Budokrönika 2

Funkar det?

     Självförsvarsaspekten är betydligt mer i fokus för de österländska kampkonsterna än någonsin för de gamla välkända västerländska, såsom boxning och brottning. Det är inte konstigt, eftersom många klubbar använder termen självförsvar som ett centralt säljargument när de värvar nya medlemmar. Likaså finns ett inte obetydligt antal instruktörer och auktoriteter inom de olika kampsporterna som uttalar sig vitt och brett om huruvida deras egna och andras tekniker "funkar" eller ej.

       Det är förstås en smått makaber tankebana. Om en sådan fråga pockar på svar måste den ofrånkomliga konsekvensen bli att kampkonsten glider alltmer från det defensiva idealet till det offensiva. Om det förhåller sig så att vi tränar för att på ett säkert sätt kunna försvara oss ifall vi blir angripna, är det till slut lätt hänt att vår växande förmåga lockar oss att uppsöka angreppet, eller rent av provocera fram det.

     Varje fredsälskande budoutövare måste fråga sig varför man ägnar en handfull timmar varje vecka, år ut och år in, åt träning av våldssituationer. Hur kan det bli en livsstil? Det vore ju ungefär som att göra en livslång värnplikt.

     Nej, jag vägrar att se budo som självförsvarsträning — fast vi hela tiden resonerar i sådana termer och utför tekniker med detta innehåll. Budo ska skänka sinnesfrid av betydligt högre sort än tryggheten om att kunna värna liv och lem i eventuella bataljer, och i budons principer ligger större sanningar än den om att liten tuva stjälper stort lass.

     Här gömmer sig en paradox, som ofta i den österländska filosofin. Vi tränar till synes kamp, men målen i träningen är annorlunda. Varför då alls ägna oss åt våldets koreografi, hur kärvänligt den än utförs i dojon?

     Nyckeln står att finna i den gamla japanska berättelsen om en framstående teceremonimästare, som av sin furste ålades att klä ut sig till samuraj. En ronin, herrelös samuraj, utmanade honom på duell, och han tog råd av en svärdsmästare för att kunna möta döden i duellen utan att röja att han inte var någon krigare.

     Svärdsmästaren begärde först att få gå igenom en teceremoni, och förklarade därefter att allt den stackars teceremonimästaren behövde göra i duellen var att dra sitt svärd och koncentrera sig precis på samma sätt som i sin ceremoni. Mannen förstod inte att detta kunde räcka, men gjorde som han blivit rådd. Han gick på utsatt tid till sin duell, drog svärdet och ställde in sitt sinne precis som för teceremoni.

     Utmanaren prövade olika garder och ställningar med sitt svärd, men hur han än försökte kunde han inte se minsta blotta eller svaghet i teceremonimästarens gard. Slutligen gav han upp och gick sin väg. Av striden blev inget alls.

     Vad historien berättar är typiskt för det österländska tänkandet — ingen väg skiljer sig väsentligen från någon annan väg. Vad man lär sig i en konst kan obehindrat appliceras på en annan. Teceremonimästaren, som nått så pass långt inom sin konst, var framför allt en mästare — något universellt.

     Vad vi gör inom budo är detsamma som han gjorde, fast tvärtom. Vi tränar kampkonst för att utvecklas i vår helhet. Men eftersom det nu är kampkonstens väg vi valt, måste vi vara sanna och riktiga inom den. Behärskar vi inte den konst vi utövar, så kan vi inte räkna med att ha lärt oss behärska något annat heller.

     Å andra sidan — ingen bedrar sig mer än den som tror att den enda segern vi ska vinna i vår träning är den över motståndaren.

     Därför talar vi om självförsvaret som om det vore angeläget för oss, fast det inte är det. Därför tränar och slipar vi oupphörligt såväl angrepp som försvar, utan att ha minsta avsikt att behöva utföra dem i den så kallade verkligheten. Genom att med fullständig sinnesskärpa och ihärdighet förfina vår kampkonst, strävar vi efter att bli universellt förfinade. De insikter vi förhoppningsvis når i kampkonsterna är bara värdefulla till den grad de gäller utanför såväl dojons som kampens gränser.

     Själva kampkonsten i sig behöver bara fungera i sitt eget avgränsade sammanhang — inuti dojon, i enlighet med de villkor och regler som råder just där. Annat är ovidkommande.

     Därför blir svaret på frågan om det funkar, lika bestämt som det verkar vankelmodigt: ja och nej.

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse