Sad

MICHAEL:

      Jag vet varför jag började sjunga.

PAL:

      Ja, det var väl dina föräldrar. De har ju uppfostrat alla sina ungar till såna där uppklädda apor som positivhalare brukar ha.

MICHAEL:

      Ja, det var mina föräldrar. Men inte som du tror.

Han börjar tända kandelaberns alla ljus, ett efter ett med rituellt långsamma rörelser. För varje ljus tar han en ny tändsticka, som han ibland låter brinna och ibland blåser ut.

MICHAEL:

      Vi bodde fortfarande i det lilla huset i Gary.

PAL:

      Det lilla huset på prärien...

MICHAEL:

      Jag var en fem, sex år, tror jag. Det var sent på kvällen, jag hade legat och sovit men vaknat igen. Förmodligen av ljudet från grammofonen i vardagsrummet.

      Det var inte mycket till grammofon vi hade då. En resemodell av hårdplast med högtalare i locket. Mono förstås. Den där grammofonen lät det inte mycket om, men väggarna i vårt lilla hus var inte tjocka.

      Jag hade nog vaknat av att skivan hakat upp sig. Den spelade om och om samma lilla snutt, om och om, utan att nån verkade bry sig.

      Där låg jag i min säng med näsan tryckt mot kudden och försökte somna om. Men det var omöjligt. Varför var det ingen som stängde av, eller flyttade fram nålen? Hade alla i huset somnat ifrån den?

      Jag spanade mot Marlons och Randys sängar, men så gott jag kunde se i mörkret sov båda. De andades sådär med långa mellanrum, som man gör när man sover. Och inget mer hördes än den hackande skivan i vardagsrummet. Det var riktigt kusligt. Som i filmer, vet du, när nån just blivit mördad.

      Så till slut var jag tvungen att kliva ur sängen och tassa iväg till vardagsrummet.

      Lampor lyste, inte alla men tillräckligt för att man skulle se tydligt därinne. Och jag hann inte ta ett steg in förrän jag såg hur det var fatt.

      Mom och Dad var vakna. De låg i soffan. Nakna. Och höll på...

      Jag fattade ju vad de gjorde. Ja, inte med en gång. Det såg så konstigt ut. Mom spretade med armar och ben, Dad ovanpå med sina enformiga rörelser och ansiktet gömt bakom hennes axel. Det såg ut som våld, fast jag förstod att det inte var det.

      De hade inga särskilda ljud för sig. Men de andades konstigt och så var de alldeles uppslukade. Hårt arbete.

      Det var löjligt, på sätt och vis.

      Det var äckligt också.

      Det hade varit lättare att acceptera om det verkligen varit våld, om Dad på nåt konstigt sätt höll på att göra illa Mom. Då hade jag kunnat kasta mig på honom och slå honom i ryggen och skrika: "Sluta! Sluta!"

      Och han skulle hejda sig och ge mig en örfil. Och Mom skulle slinka ur soffan och dra på sig sitt långa nattlinne med volanger. Allt skulle vara bra igen.

      Men så var det ju inte. Mom krokade både armar och ben om honom och höll honom kvar. Hon ville att Dad skulle slå henne på det där konstiga sättet. Jag fick inte avbryta, inte ens visa mig.

      Jag såg nånting som jag inte ens fick se. Inte alls.

      Det där löjliga de höll på med, den där konstiga brottningen - det var viktigare för dem än jag var.

      Och den förbannade skivan bara hackade och hackade. Precis som Dad. Bump, bump, bump. Nästan i takt också.

      Jag fick för mig att om bara skivan kom förbi hacket och låten gick på normalt igen, så skulle Dad också sluta. Och jag fick för mig att han skulle hålla på ända tills det hände.

      Jag ville att skivan skulle sluta hacka. Jag ville, jag ville...

      Det händer ju ibland. En skiva hakar upp sig och så, innan man hinner fram, kommer nålen förbi jacket eller dammkornet eller vad det kan vara, och låten fortsätter.

      Jag ville att det skulle hända. Jag stod där och knöt nävarna och stirrade och önskade.

      Det hände aldrig.

MICHAEL går fram till fönstret och tittar ut mot stjärnorna, trycker armarna om sig som om han frös. Lutar huvudet åt ena sidan och den andra, vickar lite på axlarna, som på väg att dansa.

PAL:

      Vad hände då?

MICHAEL:

      Kan du gissa vad det var för låt på grammofonen?

PAL:

      Hur skulle jag kunna det?

MICHAEL: (sjunger)

      Hit the road, Jack! And don't you come back no more, no more, no more, no more!

      Hit the road, Jack! And don't you come - don't you come - don't you come - don't you come - don't you come - don't you come - don't you come - don't you come - don't you come - don't you come...

      (fortsätter tills all luft i lungorna är slut)

PAL grymtar och skrockar innanför slutna läppar, fast han försöker låta bli. MICHAEL ser först ut att bli överraskad, sen förtvivlad, sen arg och sen tankfull. Då brister PAL ut i skratt.

PAL:

      Jag kände en snubbe som verkligen bar sig åt när det gick för honom. Han höll andan och blåste upp kinderna som en padda, och så blev han alldeles vintyrig.

MICHAEL: (med förtjust grimas)

      Vad äckligt! Är det sant?

PAL:

      Javisst. Sådär femtio år, med pluskan fylld av bilder på frugan och alla ungarna. Kul typ.

      Sådär lagom kul typ, egentligen. Han var en av de där som alltid ville hålla på med cigarrer.

MICHAEL:

      Cigarrer?

PAL:

      Ja, du vet.

(blossar på en inbillad cigarr, askar, blåser på glöden och pekar den sakta nedåt)

      Psss...

      Du vet.

      Det är underligt att det är så många som vill hålla på med det.

MICHAEL:

      Jag begriper inte hur du stod ut.

PAL:

      Man vänjer sig.

MICHAEL:

      Aldrig jag! Det skulle jag aldrig göra.

PAL:

      Det tror du bara. Vänta så ska jag visa dig.

MICHAEL: (ger ifrån sig ett falsettskrik)

      Jag vill inte! Jag vill inte!

PAL:

      Lugn, jag menade inte så.

MICHAEL:

      Vad menade du då? Säg! Vad tänker du göra?

PAL:

      Lugna dig, Mike! Det är inget farligt, jag lovar. Lita på mig.

MICHAEL:

- Säg vad det är! Vad ska du göra? Måste du? Kan du inte bara berätta?

PAL:

      Lita på mig!

      Knip käft nu och känn bara efter. Håll mun, inte ett ljud, Ok? Bara känn efter.

PAL nyper MICHAEL i armen och håller kvar. MICHAEL pressar hårt ihop läpparna och stirrar rakt framåt.

PAL:

      Märker du? Först gör det ont men sen går det över. Det känns bara, gör inte alls ont. Märker du?

MICHAEL nickar, fortfarande med läpparna hårt slutna.

PAL: (släpper)

      Så är det. Man vänjer sig. Vänjer sig vid allt.

MICHAEL drar upp ärmen och tittar efter, blåser på armen och stryker försiktigt handen över.

PAL:

      Det var andra saker som sved, Mike. Verkligen sved. Här inne!

      (dunkar näven mot sitt bröst)

Sakta sträcker MICHAEL ut sin hand och lägger den på PALs bröst.

MICHAEL:

      Och hur är det nu? Där inne?

PAL rycker på axlarna. Sen ser han MOM komma gående utanför fönstret. Deras blickar möts, hårda blickar. PAL lägger sin hand över MICHAELs och trycker den hårdare till sig.

PAL:

      Det slår, Mike! Det slår fortfarande. Det är det som räknas.

MOM går sin väg. PAL håller fortfarande MICHAELs hand tryckt mot sitt bröst och med den andra börjar han smeka honom, lika försiktigt som med en katt och inte särskilt mycket intimare. MICHAEL vänder ansiktet till hälften mot taket och blundar.

      Då rumlar en handfull groteska MONSTER, som sagofigurer eller rymdfilmskryp, in. De bär med sig stolar som de slår sig ner på likt första parkett, tuggar popcorn, pekar, fnissar och har sig. MICHAEL stirrar på dem men PAL märker ingenting.

MICHAEL:

      Pal... Vänta, Pal.

PAL:

      Vad är det? Tycker du inte om det?

MONSTREN fnyser och flinar och fnissar retsamt.

MICHAEL:

      Jo...

PAL:

      Då så.

MICHAEL:

      Nej vänta! Snälla...

PAL:

      Ok.

MONSTREN buar högt, pekar finger och stampar med fötterna.

MICHAEL:

      Jag är ledsen.

PAL:

      Ingen fara, Mike.

MONSTREN lyfter sina stolar och börjar tåga ut. MICHAEL stirrar på dem med stigande ilska, där de pallrar sig ut, knorrande och hånfulla.

MICHAEL:

      Varför kan man inte få som man vill? Varför får man inte vara ifred? Jämt är de på en, jämt, jämt framme och lägger sig i. Jag är ju bara vad jag inte kan låta bli att vara.

PAL lägger huvudet på sned och räcker ut handen mot MICHAEL, som inte ser den utan går längre bort i rummet.

MICHAEL:

      Jag är ju bara vad jag inte kan låta bli att vara.

PAL rycker på axlarna och lämnar rummet.

MICHAEL:

      Jag gör ju bara vad jag inte kan låta bli att göra.

      Å! Hela kungariket för en häst!

      En vit springare som jag kan sitta upp på och rida ifrån allt!

      (klappar drömskt gunghästen)

      En snövit häst med man ända ner till marken, som buffar med mulen mot min axel och frustar. Hovarna klapprar mot gatan som Fred Astaire när han steppar. Och manen fladdrar i vinden och han stegrar sig och kastar med huvudet.

      Pegasus! En häst med vingar. Vi lyfter mot himlen. Högre och högre upp. Hela Encino blir litet som ett kretskort. Hela Californien... Jordklotet försvinner i fjärran, som en biljardboll. Mars och Venus och själva solen.

      Och sen mörker...

      Ja, en häst!

MICHAEL börjar sjunga och ta svepande danssteg, som Wienervals, ibland framför spegeln, ibland runt i rummet.

MICHAEL:

      I was born by the river, in a little tent

Oh, and just like the river, I've been running ever since

      It's been a long, a long time coming

      But I know a change gonna come, Oh yes it will

It's been too hard to live it, but I'm afraid to die

Cause I don't know what's up there beyond the sky

      It's been a long, a long time coming

      But I know a change gonna come, Oh yes it will

I go to the movie and I go downtown

Somebody keep telling me: 'Don't hang around.'

      It's been a long, a long time coming

      But I know a change gonna come, Oh yes it will

Then I go to my brother

And I say: 'Brother, help me please!'

But he winds up knocking me

Back down on my knees.

Lord! There've been times that I've thought

I couldn't last for long

But now I think I'm able to carry on.

      It's been a long, a long time coming

      But I know a change gonna come, Oh yes it will

Ju längre han kommer i sången, desto mer glöd och hopp - eller desperation - visar MICHAEL i sin dans. När sången är slut fortsätter han sin dans i hetsigare tempo, svettas och flämtar. Stannar plötsligt framför spegeln.

MICHAEL:

      Varför håller du på såhär?

      Vad är du egentligen ute efter, vet du det?

      'I think I'm able to carry on.'

      Ha!

      Vet du hur det gick för honom sen, Sam Cooke, efter att han sjungit in den där låten?

      Jo, han blev skjuten till döds av ett fnask, på ett billigt motell, det är vad som hände. Samma år. Samma år!

      'A change gonna come.'

      Jo du! Vet du verkligen vad du håller på med?

      Du låter plastkirurger lägga pussel med ditt eget ansikte. Du klär dig som figurer i en serietidning. Du gömmer dig för världen och sjunger om kärlek, fast du skriker när folk tar i dig.

      Det är svårt. Svårt att förstå.

      Tror du att människorna lystrar när du kvider? Tror du att de kommer rusande som hundar gör när man visslar, lägger en blöt nos i din famn eller slickar dig i öronen? Kommer farande som delfiner och låter dig rida på dem till torra land? Tror du verkligen det?

      Knappast.

      Du kvider och guldet strömmar in. Men mer får du inte.

      Så är det bara.

Han börjar rätta till frisyr och kläder med smeksamma rörelser, poserar lite vågat framför spegeln. Böjer knäna, sträcker ut armarna åt sidorna och stöter till två gånger med höfterna.

MICHAEL:

      Så är det.

Han irrar runt i rummet en kort stund med ganska snabba steg, vet inte vad han ska ta sig för.

MICHAEL:

      Nåja. Blir det alldeles för läskigt så kan jag ju alltid gömma mig under sängen.

      (han kryper in under sängen)

      It's been a long, a long time coming

      But I know a change gonna come, Oh yes it will

      Här är det ingen som kommer åt mig. Ingen alls.

      Och tiden går riktigt, riktigt fort. Det är snart över, alltihop. Snart.

MOM går förbi utanför fönstret och kikar in. Sen kommer MONSTREN in med gurglande, väsande ljud och letar efter MICHAEL utan att hitta honom. De busar med rummets attiraljer och försvinner snart igen.

      DAD gläntar på dörren och smyger in. Han ställer sig vid spegeln och skriver med en burk sprutfärg ett stort B och Ö. Just som han ska börja med nästa bokstav tänds ljuset, rummet flödar av hårt vitt ljus och PAL står vid dörren med handen på ljusknappen.

PAL:

      Det är verkligen stil på Mikes föräldrar, ser jag.

      Avbröt jag dig?

      (går fram och tittar på spegeln, som på en tavla på utställning)

      Men fortsätt då och låt inte mig störa. Jag är väldigt nyfiken på vad det ska bli.

DAD: (kastar burken i golvet)

      Det är ditt fel alltihop!

PAL:

      Jo, jo. Naturligtvis. Vem annars?

DAD:

      Det är du som har förlett stackars Mickey Joe! Innan du kom var han en vanlig sund grabb, som älskade sina föräldrar och gick i kyrkan varje söndag, ja flera gånger i veckan.

PAL:

      Det var ju sunt.

DAD:

      Han var lycklig då!

PAL:

      Säger du det?

      Har Mike berättat för dig om när han första gången fick höra vad folk trodde om honom? Det var för många år sen, när han var sådär sjutton. På turné med alla bröderna.

      Han var inne i en kiosk vid motorvägen, när en tjej kastade sig fram och nästan tjöt till honom:

      'Det får inte vara sant! Säg att det inte är sant!'

      'Vad då?' frågade han.

      'Att du är en flicka. Att du har opererat om dig och blivit en flicka', sa hon.

      Mike blev alldeles paff och frågade var hon fått det ifrån. Det var nån poptidning, förstås, som gick ut i miljonupplagor över hela Amerika.

      Rätt tufft för en "vanlig sund grabb" på sjutton år att få höra, eller hur?

DAD:

      Det berättade han aldrig för mig...

PAL:

      Verkligen?

DAD vräker iväg en kraftig rallarsving men PAL duckar.

PAL:

      Jag har tröttnat på sånt där. För länge sen. Jag ställer inte upp på det längre, vare sig folk betalar eller ej.

DAD:

      Demon! Såna som du borde brännas på bål! Jag tror att Mom har rätt - du är besatt av djävulen. Och samma sak håller på att hända Mickey Joe.

      Det är djävulens verk, helt säkert. Både Mom och jag är hjälplösa.

PAL har lyft upp färgburken och betraktar bokstäverna på spegeln.

PAL:

      Intressant, hör du du. En kul teori.

      Jag kan en annan kul teori.

Han skriver 'GUD HÖR' ovanför 'BÖ' och ett 'N' efter.

PAL: (räcker DAD färgburken)

      Så be för oss, Dad. Då blir säkert allt bra.

DAD:

      Du är pervers! Ni är båda perversa!

      (går ut)

PAL: (sätter sig på gunghästen)

      Sitta upp på en stolt vit springare och rida bort från alltihop...

      Mike! Du kan komma fram nu.

MICHAEL kryper fram och sätter sig på sängkanten.

MICHAEL:

      Man borde nog ta livet av sig.

PAL:

      Jag vet några andra man hellre skulle ta livet av.

MICHAEL:

      Varför hör han inte, Pal..? Varför hör inte Gud bön?

PAL:

      Han kanske inte ens finns.

MICHAEL:

      Det måste han! Annars går det åt helvete med allt.

PAL:

      Men är det inte det det gör?

MICHAEL:

      Nej, nej, nej! En dag kommer allt att bli bra. Jag vet det.

      En dag kommer alla människor på jorden att leva i fred, hand i hand. Inget hat i deras hjärtan, ingen som förstör för nån annan.

      Som i Edens lustgård före syndafallet. Så ska det bli igen en dag. Alla går nakna och ler mot varandra, lever på bara kärlek och solsken och frukt. Och människor ska leva länge, länge, nästan för evigt. Och de andas sin sista suck i sina barns famn.

      Aldrig höjer nån handen för att slå, bara för att smeka. Sjukdomar får inget grepp om folk, olyckan drabbar dem inte.

      Lyckan blir lika självklar som luften de andas. Ingen behöver slita i dammiga fabriker eller djupt ner i mörka gruvor - sånt finns det maskiner som sköter om. Ingen är fattig eller blir utan allt det goda som livet kan bjuda, för det finns mer än tillräckligt för alla människor.

      Alla jublar när ett barn föds - vems det än är - och alla öppnar sin famn för det. Människorna älskar varandra utan avund och utan svartsjuka. Så kommer det att bli.

PAL:

      Kanske det du. Eller så går det alldeles åt pipan.

MICHAEL:

      Nej, det kan det inte! Utvecklingen går åt rätt håll. Det måste den! Snart ska vi vara där, fast det är så många som försöker sabotera.

      Allt vi behöver lära oss är att vara som barn. Som barnen...

      De är mer än bara barn, Pal. På mig känns de som små genier, allihop, och de har en egen hemlighet, ett mysterium, en hemlig kunskap som de inte kan uttrycka.

      Jag har en känsla av att de förlorar den när de blir äldre...

      Men när vi lär oss att hålla fast vid den, att inte tappa hemligheten fast vi blir vuxna - då är dagen kommen.

      Å! Jag önskar att världen vore fylld av barn!

PAL:

      Jag tror jag vet vad din allra högsta önskan är: att själv vara barn. För evigt.

MICHAEL:

      Ja, så är det.

PAL:

      Vet du, Mike - där är vi rätt olika. Jag har ingen som helst lust att bli barn på nytt. Men det kanske beror på att det inte var nånting i min barndom som var sådär väldigt hejsan hoppsan.

      Det var rätt avskyvärt, det mesta, faktiskt. Ända tills jag lärde mig ducka. Och, om det var nödvändigt, slå tillbaka.

      Men om du så gärna vill vara barn för evigt, Mike, så kanske det går att ordna...

MICHAEL:

      Vad är det du säger?