Aikidotekniker

Rei — bugningen

Rei, bugning. Foto: Gunilla Welin.
Västerlänningar kan bli lite brydda av de många bugningarna i alla budoarter. Man bugar när man kommer in i dojon, när man går upp på mattan, när träningspasset börjar och slutar, även varje gång man börjar och slutar träna med sin partner. Det är ett arv från japanska ritualer förstås, men också ett ordnat sätt att markera start och slut på dusterna — och framförallt ett sätt att visa tacksamhet för att man får använda sin partner till redskap för sin egen utveckling.

       Bugningen ska genomsyras av ödmjukhet och tacksamhet, men aldrig så att man förlorar värdighet. Den är inte avmätt, för det vore ohövligt, men inte heller sirlig. Den korrekta bugningen ska genomföras med behärskning och stil.

       Sådant fanns ju fordom också i Europa — hovbugningar och allt vad det var. De flesta av dem var betydligt mer omständliga än den japanska varianten.

       Att buga heter på japanska rei, vilket förutom bugning också står för artighet och att visa erkännande och uppskattning. Det viktigaste i rei är alltså att uppriktigt visa en respektfull anda gentemot den eller det man bugar för. När man väl kommit över det för västerlänningen ovana i att buga hit och dit, märker man att det är en behaglig gest såväl att utföra som att mötas av.

       Man står med fötterna ihop, ryggen rak och armarna utefter sidorna. Sedan bugar man genom att luta hela överkroppen framåt, utan att nicka med huvudet, ungefär som en fällkniv när den ska fällas ihop. Japaner brukar göra sin bugning olika djup beroende på vem de bugar för - gentemot till exempel läraren är bugningen djupare än mot träningskamraten. Men jag tror att ett visst demokratiskt sinnelag har sin plats här, så att man gör sin bugning med samma respekt för var och en.

       Sittande bugning heter zarei och är lite mer komplicerad. Man sitter i seiza, på knä. Antingen möts precis stortårna eller korsar varandra. Somliga vill gärna sitta med hela ena foten korsad över den andra — man gör vad man trivs bäst med. Knäna bör helst inte vara mer isär än en knytnäves bredd, högst två. Mer ser vulgärt ut och gör den sittande positionen svårare att ta sig ur. Ryggen är rak, med en viss svank så att magen putar fram, nacken är sträckt. Handflatorna vilar på låren och armbågarna har kontakt med kroppens sidor. Axlarna ska vara raka.

       Detta är en behaglig ställning för kroppen, även om nybörjaren kan lida av oviga leder till en början, och visst somnar fötterna om man sitter stilla en längre stund. Träning ger färdighet. Att sitta i seiza gör andningen friare och kroppens organ trivs så att de får kraft till självläkning.

       Nå, vid bugningen lägger man först vänster handflata på golvet framför knäna och sedan höger handflata bredvid den. Nu sker bugningen med bara den enkla rörelsen att armbågarna böjs, så att överkroppen sänks framåt. När underarmarna ligger mot golvet ska rygg och nacke fortfarande vara raka och ansiktet stanna ett par decimeter ovanför golvet. Inte heller här nickar man det minsta med huvudet.

       I denna sänkta position kan man förstås inte se partnern i ögonen, men blickfältet sträcker sig ändå tillräckligt långt för att man inte ska kunna överrumplas. Mer vaksamhet än vad denna position ger möjlighet till är inte nödvändigt och därför, till exempel om man höjer sitt huvud, blott ett uttryck för osäkerhet.

       Sedan sträcks åter armarna så att överkroppen lyfter, och handflatorna dras tillbaka — nu går den högra före den vänstra.

       På detta sätt bugar man för sin lärare, sin partner och sitt träningsredskap, till exempel svärdet eller jo, rundstaven. Mot shomen, dojons huvudända, bör man dock göra en smula annorlunda. Att händerna sänks och höjs en i taget är förstås ett mått av beredskap mot fientligheter. Eftersom shomen inte alls kan vara något hot vore en likadan hälsning mot den att betrakta som ett hån. Därför glider båda händerna samtidigt mot golvet, och samtidigt tillbaka upp när bugningen är genomförd.

       Väl utförd rei är signum för en högt stående budoka, budoutövare. Den japanska etiketten lägger stort värde vid att kunna utföra sådana till synes perifera ritualer elegant och med renhjärtad ödmjukhet. Faktiskt — den som inte kan buga graciöst och nobelt kan aldrig vinna respekt bland budons insiktsfulla utövare.

       De här bugningarna brukar man utföra vid aikidoträning:

       Stående rei när man kommer in i dojon.

       Stående eller sittande rei när man går upp på träningsmattan, tatami.

       Sittande rei för shomen, när träningen ska börja. Läraren, sensei, brukar leda bugningen med kommandot Shomen rei.

       Sittande rei mellan elever och lärare, där alla brukar säga Onegai shimasu, som betyder ungefär jag vill be om något, en hälsning där man uttrycker sin vilja att lära sig av varandra.

       Sittande eller stående rei, beroende på hur man hamnar, varje gång man börjar och slutar träna med en partner. När man börjar säger man Onegai shimasu och när man slutar Arigatoo gozaimasu, som är ett tack.

       Sittande rei för shomen vid träningspassets slut.

       Sittande rei mellan elever och lärare, där alla säger Arigatoo gozaimasu, eller om man vill vara ännu hövligare: Domo arigatoo gozaimasu, där domo är ett förstärkande ord.

       Sittande rei med dem man tränat med under passet. Också då sägs Arigatoo gozaimasu.

       Stående eller sittande rei innan man går av tatami.

       Stående rei innan man lämnar dojon.

       Om man använder redskap i träningen, till exempel svärd eller stav, ska de hälsas in och hälsas av med stående eller sittande rei. Då är det viktigt att man är vänd mot shomen.

       Förutom att rei visar respekt, är bugningen ett sätt att skärpa koncentrationen och göra sig mentalt förberedd för träningen, liksom att efter den så att säga varva ner. Man ringar in sin träning med rei, så att man i sitt sinne är klar över vad man ger sig in på.