Budokrönika 11

Zarei, sittande bugning. Foto: Gunilla Welin.

Klubbens inre krets

Hur mycket vi än fördjupar oss i budons allra mest svindlande filosofiska perspektiv eller i kampens tjusning, tävlingars nervspel, den långsiktiga utvecklingens väldiga kunskapsbank — vad vi än under själva träningen har för mål och motivationer spelar klubbens sociala liv en kanske allt överskuggande roll. Vi lär känna varandra, på kampkonsters bitvis märkliga sätt, och vi umgås. En klubb som inte ger något utrymme för detta har svårt att få sina medlemmar att trivas eller alls stanna kvar.

     Det sociala spelet är förstås något som mera följer det mänskligas villkor än budons olika principer eller regler. Mänsklig samvaro har onekligen sina bestämda mekanismer, sina förutsättningar och uttrycksformer.

       En klubb är ett slags familj, om man så vill — men en gemenskap av frivilliga, i motsats till alla möjliga blodsband. I våra klubbar är medlemskap frivilligt, förstås, och inget hindrar att man också lämnar klubben så snart man önskar det. Men inuti klubbens medlemskader är i stället reglerna — allrahelst de outtalade — undantagslöst stränga och sällan förhandlingsbara.

     Det första hindret en ny medlem möter är svårigheten att alls komma in i klubben — mera än bara i form av medlemskortet och tillståndet att träna på klubbens träningspass. Som en sluten grupp av människor, har varje klubb en tendens till ovilja att släppa in nykomlingar. Eftersom alla klubbar behöver nytt blod brukar den osynliga — men påtagliga — gränsen gå mellan vanligt medlemskap och den "inre kretsen", de medlemmar som känner att klubben är deras och som är både kända och respekterade i klubben. Man kan rentav tala om ett B- och A-lag.

     En ny medlem som önskar bli mer än en hunsad "B-lagspelare" utan vare sig respekt eller inflytande, har ett hårt jobb framför sig. Och vi ska inte inbilla oss att denna process involverar de vackra medmänskliga och demokratiska principerna, eller att lång och trogen tjänst i sig är tillräckligt meriterande — som ett slags klubbars "sist in först ut". Nej, här gäller i realiteten ganska kärva sociala spelregler. Kanske finns i grunden bara två vägar att någonsin beredas tillträde till den inre kretsen: genom meriter eller genom vänskapsband.

     Meriter är i idrottssammanhang nog så uppenbara. En ny tränande som börjar skörda idrottsliga framgångar i klubben kommer nog först att mötas av jantelagens bitterheter: "Vem tror han att han är?" och så vidare. Men snart nog har goda resultat i tävlingar eller enkom en god utveckling inom idrotten en tendens att medföra inträdesbiljetten till den inre kretsen — idrottsklubbens osynliga VIP-kort. Man kan också göra sig oumbärlig på andra sätt — genom att ställa upp i klubbarbetet, bjuda på sig själv och så vidare. Det kan jämföras med forna hantverksskråns system av lärlingar, där de unga aspiranterna fick slita hårt mot ringa lön i några år, innan de fick kalla sig mäster och börja arbeta på egna villkor, så gott tiden och yrket medgav.

     Ett snabbare sätt att släppas in i den inre kretsen är genom att hämtas in av någon av dess medlemmar. Detta sker genom olika former av vänskap — platonisk och mindre platonisk, om man så säger. Individuella vänskapsband knyts med färre och mjukare regler — eller kanske är de så många och varierade att effekten blir densamma. Därmed kan den som ännu inte meriterat sig för en plats i klubbens trängre grupp, ändå hamna i ett nära vänskapsband med någon ur denna grupp. Då är det inte längre särskilt svårt att forcera barriären — att av eller genom denna vän dras in i den inre kretsen.

     Några andra vägar in finns nog inte. Folk kan vara medlemmar i en klubb i åratal, ja decennier, utan att någonsin släppas in i den "inre kretsen", medan andra hamnar där efter bara någon månad. Det finns inga tidsgränser.

     Den hierarki som klubben på detta sätt utgör, rimmar förvisso ganska illa med de demokratiska värderingar vi sedan något århundrade tillbaka omhuldar. I klubben råder knappast "en man en röst", annat än rent formellt på dess årsmöten — om ens då. Somliga röster hörs mer än andras. I Riksidrottsförbundets riktlinjer för svenska idrottsföreningar, liksom i alla våra stadgar, understryks det demokratiska som ett viktigt fundament, vilket är vackra ord — men mänsklig verklighet är ofta en annan.

     Människan är nog närmast att betrakta som ett flockdjur, och instinkter driver oss till att finna "hackordningen", vars och ens plats i hierarkin — i varje flock vi befinner oss. Klubben, med sitt medlemstal ungefär motsvarande den traditionella storleken på människodjurs flockar (sådär 50 — 100 individer), har förstås en tendens att hålla våra instinkter vid liv. De demokratiska principerna, som omhuldas av förnuftet, står sig ofta ganska slätt mot vart våra känslor styr oss.

     Största aber med denna naturens ordning är nog för klubben svårigheten att få nytt folk, som stannar och trivs, efter att en grupp rotat sig och bildat inre krets. I regel är det den allra första gruppen medlemmar i en klubb som skyndsamt bildar denna krets, och därefter mer eller mindre medvetet håller nykomlingar stången, så att även efter ett decennium kan det vara den första generationen som dominerar — inte sällan, i mindre klubbar, så gott som i ensamt majestät. En sådan klubb tenderar förstås att förtvina med tiden.

     Enda sättet att motverka en sådan förödande stiltje är nog om just den inre kretsen, i synnerhet topparna i dess hierarki, tar på sig att bemöda sig om nya medlemmar — att dra in dem i den inre kretsen. Det är lätt hänt att ansträngningen blir mera skenbar än helhjärtad — eftersom den går emot instinkterna. Man kan därför inte sätta ambitionen för högt eller handla för abrupt, sådant gör traditionen och instinkterna snart om intet. Men gör man ingenting alls så får nog snart även den inre kretsen det rätt trist.

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse