Stefan Stenudd
Stefan Stenudd
Om mig
Jag började träna aikido 1972 och är 7 dan Aikikai Shihan, ledamot i svensk aikidos graderingskommitté, f.d. ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet och f.d. vice ordförande i Internationella Aikidofederationen. Jag är även författare, konstnär och idéhistoriker. Mer om mig här.


Aikido
AIKIDO
Den fredliga kampkonsten

Aikidotekniker


Ordlista för aikido


Magisk kampkonst


Lennart Linder


Budokrönikor


Budolexikon


Aikidoboken


Aikido på Enighet i Malmö


Aikido på engelska

Bilder från mitt fotoalbum
Porträtt.
Uppsala under lunchrasten mellan träningspassen. Det var en ganska kontinental miljö på stadens caféer och solen gassade alltid, vad jag minns. Ja, det var lite semester mitt i all träning, om än inte precis Mallorca.

Teater.
På ett av Uppsalalägren spelade vi teater - H C Andersens Näktergalen i en synnerligen udda tolkning. Lennart var näktergalen, förstås, och stal showen fullständigt, om än inte med sitt munspels kvittrande.

Teater.
Lennart var förstås en smula förfriskad, vilket ändå näppeligen var en förutsättning för att han skulle bjuda på uppträden. Här har han landat i Roland Hultbergs trygga famn.

Tandborstning.
Som jag minns det kunde Lennart borsta sina tänder med en ihärdighet som liknade den med vilken han tränade aikido - han kanske såg det som en likartad övning. Jag tror också att han så gott som alltid hade en tandborste med sig. Det var inte omotiverat.

Utomhus.
Ibland på Uppsalalägren drog vi ut på Svandammsparkens gräsmatta och tränade jo eller bokken. Det kändes som en utmärkt syntes av aikido och sommar.

Utomhus.
Ichimura experimenterar på Lennart med koshinagevarianter. Han var vänlig nog att inte vräka ner Lennart på marken men jag tror att det mest gjorde gossen besviken.

Utomhus.
Det här snurrandet med jo från ena handen till den andra med så många extra varv som möjligt på vägen, har väl alla ägnat sig åt. Jag antar att vi drömmer om att bli tamburmajorer, när det kommer till kritan.

På stan.
Jag begriper inte hur det kom sig att Lennart i alla sällskap syntes hamna i mitten. Här omges han av Ichimura och Lennart Larsson, en av den svenska aikidons mest imponerande seniorer - i full fart ännu, fast han är en bra bit över 70 år.

Improvisation.
Här är Lennart en generös assistent åt mina flummerier, sådär 1975. Vi gjorde aikido i andra rymder än de strikt naturvetenskapliga. Ja, vad är det annars för vits med träningen?

Iaido.
Iaidoträning på Klockarbergsskolan i Brandbergen, sådär 1981. Vi tränade alla iaido för Ichimura, men Lennart utvecklade detta - i synnerhet under sin första Japanvistelse.

Iaido.
Här är fortsättningen på iaidokatan "mae", den första i de flesta traditionerna. Lennart lade senare svärdet på hyllan, som det heter, men hade innan dess nått en nivå som vi var många om att avundas honom.


Mina romaner
Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.










Mina fackböcker
Klicka på bilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.












Och jag går mina egna vägar


Teater.

Till minne av aikidokamraten Lennart Linder (1957-1996)


3

År 1974 firade Stockholm Aikikai sitt tioårsjubileum med en stor fest. Där tyckte jag mig märka, vartefter kvällen led, hur flera av klubbens medlemmar hade stora svårigheter med att acceptera Lennarts särställning inom svensk aikido. En av klubbens medlemmar gav uttryck för dessa kluvna känslor, med såväl avund som irritation bland ingredienserna, på ett sätt som hade varit lättare att förstå på en skolgård i mellanstadiet.
     Lennart var den gången alldeles oförstående - han hade aldrig en sekund visat någon tendens till att dela vår förtjusning över och övertygelse om hans exceptionella begåvning. Jag berördes väldigt illa av scenen, som för mig bara kunde betyda att man på Lennarts klubb helst ville hålla honom tillbaka - en förfärande utsikt med tanke på hans svindlande talang. Med kototamas och shintoismens språk kunde det beskrivas som om man ville återföra Amaterasu till grottan och lägga världen i mörker ånyo. Jag insisterade genast därefter på att det var dags för honom att lämna klubben och starta en ny på annat håll.
     Det var nog så att jag drev på i frågan med en övertygelse som Lennart inte delade, men han gjorde mig till viljes - och fast den kurs som då inleddes kom att kosta Lennart stort i arbete och allehanda påfrestning, vill jag än idag hävda att den var av godo - ja, ofrånkomlig. Han hittade en tillgänglig liten gymnastiksal i Sätraskolans låg- och mellanstadium, där träning snart var igång - i begynnelsen under högst blygsamma former för en tunn skara. Vi beslöt att döpa klubben till Nakaima, "här och nu", som Ichimura hade lärt oss var ett japanskt begrepp för Paradiset. Det är ett vackert namn, även krävande.
     Andra vet att berätta - såsom Urban i ovan nämnda minnesskrift - att verkligheten inte låg det utopiska namnet långt efter. Nakaima blev snart den meningsfulla mötesplatsen för de allra flesta aikidoka i Stockholmsområdet. Jag tror inte att Lennarts insatser för svensk aikido, genom träningen han bedrev på Nakaima, går att överskatta. Majoriteten av dagens tongivande instruktörer - i alla fall de i hans generation och under den - har fått sin luft under vingarna just på Nakaima.
     Sätra var ett slags Mecca, där vi besjälat tränade och sedan till exempel på det charmerande caféet Lyran inte så långt från dojon satt med utsikt över Mälarens vatten och filosoferade över aikidons innersta - när vi inte hjälpligt klinkade "Let it be" eller andra toner från tiden på caféets gamla piano. Lennart spelade annars periodvis ständigt på sitt munspel, inte alltid solklart vilken melodi.
     Det var också under denna period som Wiweca gjorde entré, flickan med både behag och massor av karaktär - hon måste ha varit den första att sammanstråla med Lennart och bli kvar. Vi hade nog före dess inte trott att han skulle förbli med någon tjej, ungefär som man säger om rullande stenar och mossa. Wiweca måste ha stått skriven i hans öde, för jag minns hur väl de fann varandra - och många år senare återfann varandra.
     Wiweca hade en hund, av sådan ras som inte räcker någon upp till knäna, minns jag bland allt annat. En märklig jycke, som ställde sig på frambenen när den skulle kissa, och vars skall Lennart lärde sig att härma med sådan perfektion att andra hundar - katter också - blev helt konfysa. Visst är det parentetiskt men jag kan aldrig glömma Lennarts finurliga min när han då och då plötslig undslapp sig detta perfekta hundskall och därmed gjorde sin omvärld förbryllad. Koan. Världen är inte vad den synes vara.

*

Det var vid denna period som jag hade haft ett slags uppgörelse med Ichimura och ärligt talat tröttnat på honom. Det ledde till att jag i högsta grad var persona non grata i Ichimuras aikidovärld - även om han aldrig sa det till mig. Andra fick dock veta att jag var bannlyst från aikido - över hela världen - och att var och en som tränade eller till och med blott umgicks med mig skulle utsättas för detsamma. Lennart hade lika omedelbart som bekymrat gjort klart för Ichimura att det vore omöjligt för honom att ta sådant avstånd från mig.
     Jag vet att det här låter minst sagt märkligt, men de med någon erfarenhet av Ichimura känner igen turerna. Han hade sina hyss, för att uttrycka det behärskat.
     Nå, Lennarts uppriktighet ledde snart till att också han blev bannlyst från Ichimuras träningar - och efterhand har jag förstått vilken tragedi det var för honom. Mig kvittade det fullständigt lika om jag var välkommen till Ichimura eller ej, men för Lennart skar det av hans mest centrala livsnerv. I uppemot ett år var Lennart utestängd från den aikido som cirkulerade runt Ichimura, det vill säga vad som borde vara den svenska aikidons kärna, och med detta drabbade honom också den sorgliga insikten att människors motiv inte alltid är ädla - inte ens behöver vara överens med deras ädlare sidor.
     Det var förstås många som aldrig tog Ichimuras bannbulla på allvar - till exempel har aldrig Hans Gauffin accepterat sådana ting, så hos honom var varenda en alltid välkommen. Likaså var det många som struntade i påbuden och tränade hos Lennart allt vad de orkade. Det fanns dock inte så få, måste även medges, som inte lyfte ett endaste finger till protest mot Ichimuras tilltag. Folk kan fås till förfärande flathet.
     När äntligen Lennarts isoleringsstraff var över hade nog också något av det utopiska i hans syn på aikido nötts bort - kanske var det sammalunda för oss alla. Det är möjligt att ett sådant uppvaknande var av godo för såväl oss själva som för aikidon, i det stora hela - men visst är det också förbannat synd?

*

Jag vill mena att nästa slag mot svensk aikidos sol kom när han 1980 åkte till Japan, tillsammans med Urban Aldenklint och Ulf Linde. När vi möttes på nytt var det som att betrakta en helt annan Lennart. Förvisso hade han vid sitt besök gjort outplånligt intryck på Hombu dojo och varje annan dojo han bevistade, men alla dessa japanska aikidogiganter med sina imponerande varianter och förmågor hade också satt sina spår hos Lennart. Intrycken fick honom att skjuta ner sin egen aikido i en liten låda i sitt inre, för att i stället påtaga sig den omöjliga uppgiften att lära sig alla dessa varianter, bekanta sig grundligt med alla dessa föredömen. Han ville förstå och förmå den aikido som var Yamaguchis, Nishios, Kobayashis, Endos, Osawas... Det nödvändiggjorde att Lennarts egen aikido fick träda tillbaka. Solen gick i moln.
     Jag protesterade och försökte så smått att kittla Lennart till att ge upp det där och i stället låta den egna förmågan blomma - takemusu, om man så säger, improviserad budo, skapad i ögonblicket. Men Lennart var aldrig möjlig att påverka när han väl fattat ett beslut - i synnerhet om det var så omfattande att andra skulle kalla det omöjligt. Jag tror att han, oklart riktigt varför, just ville ge sig själv en uppgift som var omöjlig - och därför skulle räcka riktigt länge. Själv hade jag hoppats, som jag alltjämt gör med varje skimrande talang inom vår aikido, att han skulle tycka det var dags att gå sin egen väg och vi alla med tiden kunde fröjdas åt vart den månde leda.
     Detta var förstås i hög grad just hans egen väg, hans quest, måste jag erkänna, och med tiden blev den nog så fascinerande att iakttaga. Lennart lärde sig visserligen inte allt om dessa stora aikidolärares hemligheter, men så betydande och centrala delar av dem att han blev en källa som ibland inte stod originalen särskilt långt efter. Det var då också särskilt märkbart hur han använde ett genomskådande, som inte alltid skulle vara smickrande för respektive shihan. Lennart var ibland mycket så att säga profan i sin analys av olika höga herrars aikido och kunde däri beskriva deras särart med betydligt färre och enklare ord än de själva skulle föredra. Det var riktigt underhållande.
     Han brast inte i respekt för det. Själv såg nog Lennart just denna rakhet och enkelhet utan moraliska eller kvalitativa förtecken. Det var som det var - och allt var i hans ögon intressant. Han blev också en visa för varje gästande shihan, som utsattes för hans ändlösa rad av precisa, omständliga frågor om vad som ibland kunde tyckas vara rena bagateller. Det var inte sällan som lärarna blev svarslösa inför dessa mikroskopiska närgångenheter. Eftersom Lennart hade lärt sig en del japanska under sina besök där, hade de inte heller något sätt att komma undan frågorna.
     Det gav resultat. Lennarts aikido fick en allt större tyngd och soliditet av det slag som bara långt gången kompetens kan leda till.
     Ett skönt exempel på detta fick vi när Sverige var värd för Europeiska Aikidofederationens kongress 1987 och de japanska instruktörerna boende i Europa samtliga plötsligt "fem i tolv" vägrade att ställa upp på den stora uppvisning vi höll. Det var Asai i Tyskland som låg bakom, sur över att vi vägrat honom att ta över som riksinstruktör i Sverige när Ichimura åkte tillbaka till Japan året innan. Uppvisningen inleddes då av Lennart, som visade suwariwaza med sådan stil och bravur att vi baxnade. Det såg ut som om aikido kommit till enbart för att bli just hans uttrycksmedel. Jag sneglade på Asai, som jämte sina kollegor satt och tryckte på läktaren - han var bra blek, ofantligt lättad över att slippa gå upp på scen efter ett sådant paradnummer.
     Ett annat exempel fick jag att förundras över när Lennart en gång på ett läger vi höll gemensamt bad mig visa var i hans tekniker han var sårbar för ytterligare attacker. Vi brukade öva sådant i Brandbergen, där jag då höll till, med diverse karatetekniker och annat jag hade i mitt budobagage. Jag ville först inte göra Lennart till viljes, eftersom det var lite besvärande - aikidofolk som inte är vana vid den sortens träning brukar bli både stötta och purkna. Men han insisterade, så jag gjorde honom till viljes - han genomförde några aikidotekniker och jag visade här ett slag, där en spark, som han inte var skyddad mot.
     Veckan därefter var jag på besök i Nakaima och Lennart bad åter om samma övning. Det var väl alldeles onödigt, tyckte jag, men fick förstås ge med mig denna gång också. Och se - plötsligt gick det inte längre att komma åt honom med en enda karateteknik. Lennart kunde genomföra sin aikido utan någon sådan blotta. Tro mig - sådant ska inte gå att åstadkomma på en vecka.

*

Fortsättning





Min aikidobok

Aikido - den fredliga kampkonsten, av Stefan Stenudd.
Aikido - den fredliga kampkonsten

Här är min bok om aikido, den fredliga kampkonsten, dess grunder och principer. Den innehåller inte teknikbeskrivningar, utan berättar om filosofin och tankarna bakom aikido. Klicka på bilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.