Aikido

Jag gör nervösa taisabaki mot Ichimuras svärdsattacker, på sommarlägret i Uppsala 1973 eller 1974. Filmat av Olle Dehlén.

Aktörerna på bilden här bredvid är undertecknad sådär strax innan jag fyllde tjugo, det vill säga cirka 1974, samt Toshikazu Ichimura sensei, dåvarande riksinstruktör i aikido. Vi utför knägående tekniker, suwariwaza, där jag just har attackerat med handkantsslag mot tinningen, yokomen-uchi, medan han gör en parerande ingång för en kontringsteknik, till exempel ikkyo.

       Ichimura är han med mörk dräkt — ifall någon skulle befinna sig i tvivelsmål. Den är i själva verket blå, som i kendo, och färgar av sig som sjutton, också på oss andra.

       Det här träningspasset ägde rum i Jakobsbergs sporthall, C-hallen, på en matta med presenning som vi fick bära fram och åter vid varje träningspass. Detta var med största säkerhet en fredagkväll, för det var då Ichimura hälsade på hos Järfälla Budoklubb. Övriga veckodagar var han runt bland de enstaka andra aikidoklubbar som fanns i stockholmsområdet på den tiden — eller i Uppsala, där han också hade sitt hem.

       Vi var en skara som brukade hänga honom i hasorna på detta pendlande, men det återkommer jag till.

       Själva begynnelsen ägde för min del rum när det slank ur kamraten Krister att han tränade denna mystiska japanska kampkonst, och det förvånade mig att han inte vitt och brett skrutit om detta.

       Någorlunda allmänt bekanta budoarter var då — 1971 — blott jiujitsu (med endast denna stavning), judo och på sistone karate — genom den groteske Oddjob i James Bondfilmen Goldfinger. Aikido var en okänd variant — men liknade den de övriga, så borde väl en tonårspojke skryta över sina kunskaper i den, hur ytliga de än vore?

       Icke Krister, trots att det skulle visa sig att han lärt sig åtskilligt. Jag fick dra ur honom varje ord och tjata länge innan han gick med på att visa något — i köket hemma hos mig på Frihetsvägen.

       — Grip min handled, uppmanade han mig, och knappt var det gjort förrän han med en nikyo, en handledsvridning, fick mig att dimpa i golvet.

       Det sved i handleden, som av tusen nålar eller så — men jag var bara uppfylld av rörelsen skönhet och magi. Så elegant, så lättvindigt — han hade bara gjort en gest med sin hand, som trollkarlen med sitt trollspö, och därav hade jag fällts — och frälsts.

Ett års uppvärmning

Aikido blev genast med denna kvicka nikyo så viktigt för mig, att det tog mig ett helt år innan jag äntligen var redo att kliva in i C-hallen, hjälpa till med utläggningen av mattorna och sedan kliva upp på dem för mitt första träningspass. Innan dess hade jag hängt med Krister runt till diverse olika klubblokaler och blivit abonnemangspublik på aikidoträningarna.

       De måste ha undrat vad jag väntade på — själv skyllde jag möjligen på fördelen med att invänta en termins- och därmed nybörjarkursstart.

       Steget upp på mattan påminde därvidlag om den första månlandningen några år tidigare. Det var kort, dessa få centimetrar upp till mattans höjd, men det var steget in på en väg, som jag var beredd att ägna en livstid.

       Jag var måttligt väl rustad för uppgiften — iförd en mörkblå träningsoverall med luddig insida, som det dröjde innan jag kände mig mogen och förtjänt att byta mot den japanska träningsstassen. Vad jag vet finns — lyckligtvis — ingen bild bevarad från den tiden.
       Med mig nästan från starten (han missade första träningspasset och brukar alltsedan dess påpeka att detta är mitt ständiga försprång över honom) var kamraten Mikael Eriksson, som å andra sidan hade tränat judo i barngruppen en handfull år tidigare. Han kunde falla och visste till och med hur man knöt bältet — ja, han hade judodräkt på från första stund, oblyg som han var.

