Budokrönika 15

Stretching i Brandbergen. Foto: Gunilla Welin.

Besvärjelse

Människan är ett märkligt djur. Så snart vi börjar ägna oss koncentrerat åt något sätter mekanismer igång, som till sin lejonpart inte har mycket med sammanhanget att göra. Till exempel inom budo: de allra flesta av oss hamnar på en eller annan dojo för att vi lockas av den säregna kampkonst som utövas där — och kanske har vi påtagligare motivationer, såsom motion, självförsvar eller en allmän österländsk tjusning — men snart börjar andra faktorer sätta in och mer eller mindre ta över.

       En av de dominanta av dessa är den hierarkiska ordningen: man börjar genast ordna sig efter ett eller annat slags rang. Herre på täppan. Graderna är uppenbara inslag i detta, men också administrativa funktioner — i klubbstyrelse och så vidare. Sådant har jag pratat om förr i dessa spalter. Kanske är denna drivkraft — i alla fall hos dem som siktar mot täppans topp — den främsta sporren i deras träning och klubbengagemang, oavsett vad skälet var till att de en gång började.

       Men det finns andra ambitioner som tränger sig på. Somliga är snarlika ovanstående, till exempel jakt efter popularitet eller särställning, inte nödvändigtvis i hierarkins perspektiv. Andra är av helt därifrån åtskild natur och handlar om vad själva träningen ska ge.

       Det finns mången målsättning med träningen. En del vill lära sig ett hundraprocentigt självförsvar, som om det någonsin vore möjligt. Det blir lätt ett slags besvärjelse mot tillvarons ondska, drömmen om osårbarhet, ja i sin förlängning om evigt liv. Måhända en fager dröm, men oddsen är mycket stora för att man en dag ska väckas ur den. Träningen påverkas hur som helst i sådan riktning, att dessa själar ständigt jagar den mest "realistiska" kampkonsten, tyvärr alltför ofta förenat med den högsta graden av brutalitet, som om dessa två med automatik måste följas åt.

       Man kunde tänka sig, i förlängningen, en parodiskt bestialisk kampkonst, där blodet flöt och blott en utövare återstod efter ett fullbordat träningspass. Gud ske lov skulle det visa sig svårt att värva nybörjare till sådan kampkonst. Däremot, när man låtsas något näraliggande, som i "ultimate fighting" och vad det kallas, lockas tydligen inte så få svärmare — fast drömmen i denna skepnad för ett friskt öga mest torde vara mardröm.

       En annan vanlig ambition är att odla sin kropp till perfektion, till spänstig trim där varje cell ska spritta av vitalitet och varje muskel förmå storverk. Det är väl, vid närmare betraktande, samma besvärjelse som ovan — mot döden. Och det har väl, strängt taget, ungefär samma odds. Men här finns också ett inslag av narcissism, som man brukar frossa i när bodybuilding ska skildras. Jag är dock inte så säker på att det skulle vara något negativt — man måste ju älska sig själv för att kunna älska sin nästa. Den svenska avogheten mot sådan självdyrkan kunde lätt parodieras sålunda, att det enda moraliskt oantastliga vore ett fullständigt förnekande av egenvärde, att döma ut sig själv som paria. En parodisk överdrift av narcissismen, däremot, blir definitivt inte lika eländig och avskräckande.

       Ett tredje exempel på önskemål med budoträningen, som jag väl själv ligger närmast, är att med den nå de mystiska dimensioner vilka enligt diverse legender och föreställningar ska stå att finna, så att säga vid regnbågens slut. Där är budo mera som magi, och utövaren har blivit en gigant, som tagen ur klassisk mytologi — eller superhjälteserietidningar. Man strävar, i djärva ordalag, efter att lyfta från människa till gud. Ja, det står klart för läsaren att också detta är nära förbundet med tidigare nämnda besvärjelse — alltså, i sin förlängning, mot döden.

       Det har sagts att allt vad vi människor gör, det gör vi för att bli älskade. Säkert ligger stor sanning i denna tes, men det är inte lika säkert att den har nått fram till analysens slutpunkt. Varför vill vi bli älskade? Det kan vara så att vi därmed hoppas att, om inte annat så i andras minne, leva kvar evinnerligen. Kärleken är ju också i första hand det redskap med vilket åtminstone våra gener tillförskansar sig evigt liv.

       Jag tror att vi alla, på ett eller annat sätt, eftersträvar odödligheten, och eftersom den har visat sig svårt att åstadkomma för den egna kroppens del, återstår inte mycket annat än att göra det indirekt, genom att gjuta sig fast i andras minne, genom att rista sin signatur så stort och djupt man förmår, genom att sätta sina spår.

       Det heter i Havamal, vikingarnas ordspråksbok:
     "Fä dör, fränder dör, en dag dör ock du.

       Ett vet jag som aldrig dör: dom över död man."

       Kampkonst, som ursprungligen handlade om vem som skulle lämnas kvar på stridsskådeplatsen och vem som skulle tåga därifrån med livet i behåll, ligger förstås redan i denna grund mycket nära dessa eviga frågor. Frågan är bara hur vi på bästa sätt i vår dojo tränar odödligheten. Förmodligen är det så infamt, som brukar vara fallet med de österländska konsternas inneboende paradoxer, att vi bara kan göra det framgångsrikt om vi helt och fullt kan avstå från att hysa sådana ambitioner. Allting kommer till den som inte bryr sig.

       Citatet är ur Havamal: åke Ohlmarks, Fornnordisk lyrik 1, 1960, s.37.

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse