Budokrönika 8

Japanskt svärd, katana. Foto: Ulf Lundquist.

Kampkonst

Miyamoto Musashi, den mest välkända av Japans alla samurajer genom tiderna, skrev redan i det första kapitlet på sin handbok för krigare Fem ringars bok: "Det är krigarens lott att följa både svärdets och penselns väg." Penseln var förvisso skrivverktyget i 1600-talets Japan, vilket leder tanken till det västerländska uttrycket att pennan är mäktigare än svärdet, men Musashi syftade framför allt på det konstnärliga, måleriska bruket av penseln. Han säger också i den tredje av sina nio grundregler för krigaren som vill följa hans väg och lärdom: "odla ett brett intresse för konsterna".

       Vi talar ju ofta om våra österländska idrotter såsom kampkonster, men det kan nog hända att det där med konst lätt kommer i andra eller tredje rummet. Många föredrar att i stället alltid tala om kampsport, men det är att både förringa budon och göra den otillräcklig.

     De som på sin ålders höst kan se tillbaka på ett långt liv tillägnat någon form av budo, är rörande ense i sin attityd — för dem är det sannerligen betydligt mycket mer än ett självförsvar eller en tävlingssport de har fördjupat sig i. Och precis som Musashi känner de behov av liknelser vid hantverkssysslor, vid konstnärliga färdigheter och filosofiska principer — såväl för att förklara sina färdigheter som att korrekt återge på vilket sätt de nått fram till dem. Det är enbart genom detta vida och djupgående perspektiv, som man inom budo kan uppnå den grad av skicklighet som överväldigar.

     Sålunda talar Musashi till exempel om ett svärdshugg som kommer ur tomheten, och om den rytm — eller med modernt ordval timing — som också musikern måste lära sig behärska. Hur skulle man kunna förstå sig på kampkonstens rytm om man inte alls har något öra för musik? Hur skulle man kunna utföra svärdshugget ur tomheten om man inte har annat i huvudet än svärdets slipade stål och armarnas muskulatur?

     Retsamma utövare av andra budoarter har ibland spefullt sagt till mig att aikido minsann inte är någon budo — det ser ju ut som dans. I kampsportares mesta machoperspektiv är förmodligen detta en infernalisk förolämning, men jag kan inte uppfatta det som annat än smickrande. Om en kampkonst utövas med sådan harmoni och elegans att det leder tankarna till dans — då måste man börja våga vara nöjd med sig själv.

     Jag kommer att tänka på skådespelaren Stellan Skarsgård, som inför inspelningen av den första Coq Rouge-filmen av en irriterad Jan Guillou hade jämförts med en sparris, eftersom hans kropp inte alls var byggd på det svullna vis som Guillou helst såg hos sin romanhjälte. I ett teveprogram blev Stellan Skarsgård tillfrågad vad han tyckte om tillmälet. Skådespelaren svarade med ett roat lugn att sparrisen är en både smäcker och läcker grönsak, så det var klart att han blev smickrad.

     Tyvärr har idrottens värld i generande hög grad låtit sig impregneras av ganska primitiva sturskhets- och manlighetsideal. Det har väl sin begynnelse redan i det antika Atens olympiader, även om den kulturen förvisso var betydligt mer nyanserad, för att inte säga ambivalent. Både i öst och väst har idrotten också sedan lång tid kopplats till social fostran med militär inriktning. I den stolta nationen skulle idrotten odla lydiga, dugliga soldater, om man hårdrar det. Tävlingar blir såväl språkligt som socialt ofta ganska krigiska, och den vardagliga träningens umbäranden är ibland inte svåra att likna vid militär drill.

     Det är i grund och botten ett sorgligt sakernas tillstånd. Vi behöver inte precis fler soldater eller ett folk som trimmas in i föreställningen att världen bör bestå av vinnare och förlorare. Tyvärr syns inte ens jämställdhetssatsningen göra mycket för att motarbeta denna grundsyn, utan leder väl snarast till att göra idrottande kvinnor lika framstående i denna märkliga strävan. Jag hoppas att jag på den punkten har fel, och kanske växer i smyg — genom idrottsrörelsens modifierade pedagogik för att tilltala kvinnligt psyke — ett annorlunda ideal fram, kanske rentav ett där även en kampsport uppskattande kan kallas dansant.

     Hur det än går med den saken, kvarstår att det är ett så att säga konstnärligt perspektiv som kan leda en budoart till de verkligt höga höjderna av utveckling. Det är i budo i synnerhet de mest smakfulla och vackra rörelserna som visar sig vara också de mest effektiva.

     Där finns dock en hake: den som eftersträvar skönhet i sitt utförande blott för att därmed öka sin effektivitet och prestation, kan inte få sina ögon öppnade för vad skönhet är — därmed blir metoden för en sådan människa till ingen som helst hjälp. Man måste uppsöka det sköna för dess egen skull, våga lämna det krassa resultattänkandet och införa poesi i sin träning. Svänga penseln med samma högaktning och inspiration som någonsin svärdet — ja, svänga svärdet som om det vore en pensel.

1. Från Newton till Einstein

2. Funkar det?

3. Stillhet och monotoni

4. Tävlingens kontra

5. Det svarta bältet

6. Den förnämsta kampkonsten

7. Do

8. Kampkonst

9. Ordsvadebudo

10. Tradition och förnyelse

11. Klubbens inre krets

12. Och åren går

13. Fullblodsegoisten

14. Harar och sköldpaddor

15. Besvärjelse