Stefan Stenudd
Stefan Stenudd
Om mig


Aikido
AIKIDO
Den fredliga kampkonsten

AIKIDOTEKNIKER

Keikogi — klädsel

Rei — bugning

Zazen — meditation

Aikitaiso — uppvärmning

Taisabaki

Ukemi

Stretch och styrka


Kogeki — attacker

Greppattacker

Slagattacker

Atemi


Suwariwaza

Hanmi handachiwaza

Omote, ura

Sotokaiten, uchikaiten


Katamewaza — grepp

Ikkyo

Nikyo

Sankyo

Yonkyo

Gokyo

Hijikime osae

Kaiten osae


Nagewaza — kast

Kokyuho

Kokyunage

Koshinage

Aikinage

Shihonage

Kotegaeshi

Iriminage

Tenchinage

Kaitennage

Udekimenage

Aikiotoshi

Jujigarami

Ushiro kiriotoshi


Kaeshiwaza — kontring

Taninzugake — mot flera

Tantodori — mot kniv


Ken — svärdet

Suburi

Aikiken

Tachidori

Iaido


Jo — staven

Suburi

Kata

Aikijo

Jo — ken

Jodori


AIKIDO

Aikidotekniker


Ordlista för aikido


Magisk kampkonst


Lennart Linder


Budokrönikor


Budolexikon


Aikidoboken


Aikido på Enighet i Malmö


Aikido på engelska


Mina romaner
Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.










Mina fackböcker
Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.














Aikidotekniker

Taninzugake
- flera angripare


Taninzugake — flera angripare.
Aikidons tekniker och principer härstammar från de gamla japanska stridskonsterna, som tränades av samurajerna. En samuraj stod inför två former av strid — dels duellen, man mot man, och dels slagfältet, där han kunde vara omringad av hur många fiender som helst. Omringad kunde han i och för sig bli även under fredstid, för det var ingen trygg värld samurajerna levde i.

       Nå, det har i alla fall inneburit att försvarskonsterna utvecklats för att fungera både i duell och mot flera angripare samtidigt. Aikidon behåller i högsta grad denna allsidighet. Samtliga aikidotekniker ska utföras på ett sådant sätt att de fungerar mot fler än en angripare.

       Den grundläggande strategin för att klara sig när man omringas av angripare är att inte stå kvar på samma ställe tillräckligt länge för att kunna bli deras måltavla. Man kan inte veta hur de tänker attackera eller när, men man vet vad de siktar på. Försvararen ska alltså hela tiden se till att förflytta sig med ideliga taisabaki, så att den som tagit sikte på honom inte lyckas med annat än att slå till mot platsen där han nyss befann sig.

       Det låter i och för sig väldigt stressande, men kräver inte en sådan brådska som man tror. Det är möjligt att hålla sig undan, utan att behöva röra sig snabbare än i rask promenadtakt — bara man vet att röra sig med kroppsvridningar, oförutsägbart, så att angriparna inte uppfattar vart man är på väg.

       Man hjälper också upp situationen genom att försöka hålla sig i periferin av deras grupp, om det går att nå den. Angriparna vill gärna omringa sitt byte så gott de kan, men deras förflyttning gör också att det alltid är ganska lätt — i den allmänna villervallan — att söka sig utanför deras ring. Gör man det elegant kommer angriparna ideligen att kliva i varandras väg, säkert också stöta ihop titt och tätt. Genom att se till att röra sig med aikidons typiska kroppsvridningar och steget snett framåt, i stället för att bara tåga rakt på, är det inte svårt att undvika angriparna. Man slinker i stället hela tiden runt dem, och är de ivriga kommer de att råka angripa varandra.

       Det här tränas ganska flitigt i aikido, och det brukar vara riktigt festligt att hålla på med.

       Om man försvarar sig mot två angripare heter det futaridori, och det är inte särskilt komplicerat — man har gott om tid att hantera den andre så snart man kastat den förste. Med blott två angripare är det inte heller särskilt komplicerat att styra båda två in i en fasthållning — vare sig de angriper en och en, eller båda på en gång.

       När tre personer anfaller heter det sannindori. Då kan det vara svårare att hinna med några fasthållningar, så man brukar hålla sig till aikidons kasttekniker. Det går förstås att använda även greppteknikerna, men man bör inte ta sig tid att sätta sig ner med partnern i en fasthållning. Man använder bara greppen till att leda omkull angriparna.

       Kasten är snabbare och därför mer att föredra ju fler angripare man har emot sig. Fler än tre kallas taninzugake, och då bryr man sig inte om det specifika antalet. De är en hop, helt enkelt, och man rör sig med taisabaki mellan dem, kastar omkull så många man hinner med och kommer åt. Angriparna blir snabbt försiktiga, eftersom de annars löper risken att få sina kumpaner kastade rakt emot sig.

       De kvickaste kasten, och därför lämpligast i taninzugake, är de som inte kräver något särskilt mixtrande med partnerns extremiteter — till exempel kokyunage, kokyuho, iriminage och aikinage. Har man väldig sinnesnärvaro kan man säkert få in en och annan shihonage och till och med kaitennage, men det kräver verklig snits.

       Man tror gärna att det värsta som kan hända är att två eller flera personer får grepp om en, för då sitter man väl fast? Inte nödvändigtvis. Aikidons metod är fortfarande brukbar. Låt oss säga att två personer håller fast varsin av försvararens armar. Även om de också drar åt var sitt håll, så att man sträcks ut mellan dem, är det lätt att leda deras krafter. Omedvetet balanserar de sina krafter mot varandra, så att inte hela gruppen ska snubbla åt ena eller andra hållet. Genom att plötsligt dra åt ena hållet skapar man därför en stor övervikt ditåt, och kan sedan utnyttja rörelsen till att vända sig och göra till exempel kokyuho på först den ene angriparen och sedan den andre - eller leda ihop dem och kasta båda samtidigt med kokyunage.

       Nu lägger vi till en tredje person som står bakom försvararen och håller honom med ett halslås. Situationen är faktiskt i allt väsentligt densamma, man måste bara tänka på att gå ur halslåset åt rätt håll, som är mot näven och inte mot armbågen. Då kan man lätt vrida sig ur greppet och kasta gänget, kanske smidigast genom att dra ihop dem och putta hela gruppen bakåt.

       Det sker på så vis att man lyfter ena armen i en båge och går runt under armarna på den som håller i på denna sida — åt det håll som halslåset medger att man går. Om till exempel halslåset är kopplat med höger hand måste man gå åt vänster och därför under den vänstre angriparens grepp. När man kommit runt sträcker man ut sina armar åt sidorna så att man drar den vänstre angriparen åt höger och den högre åt vänster. Han med halslåset fastnar mellan dem. Nu är de så pass hopknycklade att man lätt fäller dem genom att knuffa dem bakåt.

       Även om en fjärde person står framför och är i färd med att slå eller sparka rakt mot försvararen, gör man precis på samma sätt. Den första kroppsvridningen gör då att man flyttat sig så att det är angriparen med halslåset som står i vägen för den fjärdes attack. Det kan också vara roligt att fylla på med en femte och en sjätte som hjälper till att försöka hålla fast försvararens armar, så att det är två personer som håller i varje arm. Och så vidare.

       Även om den här typen av träning inte alls är så svår som den ser ut att vara, blir man förstås ingen mästare vid första försöket. Man behöver ha god kontakt med sitt centrum, så att alla rörelser verkligen görs från magen. Är man mjuk i hela kroppen märker man snabbt, genom att bara vrida höfterna lite hit och dit, hur man ska kunna slinka ur flera personers grepp. Det går ju inte att hålla fast en person så in i norden att han inte kan röra sina höfter.

       Ett annat roligt sätt att träna taninzugake är att låta sig omringas av ett antal angripare, så att de står i en snygg cirkel där man själv är mittpunkten. Sedan attackerar allihop samtidigt, till exempel med chudan tsuki eller shomen uchi. Man kan alltid klara sig genom att göra taisabaki förbi någon av angriparna, valfritt vilken. Man bör komma ihåg att ta detta steg riktigt nära angriparen, så att man kan smita emellan även om de är många och står tätt i cirkeln.

       Knepet är då bara att inte gå för tidigt eller dröja för länge. Om man går för tidigt, innan angriparna satt sig i rörelse, kan de ändra riktningen på sin attack och lyckas träffa. Det är dock inte så farligt att råka börja röra på sig innan angriparna satt igång, för ens rörelse får dem i regel att hastigt attackera — för att man inte ska hinna undan — och då fungerar taisabaki alldeles utmärkt ändå. Man gör ofta så i aikido, att man genom sin rörelse lockar angriparen till att inleda sin attack lite snabbare än han kanske själv tänkt sig.

       Om man startar för sent kommer man förstås inte särskilt långt, så det är ett allvarligare misstag.

Mer om grundteknikerna

Mer information om grundteknikerna i aikido finns på min engelska hemsida:
Aikido basics

Mina aikidoböcker

Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.

Aikido — den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido — den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido.


Attacks in Aikido, by Stefan Stenudd. Attacks in Aikido

How to do Kogeki, the Attack Techniques
All the attack techniques in aikido explained and how to do them correctly.


Aikibatto, by Stefan Stenudd. Aikibatto

Sword Exercises for Aikido Student
The aikibatto sword and staff exercises for aikido students explained, with practical and spiritual aspects of the sword arts, equipment for training, and more.