerat. En bagatell, faktiskt. Ge mig bara ett glas, till hälften fyllt med kallt vatten, så ska ni få se.

      I ett huj, Michelangelo, ska din önskedröm bli sann.

MICHAEL skyndar sig ut för att hämta glaset.

PAL:

      Det finns en hake, eller hur? Det brukar det alltid göra. Jag har aldrig varit med om att nåt som är riktigt betydelsefullt går att ordna bara sådär.

      (knäpper med fingret)

      Så vad är haken?

FEN:

      Ja det finns, som alltid, en liten hake...

MICHAEL kommer in, hejdar sig vid dörren med glaset i hand och lystrar.

FEN:

      ...det gör ont.

PAL:

      Inte mer? Äh, sånt vänjer man sig vid.

FEN: (vänder sig till MICHAEL)

      Ställ bara ner glaset på bordet där så ska det här ordna sig i ett nafs.

FEN svänger sitt spö över glaset och vattnet börjar bubbla och fräsa, som av många huvudvärkstabletter.

FEN:

      Drick, Michelangelo. Fort, fort! Drick upp allt i glaset, så ska din önskan uppfyllas.

MICHAEL: (lyfter glaset i båda händerna)

      Vad är det i?

FEN:

      En brygd, en häxbrygd, som genast förvandlar dig.

      Vad vill du ha, Michelangelo - en innehållsdeklaration? Skynda dig att dricka upp allt.

MICHAEL:

      Det gör ont, sa du. Hur ont?

FEN:

      Ohyggligt ont.

      Det är en stor förvandling, Michelangelo. Oåterkallelig. Sånt måste göra ont.

MICHAEL:

      Men det går över?

FEN:

      Allting går över.

MICHAEL:

      Och jag blir barn på nytt?

FEN:

      Visst!

MICHAEL:

      För alltid?

FEN:

      Evinnerlig tid. Seså! Botten upp nu!

MICHAEL för sakta glaset till munnen.

DAD: (slår upp dörren)

      Nej, Mickey Joe! Gör det inte! Ställ ifrån dig glaset!

      Det blir bara elände. Gör ingenting som du får ångra i evigheter. Tänk dig för.

      Tänk på oss! Din familj, dina vänner och kära. Ja, även på honom där.

      (pekar på PAL)

      Hur tror du han känner det om du dricker?

PAL:

      Jag klarar mig alltid. Drick du, Mike, om du nu måste.

MICHAEL:

      Vad är det för galet med att vara barn i evighet? Vad är det för galet med det, då?

DAD:

      Det är inte naturligt.

PAL:

      Se dig om, Joe. Är det nåt härinne som är naturligt? Är det nån av oss som är naturlig? Ja, öppna fönstret och titta ut över hela vår värld. Vad är det som är naturligt?

DAD:

      Det är naturligt att vara fördragsam med sitt öde, med sin lott i livet - även om det är svårt och svider.

PAL:

      Ha! Och säg mig: vem, vem, vem är det?

DAD:

      Vad är du för en kompis, egentligen? Här kämpar jag för att rädda Mickey Joe från katastrof, och du vill bara munhuggas. Du håller på att förstöra alltihop.

      Michael - ser du nu hur lite han bryr sig om dig? Ser du! Din kompis struntar i vad som håller på att hända. Ja, han hetsar dig till det.

PAL:

      Men lugna dig. Han ska ju inte dö - bara förvandlas.

DAD:

      Är det så bara? Och dessutom - vem vet hur det slutar? Vem kan vara säker på att han inte förgås på kuppen? Det ser ju inte precis nyttigt ut, det där han har i glaset.

PAL sneglar hastigt på FEN.

FEN:

      Vi ska alla dö.

PAL:

      Nu?

FEN:

      Ingen vet när det sker.

PAL:

      Jag börjar tycka att du är en rätt skum fé.

FEN:

      Hur många féer har du mött, som du kan jämföra med?

PAL:

      Du är inte precis som de i sagorna.

FEN:

      Det finns många sagor...

      Nå, Michelangelo. Tiden går och vi blir bara äldre allihop. Hur ska du ha det? Tänker du dricka upp min brygd nån gång, eller vågar du inte?

DAD:

      Michael, min pojke. Jag vet att vi inte alltid varit överens och att jag ibland genom åren varit lite väl hård mot dig. Men det har alltid varit med ditt bästa för ögonen! När du var olydig och jag gav dig dagsedlar, så sved det precis lika mycket på min kind som på din.

      Det är en tung plikt ibland, att vara en far.

      Men jag är din far, Michael! Ditt kött och blod. Och du vet att det betyder att jag vill dig väl, att jag högaktar dig och värnar om dig. Det kommer jag alltid att göra.

      Och nu säger jag, som din far: gör det inte! Det är inget bra.

      Se tiden an med gudfruktig fördragsamhet, min son. Låt åren gå som de bör, låt tiden rista sig i ditt ansikte, åldras med behag. Tänk på att ju äldre du blir, desto närmare kommer vi varandra. Far och son.

      Låt det ske som det bör.

      Och tänk på Mom. Vad ska hon säga, vad ska hon känna, om du dricker det där?

MICHAEL:

      Mom!... Mom!... Moooom!

MOM: (kommer in)

      Min kära lilla gubbe, jag vet inte alls om jag kan hjälpa dig med det här. Jag vet faktiskt inte.

      Barn, ja. Jag har ju själv fött en mängd, ammat er och sett er växa. Jag vet inte.

      Jag tror att alla människor är rarast när de är barn, det är då så sant som det är sagt. Tjocka kinder som rodnar när man nyper dem och stora glansiga ögon och alla dessa troskyldiga frågor som får det hårdaste hjärta att vekna och de stramaste läppar att lyfta i ett leende.

      Men det finns elaka barn också, lilla gubben. Som retas och slår de andra och hittar på riktigt lömska rackartyg. Ja, det finns barn som kanske inte ens en mor kan älska.

      Fast det är klart - du var ju alltid så snäll och god som liten. En särling var du, aldrig som andra barn. Gick för dig själv och hade de underligaste fantasier. Spelade inte basket och fotboll med dina bröder. En särling.

      Men alltid snäll och god.

      Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Du måste nog bestämma själv.

FEN:

      Visst måste du bestämma själv. Ingen annan kan fatta ett sånt beslut åt dig.

      Så hur blir det nu, Michelangelo? Ska du stjälpa i dig det där, eller har du alldeles förlorat greppet? Blir det nåt av?

      Vi står alla här och väntar.

PAL:

      Jag kan vänta, Mike. Och det tycker jag att du också ska göra en stund till. Det är nåt lurt med den där fén.

      Jag tror att jag börjar ana hur det hänger ihop. Tänk efter, Mike.

      (närmar sig FEN)

      Vem dyker upp i blixtar och rök med en bubblande brygd som kan förvandla en människa så? Vem vill och vem kan?

      Känn på lukten, Mike. Svavel!

MOM:

      Ja faktiskt. Det luktar svavel. Var kommer det ifrån?

PAL:

      Härifrån!

PAL tar tag i hår och mask på FEN och rycker bort dem. Ansiktet är illrött, sataniskt, horn i pannan, bockskägg. PAL sliter i krinolinen, som faller av och då syns även svans och bockfot. Trollspöts andra ände visar sig vara en treudd.

      MOM skriker och kastar sig i DADs famn, just som han ville vända och fly.

FEN: (när det blivit tyst)

      Ja, än sen?

Samtliga stirrar uppbragt och anklagande på FEN. MICHAEL blir sorgsen och skakar stilla på huvudet.

FEN:

      Än sen, Michelangelo? Jag bara frågar - än sen?

      Här står du inför möjligheten att förverkliga din allra högsta, innerligaste önskedröm, och så bråkar du om vem det råkar vara som ger dig chansen.

      Man ska inte skåda given häst i munnen.

      Lyft nu glaset och drick ur, Michelangelo. Var säker på att det fungerar, att det ger dig precis vad du bett om. Så mycket vet du väl om mig, som att jag kan ge dig vad du vill ha. Allt vad du vill ha!

      Höj glaset och drick ur, Michelangelo. Även jag älskar barnen.

PAL:

      Det tror jag på. Ja, det vet jag. Men du har ett förbannat konstigt sätt att visa din kärlek på!

FEN:

      Jag är den jag är.

PAL:

      Mig har du älskat, erkänn det! Mig har du varit på och mitt öde har du hånglat med. Erkänn!

FEN:

      Ja, som en av mina egna proselyter har jag älskat dig. Och alltjämt.

      Michelangelo också, har jag älskat. Ja dyrkat, den sköna keruben, från det att han var fem år och svor sig fast vid alla sina drömmar. Och alltjämt.

PAL:

      Hånglat med hans öde!

FEN:

      Ja, sannerligen hånglat med hans öde. Det är väl inte omärkligt?

MICHAEL:

      Är det du som har ställt till allt?

      Allt som drabbat mig och plågat mig och gjort mig till den jag är - är det ditt verk?

FEN:

      Ingenting. Det är bara du, Michelangelo. Bara du. Och var stolt över det. Alltihop!

PAL: (sneglar på DAD och MOM)

      Åja! Jag kan nog tänka mig några som hjälpt till en del...

MICHAEL:

      Jag gör ju bara vad jag inte kan låta bli att göra.

FEN:

      Så mycket bättre!

PAL:

      Vet du, Mike. Det är en sak som slår mig.

      Den där brygden som gör en till barn för evigt... Jag vet inte om du ska dricka den. Men kanske borde den där göra det?

      (pekar på FEN)

FEN:

      Mer än gärna! Ge hit glaset!

MICHAEL: (stöter ut ett falsettskrik)

      Aldrig i livet!

      Förstår du inte, Pal? Då blir allt bara ännu värre. Den ondska som vuxna förmår är ingenting, är bara fånerier, jämfört med vad barn skulle ställa till med, om den bröt ut i dem. Det får inte ske!

      Tänk, Pal, tänk! Hur ska världen bli om hatet sätter fyr på alla barnen?

      Då är allt förlorat.

PAL:

      Ibland, Mike, hur otroligt det än låter: ibland verkar det som du vet vad du pratar om. Eller är det bara som det låter, för att du har en så ljuv stämma och de där två rådjursögonen?

      Ok då, Mike. Jag vill gärna tro att den vackraste rösten är den sannaste. Men vad gör vi då med den där förbannade trolleridrinken?

      (ser sig om)

      Vem är törstig?

      (blundar hårt och ryter)

      Vem är törstig!

MICHAEL går runt i publiken och erbjuder alla att dricka ur glaset.

MICHAEL: (sjunger)

      Them that's got shall get, them that's not shall lose

      So the Bible said and it still is news

Mama may have and papa may have

But God bless the child that's got his own

That's got his own

      Yes the strong gets more while the weak ones fade

      Empty pockets don't ever make the grade

Mama may have and papa may have

But God bless the child that's got his own

That's got his own

       Money you got lots of friends

       Crowding 'round the door

       When you're gone and spending ends

       They don't come no more

      Rich relations give a crust of bread and such

      You can help yourself but don't take too much

Mama may have and papa may have

But God bless the child that's got his own

That's got his own

Mama may have and papa may have

But God bless the child that's got his own

That's got his own

      He just don't worry 'bout nothing

      Cause he's got his own

(***)

MICHAEL hamnar till slut vid utgången, öppnar dörren.

PAL:

      Mike! Vad händer? Vart tar du vägen?

MICHAEL:

      Ut.

PAL:

      Och vad gör du med häxbrygden? Ska du dricka den?

MICHAEL:

      Det får vi se.

      (går ut)

RIDÅ

(***)

Om nån i publiken dricker ur glaset, avbryter MICHAEL sin sång och de andra drar in andan, stirrar.

MICHAEL:

      Det är gjort!

      (kysser den som druckit och viskar)

      Lycka till, stackars liten!

      (går till utgången, öppnar dörren)

PAL:

      Mike! Vad händer? Vart tar du vägen?

MICHAEL:

      Ut.

PAL:

      Vad ska du göra?

MICHAEL:

      Ingenting. Jag är fri - äntligen fri. En annan har tagit över. En annan drack och tog över.

      Nu är jag fri!

      (pekar på den som druckit)

      Titta dit, alla människor - där är er nya leksak!

      (går ut)

RIDÅ

Efter applåder och sånt, blir MICHAEL ensam på scen, börjar byta om till 'civila' kläder, torka av sig smink och så vidare.

MICHAEL: (med återkommande nervösa fnissningar)

      Vet ni, jag var väldigt förtjust i råttor förut. Som i den där låten 'Ben', som jag sjöng in, om killen som tränar råttor till att hjälpa honom hämnas på nån. Det är en särskilt klyftig råtta som han fäster sig vid, den där killen, och det handlar låten om. Sånt är fint.

      Jag gillade verkligen råttor, vet ni, på den tiden. Det kändes verkligen som att prata med en god vän när jag lekte med dem. Jag hade flera stycken hemma. Men nu har jag kommit ifrån det.

      För råttor har nåt riktigt konstigt för sig mellan varandra.

      Vi bodde högt uppe på Beverly Hills, där det finns en mängd ormar, och de kom ner till oss för att kolla in råttorna. Jag hade ett trettiotal av dem i en bur på tomten.

      Blev nästan biten av en skallerorm en dag, tack vare råttorna. Det var en underlig dimma som lagt sig, en regnig sorts kylighet, och ormarna började komma upp ur sina hålor i marken för att fånga råttorna. Jag hamnade väl mitt i allt det där.

      Sen en kväll när jag kom hem och tittade till buren, då hade råttorna börjat ge sig på varandra. Äta varandra. Pappan åt barnen.

      Det var äckligt att se. Så jag lämnade buren där ute.

      Jag begrep inte hur kallt det blev där ute på natten och de råttor som inte blivit uppätna, de frös ihjäl.

      (skrattar ljust, halvkvävt - tystnar)

      Vet vi nånsin vad vi håller på med?

RIDÅ IGEN