       Möjligen var det samma dräkt som han använt i barngruppen, fast han vuxit inte så lite sedan dess. Kroppslängden märks på vidstående bild, tagen något år efter vår start. Det enda av mera slående längd än hans kropp var, som synes, hans hår.

       Mikael och jag blev radarpar i aikidons nybörjargrupp hösten -72. Det blev en feber. Snart tränade vi extra på helgerna, det fanns tider avsatta för det, men att på två man lägga ut mattan hade väl hållit de flesta borta.

       Mattan var krävande med sitt överdrag, för det innebar att man nödtvunget måste lägga ut hela mattan, hur liten yta man än trodde sig behöva, annars gick inte överdraget att spänna på — och utan överdrag var mattan illvillig, bestående av nålfilt som var rena sandpapperet mot huden. Vi var hur som helst så hängivna, att besväret med mattbärningen inte alls noterades av oss.

       Även utanför dojon fortgick aikidon. Jag minns att jag drömde aikidotekniker om nätterna, vilket tidvis gjorde sömnen livlig. I vaket tillstånd tog jag knappt ett steg eller svängde med armarna, utan att tänka aikido. Det var som en impregnering, vilken trängde allt djupare in i mig. Skolarbetet — på gymnasiets naturvetenskapliga linje — fick komma i andra hand, alltså hopplöst efter.

Allans garvade gäng

Träningen i Järfälla Budoklubbs aikido leddes av Allan Wahlberg, som hade svart bälte — en sensationell sällsynthet på den tiden — och hade tränat intensivt för Ichimura. Det var också Allan som redan 1968 hade startat aikidon i Järfälla.

       När Mikael och jag kom in i bilden hade han ett garvat gäng omkring sig, sturska och starka allihop — det var något av ett kännemärke för klubben. Ludde och Benny och de flesta jämte dem hade stor fallenhet för den attityd som kallas rå men hjärtlig.

       Stjärnan bland eleverna var Jan Seveflod, som mestadels var Allans outtröttliga kastdocka — också på denna bild. Hans fallteknik var också det enda som kunde imponera mer på oss än Allans kastteknik. Där fanns även Ira och Rune, också ett radarpar — de minst bullriga i gruppen. Rune hade en jo jag aldrig sett maken till, med tjockt mittparti och smalnande ändar. Sålunda, förklarade han, var den smidig att svänga runt med, som en propeller — han brukade också lägga till några extra varv i stavteknikerna, här och där.

       Några av dessa veteraner i aikidons svenska barndom finns med på nedanstående bild, tagen vid ett helgläger i samma träningshall, ungefär samtida med ovanstående foton. Själv höll jag i kameran, vilket hände titt som tätt — en rysk apparat, Zenit, som kompenserade i mekanisk uthållighet vad den brast i förfining.

       Här syns till exempel nyss nämnda Rune (för en gångs skull utan sin Ira) direkt till höger om Ichimura, medan högresta herrar Mikael och Benny ståtar på översta raden — Benny till höger. Mellan dem, på raden nedanför, står Lennart Larsson, som alltjämt tränar för högtryck på Farsta Aikidoklubb, trots att han fyllt så många år att ingen orkar räkna dem.

       Andre man till vänster om Mikael är Sören Olsson, teckningsläraren som var en av de mest bemärkta på Stockholm Aikikai, tills han tog jobb i Norrköping, där han fortfarande hör hemma. I Stockholm lämnade han därmed en — lång och smal — lucka efter sig.

       Andre man till vänster om Ichimura är Hans Gauffin, också en av de mesta veteranerna, som odlade generation efter generation av aikidoka på Budokwai (numera Hikari). Bland hans adepter märks till exempel Göran Marin, stående bakom Hans med svart hår runt hela ansiktet, samt Ragnar Faleij omedelbart till vänster om Hans, en yngling som kunde vika upp sina tår i rät vinkel mot foten. Vi sa att den egenskapen passade perfekt för sparken maegeri i karate, och för det var han så lyhörd att han senare gick över till karate.

       Den unge mannen som sitter mellan Hans och Ichimura är det nu dags att introducera.

       Nästa avsnitt: