Budokrönika 1

Från Newton till Einstein

     Ändå är Morihei Ueshibas perspektiv såväl givande i träningen, som märkligt insiktsfullt. Om inte aikidon ska bli bara ett utförande av finurliga tricks för att fälla angripare, eller en aldrig så sympatisk gymnastik där två personer puttar frejdigt på varandra (vilket i och för sig kan vara gemytligt), måste vi försöka koncentrera oss på de underliga visioner som var Ueshibas. Och då märks en skön samstämmighet mellan aikidons ideal och den kosmiska världsordningen. Aikidons principer stämmer väl med astronomins moderna rön.

       I rymden, när två kroppar rör sig i varandras närhet, är gravitationen den kraft som styr dem. Jorden kretsar runt solen i stället för att fara rätt ut i rymdens väldiga tomrum. Till och med ljusets strålar påverkas av gravitationen.

     När Isaac Newton på 1680-talet var den förste att beskriva gravitationen, gav han en bild av en kraft som drog himlakroppar mot varandra — inte olikt en hästtämjare, som med rep om halsen på en bångstyrig hingst tvingar den att galoppera runt i cirkel i stället för att fly sin väg. Solen kunde med sin väldiga massa dra jorden i en ständigt krökt bana, fast jordklotet ständigt siktade rakt iväg. Detta outtröttliga kraftspel, med giganternas ständiga kamp, var inte särskilt sympatiskt.

     När Albert Einstein i början på vårt sekel kom med sina relativitetsprinciper, ändrades detta radikalt. Det visade sig att gravitationen inte var en kraftmätning, utan en krökning av själva rumtiden: när jorden färdas runt solen befinner den sig på sin självvalda raka kurs, men själva rymden omkring solen kröks! Därför försvinner inte jordklotet iväg, och solen behöver inte slita och dra i det. Jordens bana är snarast att likna vid ekorrhjulet, där den lilla gnagaren springer och springer — rakt framåt — utan att komma någonstans.

     Det må vara frustrerande för drabbade himlakroppar och sällskapsdjur, men det är onekligen en harmonisk ledstjärna för aikido. Träningspartnern ska inte kastas genom att dras ur sin kurs, utan genom att rumtiden kröks så att partnerns bana känns som alldeles självvald. Eftersom hela kosmos beter sig så, kan det väl inte vara alltför knepigt att lära sig.

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse