Budokrönika 5

Det svarta bältet

     När jag först kom i nära kontakt med budon var svarta bälten lika sällsynta som fyrklöver, allraminst, och betraktades av såväl tränande som allmänhet såsom budons mål — hägrande högt ovan molnen. Det kunde ibland låta som om en livstid skulle krävas för att nå den första svartbältesgraden, och som om därefter inte mycket återstod.

       Idag är situationen en annan. Vi har inom de flesta budosporterna hundratals utövare med svart bälte, graderade från första ända upp till åttonde dan. Även om därmed ribban både höjts och sänkts — så tillvida att de hägrande målen sträcker sig längre än till första dan, och samtidigt kraven på samma grad blivit betydligt rimligare — är jag inte säker på att det svarta bältet förlorat sin betydelse som central motivation för de tränande.

     Det är nog alltjämt bältet som är den mesta moroten och piskan i budon. Dessutom är det en maktfaktor av samma dignitet som axelklaffar i det militära eller aktieportföljer i finansernas värld.

     Det lär vara judons grundare Jigoro Kano, som också införde systemet med graderingar i budo. Dessförinnan användes olika typer av diplom, där läraren högtidligt deklarerade hur många tekniker eleven lärt sig och gavs nådigt tillstånd att undervisa i. Dessa diplom krävde endast bråkdelen av den träning och tidsåtgång som vår tids dangrader förutsätter.

     Med kyu- och dangraderna blev det hela smidigare, förstås. Systemet har också i Japan tagits upp även av andra övningar och konster, såsom teceremoni, Go-spel och allsköns annat.

     Graderna ska ge uttryck för uppnådd förmåga och kunskap. Detta är inte alltid solklart för västerlänningar, som redan i grundskolan lär sig att se betygssättning som ett slags höjdhopp — rätt vad det är tar man sig över ribban och slår rekordet, varpå det inte spelar någon roll om man sedan aldrig gör om det. Budons grader ska inte alls visa på enstaka topprestationer, utan den höjd som man ledigt tar sig över. Graden är alltså ett mått på ett passerat stadium i utvecklingen.

     Det är lätt att underskatta denna nyans mellan österländskt och västerländskt. Inget av allt det värdefulla inom personlig utveckling kan man förlora när man en gång uppnått det. Budo ska leda till insikt och sofistikation, som man förhoppningsvis blir allt bättre på hur åren än går och åldern rynkar ansiktet, gör lederna spröda och fötterna trötta.

     Den västerländska idrotten är i realiteten förbehållen ungdomen, medan budo dräller av fantastiska utövare som fyllt såväl 60 som 70 år. Vad de saknar i spänst tar de med råge igen i rutin, förfining och auktoritet. Så länge man fortsätter att träna, bör man kunna utvecklas. Och passerade stadier i denna utveckling markeras med grader.

     I Japan fungerar detta med automatik. Varefter åren går läggs dangrad till dangrad, och så är det inte mer med det. I väst har dock, som en följd av mytbildningen runt det svarta bältet, grader blivit väldigt mycket politik.

     Pionjärerna inom flera budosporter sätter bestämda gränser för vilka grader som de senare generationerna kan erhålla, och blir därmed tröga proppar i flaskan. Det är också ofta så att aldrig så flitiga och talangfulla tränande har svårt att avancera i graderna, om de inte håller till på rätt klubb eller har en god relation med rätt instruktör. Jag går inte till överdrift om jag påstår att hela stilar inom budon kommit till i första hand för att deras grundare därmed kunnat styra självsvåldigt över graderingarna — även av sig själva.

     Det handlar om pengar också, som alltför mycket här i världen. Graderingsavgifterna är inga försumbara inkomster för den organisation som debiterar dem. Och priserna varierar — alltifrån några hundralappar inom kendon till aikidons nästan 1.500 kronor. Även om det är ett utmärkt tillfälle för idrotten att skaffa sig lite medel när medlemmarna är som gladast att betala för sig, bör det hållas inom rimlig nivå — annars kan det leda tankarna till ocker.

     Själva graderingen kan se ut på i huvudsak två sätt: antingen en munter tillställning där de som graderas får chansen att visa upp sina med idogt arbete åstadkomna färdigheter för träningskamrater och instruktörer, eller ett elddop i grillning och granskning inför stränga lärares blickar. Mina ordval avslöjar säkert vad jag själv favoriserar.

     Givetvis uppskattar de graderade att få utmaningar som ger gott prov på deras förmåga, så det behöver sannerligen inte bli fråga om någon semester. Men det är synd om inlärningens och utvecklingens glädje är frånvarande vid så betydelsefulla ögonblick.

     Naturligtvis kunde budon fungera utmärkt helt utan graderingar — kanske till och med bättre. Det får nog förbli hypotetiskt, de svarta bältena har definitivt kommit för att stanna — kanske framför allt för deras symbolvärde. Men när vi nu har graderna som en integrerad del av budoträningen måste vi göra allt för att de ska fördelas efter kunskapsnivå och inget annat, och att de ska vara ett pedagogiskt stöd i stället för en både politiskt och pekuniärt befläckad ingrediens.

     Hur svart bältet än är, bör dess hantering vara vit som snö.

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse