Taoismens alldagliga utopi

Artikeln skrevs år 2000 till Heliga Skrifter, Årsbok 2000, Föreningen Lärare i Religionskunskap.

Innehåll:

1. Inledning
2. Tao, vägen
3. Oskuldsfull dygd
4. Reaktion mot Konfucius
5. Enslingen Lao Tzu
6. Det kvinnliga
7. Maktens förbannelse
8. Den vise
9. Den alldagliga utopin
10. Litteratur
11. Transkription
12. Ny svensk tolkning

Inledning

tt klassificera taoismen som en religion är vanskligt, åtminstone om man ska utgå från dess främsta och äldsta skrift, Tao te ching. Bokens 81 visdomsverser nämner ingenting om ett liv efter detta, och blott snuddar i förbifarten vid tanken på något slags gud – i en enda av verserna, som konstaterar att om inte gudarna vore mäktiga skulle de tyna bort. Annat än denna tämligen profana upplysning har inte den gamla kinesiska klassikern att meddela om det gudomliga.

     Vad gäller ett liv efter döden finns också blott en enda relevant vers, nummer 33, vars sista rad ända fram till nyligen har lästs ungefär “den som dör utan att förgås får ett långt liv”. Därmed har versraden tagits till stöd för den odödlighetskult, som odlades inom vissa led av taoismen i Kina runt tiden för Kristi födelse, och som blandade allehanda brygder vilka sades ge evigt liv. Många av brygderna innehöll dock rikliga doser av tungmetaller och andra gifter, så det eviga liv de må ha givit måste ha varit hinsides, vilket inte var riktigt vad deras beställare – en och annan kejsare med svårigheter att skiljas från sitt överflöd – hade tänkt sig.

     Det har också visat sig att versraden inte ger det stöd för odödlighet som dessa kretsar förespråkade. När två manuskript från perioden omkring år 200 före Kristus – hundratals år äldre än de dittills existerande versionerna – hittades i Kina år 1973, visade sig båda dessa i stället säga: “Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.” Denna jordnära sanning lovar ingen köttslig överlevnad och yppar inte ett dugg om den avlidnas vidare äventyr.

     Nej, Tao te ching förblir vid det jordiska. Också själva Tao, vägen, som är den allt bakomliggande storheten, beskrivs närmast som en naturlag, en naturens grund­läggande ordning, och inte alls som en gudom med några antropomorfa drag.

     I tjugofemte versen berättas att Tao är sprunget ur kaos, det urtillstånd där ingen som helst struktur rådde i världen och varken himmel eller jord fanns, men att det redan vid sin tillkomst var “tyst och stilla, rent och djupt”. Det är ensamt och oföränderligt, ursprung till allt som finns i världen, men egentligen omöjligt att definiera eller ens ge ett riktigt namn. Bokens författare bekänner: “Jag känner ej dess namn, jag kallar det Tao.” Världs­ordningen är sådan att:

Människan följer jordens lagar

Jorden följer himmelens lagar

Himmelen följer Taos lagar

Tao följer sin egen natur

     Sista raden kan också skrivas “Tao följer av sig självt”, alltså en mekanism utan något överordnat, helt oberoende av alla andra krafter – en urkraft, en första orsak. Det innebär att Tao saknar varje form av nyckfullhet eller ombytlighet – denna yttersta naturlag kan inte trotsas ens av sig själv. Lagbundenheten är absolut och oföränderlig.

     Det känns märkligt för oss västerlänningar att denna orubbliga konstant har namnet “vägen”, som i våra ögon mer signalerar föränderlighet – en process i stället för ett tillstånd. Detta är dock väl förankrat i kinesisk filosofi och kosmologi, som betraktar universum dynamiskt.

     Världs­alltet är inte statiskt, utan en ständig föränderlighet mellan de två polerna yin och yang, där något av det ena alltid finns också i det andra, ett alltid pågående förlopp som ändå alltid är i balans, något av en smältdegel med en stillsam yta. Tao te ching säger att de tiotusen tingen – allt som finns i världen – bär yin och omfamnar yang. Tao föregår och initierar allt detta.

Tao födde ett

ett födde två

två födde tre

tre födde de tiotusen tingen

     Eftersom Tao är före ett kan inget ha funnits innan Tao. Det kaos ur vilket Tao uppstod är alltså fullständigt obeskrivbart, utan någon skönjbar existens – att jämföra med det frågetecken som råder före naturvetenskapens big bang, eller Thomas av Aquinos förklaring på varför det inte går att fråga sig vad som fanns innan Gud skapade världen, eftersom Han först då skapade tiden. Före Tao finns ingenting, inte ens ett tomrum väntande på att fyllas. Och Tao är inte ett föremål eller väsen runt vilket världsalltet byggs, utan den lag enligt vilken det uppstår och ordnas. En formel för skapelsen, som bestämmer hur den gestaltar sig. Då är vägen en lämplig symbol.

Fortsättning