Aikidotekniker

Suburi

Suburi är den grundläggande träningen med svärdet — att lära sig dra och hålla svärdet, hugga, parera och stöta med det. Detta tål att övas många och långa stunder, för redan dessa enkla övningar har mycket mer att ge än man anar vid första försöket.

       Det japanska svärdet grips med båda händerna, alltid med vänster hand baktill och högerhanden inpå parerplåten, tsuba. När man hanterar svärdet i hugg och stötar är det alltid vänsterarmen som utför själva hugget. Högerhanden hjälper blott till med att styra och hejda svärdet.

       Eftersom man ska ha maximal kraft i sitt hugg framme vid svärdets spets, bör man gripa med händerna uppvinklade så att pekfingrens nedersta knogar trycker på svärdsfästet, tsuka, ovanifrån. Det är samma grepp som när man gör aikidotekniken yonkyo. Då känner man att man kan pressa svärdets spets nedåt med störst kraft.

       Det finns en rad utgångspositioner med svärdet, varav den vanligaste är chudan kamae, där man håller svärdet framför sin mage — riktat så att det pekar mot partnerns ögon, det vill säga en aning uppåt. På så vis kan partnern inte tydligt se svärdets längd och lura sig på den saken. Armarna ska vara sträckta på samma sätt som i den oböjliga armen. Axlarna ska vara raka och avslappnade. Avståndet mellan svärdsfästet och kroppen ska vara ungefär en knytnäve. Om man står med svärdet längre fram blir man inte lika kvick i sina rörelser och dessutom mycket sårbar för partnerns attack mot handlederna.

       I suburi brukar man oftast utgå från chudan kamae, men det finns åtminstone två positioner till som inte är så sällsynta i den japanska svärdskonsten.

       Den ena är jodan kamae, där man står med svärdet höjt över sitt huvud, som om man precis ska till att hugga. Idealiskt ska man hålla det så att partnern inte heller här tydligt ser svärdets längd, alltså med svärdsfästet pekande mot partnerns ögon. Det är också viktigt att man inte med sina egna armar skymmer sin sikt.

       Hasso är att hålla svärdet mot ena skuldran — det brukar vara den högra. Här ska svärdsspetsen peka rakt uppåt och eggen vara riktad mot partnern. Det är ovanligt och inte särskilt fördelaktigt att inta denna position med högerfoten fram, för då har man inte så mycket till kroppsrörelse att hjälpa till vid hugget.

       Grundläggande huggträning brukar göras utifrån chudan kamae. Man står med högerfoten något fram och lyfter en aning på vänster häl. Nu drar man tillbaka högerfoten och höjer samtidigt svärdet i en kontrollerad båge från magen och upp över huvudet. I grundträning brukar man göra detta drag så långt att svärdsspetsen snuddar vid ens bak, men annars ska man förstås inte dra längre än till jodan kamae. Sedan skjuter man åter fram sin högerfot, så långt att kroppen förflyttas framåt och vänsterfoten automatiskt följer efter en bit, och hugger med svärdet i en utsträckt båge.

       När man lyfter svärdet ska man andas in djupt, och andas ut kraftigt när man hugger — gärna med kiai. Huggets bana ska inte vara cirkulär utan elliptisk, ungefär så att den bortre brännpunkten är platsen för partnerns huvud. Det sträcks alltså ut framåt, nästan som när man kastar med kastspö. Hugget löper ända ner till maghöjd, så att man i slutet står i samma chudan kamae som när man började. Svärdet ska stanna exakt och utan att spetsen svajar nedåt - det åstadkommer man genom att hålla armarna sträckta och händerna uppskruvade i samma grepp som yonkyo. Svärdet ska hamna i chudan kamae lika självklart som om där vore ett bord man hastigt lade ner svärdet på.

       Det är nyttigt att träna hugget en god stund, men bara om man kan göra varje nytt hugg med samma koncentration och inte låta det hela bli rutin. Man varierar en del med stegen, så att man kan växla mellan höger och vänster ben fram i hugget — först höger, sedan vänster och sedan höger igen. Likaså är det nyttigt att hugga gående över golvet, ett hugg på varje steg. Man tar då ordentliga kliv, så att kroppen sjunker ner en del och blir stadigare. Det bakre benet brukar sträckas och det främre vara böjt.

       Precis som slagen i karatedo ska huggen accelerera, men man bör minnas att träffpunkten redan är i huvudhöjd och att det krävs kraft även för hela återstoden av hugget. Bästa sätt att vinna stadga i hugget är att tänka det precis innan man utför det. Om man med sin andning och sitt sinne känner att hugget redan är utfört när svärdet svingas nedåt — då får det stadga och skärpa.

       Om man hugger ända ner till magen heter det chudan. Man kan hugga ännu djupare, vilket motsvarar att klyva partnern från topp till tå. Det heter gedan. Att bara hugga i huvudhöjd kallas jodan.

       I kendo finns ett begränsat antal dugliga träffpunkter för svärdet. Att hugga mot huvudet kallas men, antingen shomen om det är rakt ovanifrån mot skallen, eller yokomen om det är i en sned bana mot tinningen. Hugg mot handleden heter kote och är mycket praktiskt, dels för att det går att komma åt även på en relativt god gard och dels för att det naturligtvis avgör striden fast det inte är ett så kallat dödande hugg. Hugg mot magen görs vågrätt och heter do. Stöt med svärdsspetsen heter tsuki och brukar enbart göras mot halsen. I kendotävling förekommer inte fler tekniker.

       Men i aikido och i den gamla traditionella svärdskonsten finns förstås mer att göra. Bland annat tränas kesagiri som är att hugga snett igenom partnerns kropp, från skuldra till motsatt midja. Man använder sig också av atemi med baksidan på svärdsfästet, till exempel i samband med att man drar svärdet ur baljan då en angripare närmar sig. Det heter tsuka ate.

       Alla de här teknikerna bör tränas i suburi, men det grundläggande hugget, som förklarades först, är det ojämförligt viktigaste. Om man inte behärskar det kan man inte lyckas något vidare med de andra teknikerna.

       Yokomen brukar tränas med kirikaeshi, som innebär att man pendlar med svärdet från ena sidan till den andra och utdelar yokomen-hugg på båda håll. Efter ett hugg ska man låta spetsen falla nedåt och dra svärdet runt sitt huvud, så att det hålls in nära kroppen, och sedan hugga från andra hållet. När man hugger mot partnerns vänstra tinning ska man ställa sig med höger fot fram och vice versa.

       Tsuki ska utföras återhållsamt. Man skickar inte fram armar och kropp i en storslagen rörelse, utan nöjer sig med att avancera med hela kroppen i ett normalt steg och bara sträcka fram svärdet någon decimeter extra. Mycket kraft behövs inte för tsuki, eftersom träffytan — svärdsspetsen - är den minimalaste man kan tänka sig.

       Kote behöver inte heller någon gigantisk kraft, eftersom det bara ska tränga igenom partnerns handled. Däremot är snabbhet av nöden, för att han inte ska hinna rycka undan armen. Därför lyfter man sällan svärdet högt för ett sådant hugg, utan nöjer sig med att så att säga studsa fram med det.

       Svärdsträningens hela väsen är att öva sitt centrum och växa i det. Svärdsformerna är grundläggande uttryck för tanden och leder alldeles av sig själva till bättre hållning och andning, större kraft och pondus i rörelserna.

Aiki batto

Information om aikibatto, ett system för svärdsövningar, finns på min engelska hemsida:
Aikibatto