Stefan Stenudd
Stefan Stenudd
Om mig


Aikido
AIKIDO
Den fredliga kampkonsten

AIKIDOTEKNIKER

Keikogi — klädsel

Rei — bugning

Zazen — meditation

Aikitaiso — uppvärmning

Taisabaki

Ukemi

Stretch och styrka


Kogeki — attacker

Greppattacker

Slagattacker

Atemi


Suwariwaza

Hanmi handachiwaza

Omote, ura

Sotokaiten, uchikaiten


Katamewaza — grepp

Ikkyo

Nikyo

Sankyo

Yonkyo

Gokyo

Hijikime osae

Kaiten osae


Nagewaza — kast

Kokyuho

Kokyunage

Koshinage

Aikinage

Shihonage

Kotegaeshi

Iriminage

Tenchinage

Kaitennage

Udekimenage

Aikiotoshi

Jujigarami

Ushiro kiriotoshi


Kaeshiwaza — kontring

Taninzugake — mot flera

Tantodori — mot kniv


Ken — svärdet

Suburi

Aikiken

Tachidori

Iaido


Jo — staven

Suburi

Kata

Aikijo

Jo — ken

Jodori


AIKIDO

Aikidotekniker


Ordlista för aikido


Magisk kampkonst


Lennart Linder


Budokrönikor


Budolexikon


Aikidoboken


Aikido på Enighet i Malmö


Aikido på engelska


Mina romaner
Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.










Mina fackböcker
Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.














Aikidotekniker

Jo Suburi


Jo suburi. Jo suburi.
Suburi är, precis som med svärdet, träning av de grundläggande teknikerna. Man gör det utan partner och strävar efter att dels öva upp den rent mekaniska och fysiska skickligheten med sin jo, och dels att växa i anda och energi. Utan primär uppmärksamhet på kokyu, tanden och ki är träningen alldeles meningslös. Man bör alltså hellre sträva efter att använda upprepandet av grundteknikerna för att så att säga pumpa sin ki och växa i sitt centrum, än att blott putsa på det tekniska utförandet.

       Kamae, startpositionen, finns i flera varianter. Den mest grundläggande är att stå med vänster fot en aning framför den högra och hålla staven lodrätt, med ena änden mot golvet precis framför vänsterfoten. Man griper mjukt om staven med vänster hand, ungefär två decimeter från toppen, och vinklar kroppen en aning åt höger.

       Denna position är den fridsammaste och därför i bäst överensstämmelse med aikido — man signalerar inte alls att man är redo att ge sig in i någon strid.

       En mer aktiv och därför aningen aggressiv position är att hålla sin jo vågrätt med båda händer, där den högra griper vid bakre änden och håller den inpå höger sida av kroppen, och den vänstra handen griper halvmetern längre fram — ungefär mitt på staven. Också när man griper en jo ska händerna vinklas upp på dess ovansida så att de nedersta pekfingerknogarna kan trycka staven nedåt — som i yonkyo och i svärdsgreppet.

       Man kan även hålla sin jo i chudan kamae, precis som ett svärd, det vill säga med höger fot fram och med vänster hand vid den ände av staven som är närmast magen. Högerhanden griper lite längre fram på staven än vad den gör med svärdet, eftersom staven är längre.

       En variant är att hålla staven på sin vänstra sida, med högerhanden vid dess främre ände och vänsterhanden en knapp halvmeter längre bak. Här står man med höger fot fram och kroppen lätt vinklad åt vänster. Man pekar med sin jo i riktning mot partnerns ögon, så att han inte ska kunna se och ta varning av stavens längd.

       De följande grundteknikerna beskriver jag från det förstnämnda utgångsläget, när inte annat sägs.

Choku tsuki är en stöt rakt framåt. Man börjar med att högerhanden sluts om staven under vänsterhanden, och dras mot stavens bakre ände så att denna lyfts mot höger sida. Samtidigt glider vänsterfoten snett framåt i en taisabaki-rörelse. När högerhanden nått stavens bakre ände griper den tag och fortsätter draget, så att vänsterhanden kan glida mot den främre änden.

       När det skett skjuter man fram staven med högerhandens grepp, tills handen når magen. Staven glider genom vänsterhandens grepp fram till själva träffen, då båda händerna knyts bestämt — med mest kraft och koncentration i lillfingrarna.

       Det är viktigt att inte stöta längre än att högerhanden stannar framför magen, annars förlorar tekniken sin stadga och kraft.

Kaeshi tsuki kallas ibland också gyaku tsuki och skiljer sig från ovanstående teknik i hur högerhanden griper. Nu fattar den tag med tumsidan nedåt om stavens övre ände, drar den med sig mot höger sida och stöter. Vänsterhandens vinkel kommer därför också att vara annorlunda än vid choku tsuki — med tumsidan bakåt.

       Denna andra variant på tsuki brukar vara lättare till en början, eftersom man löper mindre risk att dra staven så långt att någon hand tappar greppet.

Ushiro tsuki är en stöt bakåt. Den görs oftast på vänster sida. Man griper med högerhanden i staven — dock ej bakvänt som i kaeshi tsuki — och drar vänsterfoten bakåt, vänder kroppen åt vänster och lyfter staven till en vågrätt position uppe vid bröstet. Sedan stöter man med båda armarnas hjälp bakåt, så att högernäven hamnar framför halsen, eller som längst vid vänster axel.

       Om man vill göra stöten på höger sida är det vettigt att börja med samma grepp som i choku tsuki och på vägen upp till bröstkorgen dra vänsterhanden mot stavens övre ände. Nu är det förstås högerfoten som backar och kroppen vänds åt höger. Då går det lika lätt att utdela stöten på denna sida.

       Samtliga tsuki kan förstås göras valfritt mot jodan, chudan eller gedan. Jodan riktas mot huvudet eller halsen, chudan mot solar plexus och gedan mot knät.

Jodan gaeshi är ett hugg som utdelas från sidan och mot partnerns huvud. Enklast görs det genom att gripa staven som i kaeshi tsuki, med avigt vänd högerhand, kliva fram med vänsterfoten och svinga staven i en stor båge på vänster sida, så att den når sitt mål snett ovanifrån.

       Ett hugg från höger sida når man genom att gripa som i choku tsuki med högerhanden, låta den vänstra flytta till stavens övre ände och gripa vid den med tumsidan bakåt. Sedan kliver man fram med höger fot och svingar sin stav i samma ståtliga båge.

       Jodan gaeshi låter sig med fördel tränas i ett oavbrutet kretslopp mellan vänster och höger. När man huggit från vänster sida enligt ovan, flyttar man vänsterhandens grepp till stavens främre ände och drar ner den till höger sida, sedan är det bara att hugga från den sidan, flytta högerhanden upp till stavens främre ände, dra ner den till vänster sida och så vidare.

       I stället för att dra tillbaka staven kan man också låta den pendla från sida till sida. När man huggit på vänster sida släpper högerhanden och stavens främre ände får falla i en båge nedåt till höger sida av kroppen, där högerhanden fångar den på nytt. Innan man hugger måste man dock också växla grepp med vänsterhanden, så att det hamnar vid den ände av staven som nu är främst och med tumsidan bakåt.

       Vid varje hugg med jo ska träffen ske med själva änden på staven, som ger minst träffyta och därför störst effekt.

Gedan gaeshi utförs precis som jodan gaeshi, med undantag för målet som nu är partnerns skenben eller knä. Chudan gaeshi förekommer också, om än mycket sällan. Staven är i ett hugg mot magen inte lika effektiv som svärdet, förstås.

Men uchi är samma typ av hugg som man utför med svärdet. Man ska alltså hålla sin jo i chudan kamae, med vänster hand vid den ände som är närmast magen och höger hand en bit fram. Det är inte särskilt meningsfullt att hugga djupare än jodan, då staven inte kan skära sin väg genom partnern. Om man hugger yokomen bör man göra infallsvinkeln mindre brant än vid svärdshugg — alltså slå mot tinningen nästan vågrätt. Annars blir inte träffen särskilt distinkt.

       Shomen uchikomi är grundträning av men-hugget. Man står i samma kamae som med svärd, det vill säga högra foten fram och staven pekande mot partnerns ögon — med jo förekommer det också att man pekar den mot partnerns mage, vilket ger mer rörelsefrihet.

       Till skillnad från svärdsformen väljer man med jo att ta ett helt steg bakåt med högerfoten, i stället för att dra den framåt, när man höjer staven och sedan ta ett stort kliv fram med samma fot vid själva hugget. Denna skillnad i stegföringen beror på att jodo är mer defensiv till sin natur.

       Renzoku uchikomi är kirikaeshi för jo. Efter det första hugget låter man stavens främre ände falla ned bakåt. Samtidigt som man kliver fram med vänster fot för man staven runt huvudet och hugger från vänster sida. Det andra hugget brukar vara yokomen, men kan också göras som shomen.

       Men uchi kan även utföras från den grundposition där man håller sin jo på vänster sida och högerhanden griper om änden längst fram. Man lyfter då staven över huvudet med högerhanden och glider samtidigt nedåt på den med vänsterhanden, till ena änden. Därefter kan högerhanden flytta ner till några decimeter framför vänsterhandens grepp och man är redo att hugga.

Hasso gaeshi är ett svep med staven som slutar med att den hamnar i positionen hasso, alltså med staven hållen lodrätt vid skuldran — det brukar oftast vara vid höger skuldra. Om man utgår från chudan kamae, samma position som med svärdet, börjar man med att sträcka fram högerhanden några decimeter till på staven och höja den ände som vänsterhanden griper i. Sedan backar man med höger fot och svingar vänsterhandens ände av staven framåt och nedåt, så att den svänger runt med högerhandsgreppet som nav. Under denna rörelse höjer man högerhanden till skuldran och när staven tagit varvet runt griper man på nytt med vänsterhanden vid den ände som pekar nedåt, under högerhandsgreppet. Då befinner man sig i positionen hasso.

       Sedan är det bara att kliva fram med högerfoten och hugga mot partnerns huvud, vilket kallas hasso gaeshi menuchi.

       Man kan antingen vända på högerhandens grepp före hugget, så att handens position blir rättvänd, som i svärdshugg — eller hugga direkt med högerhanden i samma bakvända grepp som vid jodan gaeshi.

       Om man i stället för hugget mot partnerns huvud utför tsuki, kallas det hasso gaeshi tsuki. Från positionen hasso höjer man högerhandens grepp till den övre änden, samtidigt som man för staven nedåt och framåt. Vänsterhanden glider tillbaka från änden till ungefär mitt på staven. Rörelsen fortsätter naturligt framåt i en stöt.

       Vill man göra ushiro tsuki är det i stället vänsterhanden som söker sig till den övre änden på staven, och stöten utförs bakåt på höger sida.

       Hasso gaeshi ushiro uchi är ett hugg bakåt. Man står i hasso och vänder högerhandens grepp om staven så att tumsidan pekar uppåt, svänger kroppen åt höger och hugger snett bakåt i yokomen. Det går förstås också att hugga shomen.

       Hasso gaeshi ushiro harai är ungefär samma rörelse som ovan, men högerfoten tar ett steg runt vänsterfoten, så att den hamnar bakom vänster i en position där man nu är vänd bakåt. Hugget är svepande och sträcker sig ända till kroppens högra sida, så att stavens främre ände pekar rakt bakåt.

       Stavens inledande svep nedåt och runt i hasso-teknikerna kan användas som en parering av till exempel ett hugg eller en stöt mot benen, eller bara som ett sätt att få staven i position för hugget.

Katate är tekniker som utförs med en hands grepp om staven. Det man framför allt vinner med dem är en ytterligare räckvidd. Eftersom enhandsgreppet är vekare brukar dessa tekniker vara stora, svingande rörelser med staven — därmed kan de bli kraftfulla även utan tvåhandsgreppets stadga.

       I grundträningen brukar man utgå från den position där vänsterfoten står främst, högerhanden griper vid stavens bakre ände och vänsterhanden ungefär mitt på staven.

       Katate gedan gaeshi är ett svep nedifrån och snett uppåt. Man drar staven bakåt på höger sida och griper med högerhanden ett par decimeter från den främre änden. Samtidigt drar man högerfoten ytterligare en bit tillbaka. Sedan stiger man fram med högerfoten och svingar staven snett nedifrån och upp i en båge, som slutar när staven når vänstra sidan uppe vid tinningen. Där fångar man in den med vänsterhanden, så att man inte råkar slå sig själv i huvudet. Vänsterhanden griper ungefär mitt på staven.

       Katate hachi no ji gaeshi börjar som ovanstående, men svepet med staven går i stället först uppåt så att hugget sedan kommer snett nedåt från höger till vänster sida, och där fortsätter svepet uppåt så att staven hamnar i hasso på vänster sida. Nu griper vänsterhanden strax ovanför högerhanden, som i sin tur släpper sitt grepp. Genast gör nu vänsterhanden ett svep som löper nedåt från vänster till höger sida, samtidigt som vänsterfoten stiger fram och högerfoten backar. Hela rörelsen bildar alltså ungefär en liggande åtta, och kan upprepas utan avbrott.

       Katate toma uchi är ett kraftfullt hugg med maximal räckvidd. Man börjar med samma kamae som ovan och drar sedan högerfoten ytterligare en bit bakåt samtidigt som man med högerhandens grepp drar staven bakåt och över huvudet, tills den vilar mot nacken någon decimeter från högerhandens grepp. Vänsterhanden har glidit längs med staven så att den håller vid dess främre ände.

       Nu kliver man långt fram med högerfoten och svingar staven med höger arm. I början utnyttjar man nacken som ett slags nav, för att när svepet har satt fart sträcka fram högerarmen så att staven når så långt som möjligt. Svepet ska löpa i en sluttande båge från höger till vänster sida, så att det tar slut när den fria änden på staven pekar bakåt på vänster sida av kroppen. Där fångas staven upp med vänsterhanden, ungefär mitt på.

Nagare gaeshi är att göra en teknik åt ena hållet och sedan vända för en teknik åt andra hållet, i en flytande rörelse. Egentligen är detta den självklara naturen i all träning med jo — att man inte stannar upp och så att säga laddar om mellan teknikerna, utan de löper på obehindrat så att den ena teknikens slut är lika med begynnelsen på nästa. För detta är jo utmärkt, eftersom man hanterar den i cirklande rörelser och kan använda båda ändarna.

       Ett par exempel på träning av nagare kan ändå passa i suburi, men den verkliga övningen av detta ingår självklart i jo kata, som beskrivs längre fram.

       Hidari nagare gaeshi uchi inleds från chudan kamae, som med svärd. Man höjer sin jo samtidigt med ett steg bakåt med högerfoten, tar därpå ett steg fram med samma fot och hugger. Sedan släpper man med vänsterhanden och svänger runt staven på vänster sida, praktiskt taget vågrätt. Samtidigt vänder man kroppen bakåt och fångar upp staven med vänsterhanden, höjer den över huvudet och byter grepp så att höger hand fattar ovanför vänster och vänstern griper vid den ände man har framför sig. Då går det att ta ett steg fram med högerfoten och utföra samma hugg som rörelsen började med.

       Migi nagare gaeshi tsuki utförs med en vridning åt höger i stället för vänster. Man börjar som nyss men nöjer sig med att ta ett steg fram med vänster fot innan man hugger. Efter hugget framåt står man alltså med vänster fot fram. Höger fot leder nu kroppsvridningen åt höger genom att glida runt vänsterfoten och ställa sig bakom den. Samtidigt flyttar man vänsterhanden till stavens mitt och drar högerhanden till stavens närmaste ände.

       Så fort man kommit runt håller man upp staven framför sig, med högerhandens grepp ovanför huvudet och stavens främre ände riktad en smula nedåt mot partnern ansikte eller hals. Detta är en blockerande position, som hindrar partnern från att angripa eller styr hans jo åt sidan om han stöter den mot försvararen. Man kan kalla denna position för jodan uke, parering i huvudhöjd.

       Från denna position sänker man högergreppet i en båge till sidan, snett bakom höger höft, och stöter därpå staven framåt genom att högerhanden skjuter fram till magen.


Aikibatto jo

Information om aikibatto jo, ett system för stavövningar, finns på min engelska hemsida:
Aikibatto jo


Mina aikidoböcker

Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.

Aikido — den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido — den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido.


Attacks in Aikido, by Stefan Stenudd. Attacks in Aikido

How to do Kogeki, the Attack Techniques
All the attack techniques in aikido explained and how to do them correctly.


Aikibatto, by Stefan Stenudd. Aikibatto

Sword Exercises for Aikido Student
The aikibatto sword and staff exercises for aikido students explained, with practical and spiritual aspects of the sword arts, equipment for training, and more.