Budokrönika 6

Den förnämsta kampkonsten

     Under 70-talet kom kungfu — inte utan hjälp av Bruce Lee — att bli innesporten bland kampkonster och under första delen av 80-talet ninjutsu, med floder av litteratur och attiraljer till salu. Vem såg den svenskproducerade ninjafilmen "Ninja mission" med Bo F Munthe i en av rollerna?

       Numera är det taekwondo som sedan ett antal år är det största dragplåstret. Trots Steven Seagals filmer har aikido inte riktigt blivit fluga, vilket ska bekännas att jag är tacksam för.

     I dynamiken runt denna budokonsternas topplista frågar sig ofta stora delar av den intresserade allmänheten vilken av budons alla arter som är den förnämsta, den överlägsna. Ibland, tyvärr, är det budofolk som försöker besvara frågan. Jag ska ta samma risk.

     Just det jag håller på med är bäst — för mig. Annars hade jag väl bytt.

     Det var det.

     Jag har märkt att inget är bättre än en frank policy när det gäller att göra reklam för sin kampkonst. Folk väljer vad de passar bäst för och attraheras mest av. Ibland är det min kampkonst, ibland någon annan. Man slösar bara tid och energi på att försöka snärja människor som egentligen känner sig bättre hemma någon annanstans.

     Det låter som en självklarhet, men är inte alltid så lätt att följa. Eftersom man i regel är alldeles passionerat förälskad i den kampkonst man själv sysslar med, medför det inte så sällan stora svårigheter att förstå hur det kan finnas människor som prioriterar annorlunda.

     Man undrar om olika budo lockar olika lynnen eller karaktärer. Är till exempel karatedo mest frestande för bullriga personer med nävar som kliar, eller den tysta svärdskonsten iaido oemotståndlig för de tystlåtna och stillsamma? Knappast. Karatens kader dräller av lågmälda, iaidon har inte så få ytterst talträngda utövare.

     Nog kan man ofta redan på kroppskonstitutionen se vilken budoart folk utövar, men sällan på deras mentalitet. Några av de främsta karateutövarna är närmast försagda, många aikidoutövare är minst sagt sturska och gåpåiga. Vi får vänta på en Einstein som reder ut de bakomliggande sambanden. Det verkar alltihop väldigt relativt.

     Åter i stället till frågan om bästa kampkonst.

     Inom aikidon har vi många förträffliga japanska lärare som efter en livstid av träning kommit fram till exakt hur de olika teknikerna bäst ska utföras. De hävdar bestämt att om man i stället för deras metod väljer att göra si eller så, då går det rakt åt pipan. Bara deras recept fungerar.

     Problemet är att de alla gör olika, och det är mer regel än undantag att den ene läraren gör precis så som den andre säger är odugligt. Det enda som gäller för dem alla är att deras tekniker fungerar alldeles utmärkt.

     Detsamma kan säkerligen konstateras om de olika budoarterna. De fungerar utmärkt allihop, alla vägar bär så att säga till Rom. Vilket stråk man väljer är endast beroende av personlig smak. Sålunda hamnar vi igen i frågan om smak, om personlig preferens. Går vi alla i cirklar?

     En lustighet framträder allt tydligare, ju mer man studerar budoarterna. De blir svårare att hålla isär. Även om armar rör sig i olika hastighet och riktning hos karate-, kendo- och aikidoutövare, är det ingen större skillnad på hur de förhåller sig till angreppet. Teknikerna skiftar förvisso, men strategin tycks vara en och densamma. Strategin, filosofin, själva målet.

     När den smått legendariske karateinstruktören Harada, boende i England, tillfrågades av en budotidning vad målet för hans träning var, svarade han att han ville kunna kasta folk utan att röra dem. "Jag vet att det är möjligt", sa han, "för aikidons grundare Morihei Ueshiba gjorde det." Och när den förra svenska riksinstruktören i aikido Toshikazu Ichimura ville peka ut ett särskilt gott föredöme hänvisade han med stor beundran till Harada.

     Förr om åren recenserade jag rock och pop i Dagens Nyheter. Det kunde vara ganska splittrande att ena dagen lyssna på death metal och nästa på Cliff Richard. Men man tvingades ofta konstatera att båda var bra — på sitt. Och deras kvaliteter, liksom deras brister, kändes tydligt även för den som inte favoriserade någondera. Det finns i all mänsklig sysselsättning, tror jag, kvaliteter som är universella, som inte kräver expertis för att kännas igen. Dessa är varje sysselsättnings högsta värde. Alla vägar bär till Rom.

     Det går inte att hävda den ena kampkonstens överlägsenhet gentemot andra, men ärligt talat går det utmärkt att se skillnad på nivå och förmåga hos olika kampkonstutövare — tvärs över såväl stil- som artgränser. Jag vill tro att de allra främsta har i det närmaste glömt bort vad de pysslar med, inte ser skillnad på sin och andras arter — ungefär som legendens bågskyttemästare, som i slutet av sin svindlande utveckling hade glömt allt om såväl båge som pil. Han hade nått fram till Rom.

     Undrar vi inte alla hur det ser ut där?

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse