Bong 4

Bong avslöjas. Sydsvenskans löpsedel 20 januari 2008.

Hela historien om en hemlig krogrecensent


INNEHÅLL

1. Hemliga planer

- hur det hela började

Kulinariska rockrecensenter

Notan och Bong

"Akvarieartiklar"

Chefer på lunch

Aldrig gott

Namedropping

Upplevelsen


2. Ett väldigt väsen

- reaktioner på Bong

Kritik av kritikern

Nöjesguiden

Hyllning i DN

Läsarreaktioner

Rökning

Pinsamma tabbar

Omöjliga betyg

Anonymitetens aber

Illustrationer


3. Massor av mat

- de bästa, sämsta och underligaste krogarna genom åren

Man kan lika gärna hålla sig

Pumpan på pumpen

Tre stjärnor

Dansk pärla

Skånerundor

Skolkök

Delikatesser och rock'n'roll

En gång är ingen gång

Andra guldkorn

Svunna storheter

Berg- och dalbana

Bottennapp

McDonalds och IKEA

Pizza, ris och falafel

Malmöfestivalen

Det rör på sig


4. Sista måltiden

- hur min tid som Bong tog slut

Ny redaktör för Dygnet Runt

Ödesstund för tidningarna

Locka ungdomen

Guldkalven

Våga vara morgontidning

Flera Bong

Nya Bong


4.   Sista måltiden

Hur min tid som Bong tog slut


Ny redaktör för Dygnet Runt

Från starten och ända fram till hösten 2005 var Martin Andersson redaktör för Dygnet Runt. Jag undrade ofta hur han orkade och stod ut - med såväl mig som allt annat trassel med Sydsvenskans fredagsbilaga. Dessutom recenserade han ständigt film på video och DVD åt Sydsvenskan. Det kan inte ha varit alltför ofta han hade tid att ta en tur på sin motorcykel.

     Vi hade en del smärre motsättningar, men de blev allt färre vartefter åren gick. När jag tyckte att allt gick som på räls fick jag veta att han tänkte sluta som redaktör för Dygnet Runt. Ny chef för bilagan blev Mattias Oscarsson, med ett förflutet på Kvällsposten. Det var en markant föryngring. Martin är väl nästan i min ålder, medan Mattias torde vara åtminstone ett decennium yngre. Kanske två.





       Jag märkte ändå ingen särskild skillnad, varken för mig och mina Bongskriverier eller på Dygnet Runt i övrigt. Mattias, som är en ytterst trevlig prick, var smidig att jobba med. Och Martin fanns ändå kvar i bilden - bland annat genom att han blev redaktör för de Skånebilagor som kom ut några gånger om året, och där skrev jag Skånerundorna, som dessförinnan brukade publiceras då och då i Dygnet Runt.

     Det var förvånande lite som förändrades med Dygnet Runt genom åren. Då och då ändrades utformningen av Bongsidorna, men resten av tidningen var tämligen intakt genom åren. Lite skoj, lite artistintervjuer, ett större temamässigt reportage, ofta skojfriskt, med nöjesvinkling och så gott som alltid med exempel från både Malmö och Lund. Bilagan hade hittat sin form rätt tidigt och blev med tiden så cementerad att den bara inte lät sig ändras.

     Egentligen tyckte jag att innehållet i Dygnet Runt var lite väl ytligt. Man borde ha kostat på sig några tyngre reportage, djupare intervjuer och dylikt. Kultur och nöje har mängder av bråddjup som det är intressant att dyka ner i. Den närmaste förlagan till Dygnet Runt torde ha varit DN:s På Stan, som i alla fall förr om åren vågade pendla mellan ytlighet och djup. Något annat duger inte för en morgontidning, vars läsare ställer krav och räknar med fördjupning.

     Ändå blev jag genom åren inte så sällan road av de kluriga teman som redaktionen kunde komma upp med för det större reportaget. Även om det så gott som alltid var väldigt lekfullt kunde de mest udda temana bli riktigt intressant läsning.

     Och jag fick hur många gånger som helst veta att Bong var det inslag i Dygnet Runt som de allra flesta läsarna ivrigast och med störst förtjusning tog del av. Ett antal gånger fick jag höra av folk att Bong var det enda de ansåg läsvärt i Dygnet Runt. Så jag var hur som helst rätt nöjd. Det var dock inte Sydsvenskans ledning.

Ödesstund för tidningarna

I och med gratistidningarna på stan, framför allt Metro, och sedan internets kraftiga genomslag, har dagstidningarna fört en allt hårdare kamp för tillvaron. Framför allt har de svårt att fånga de unga, vilket kan innebära kraftigt dalande upplagor på några års sikt. Sydsvenskan har knappt några prenumeranter under 35 års ålder, och jag antar att så gott som detsamma gäller för alla morgontidningar. De lyckas inte ens fånga prenumeranter bland de många studenterna i Lund, som förr om åren var flitiga med att prenumerera på traktens största morgontidning.

     Denna situation är ny för pressen, så de vet inte hur de ska förändra sina framtidsutsikter. Desperationen är märkbar i hela branschen och syns på var tidningarna satsar mest nu för tiden: sina hemsidor. Det är nästan bara internetredaktionerna som utökas, och det är också där de experimenterar mest med nya former, såsom webb-tv och allt vad det är.

     Bland svenska dagstidningar har Aftonbladets hemsida en helt dominerande ställning, som de fick genom att vara först med att satsa friskt och generöst på den. Aftonbladet var den första dagstidningen som verkligen öste material över hemsidan. Nästan allt som stod i den tryckta tidningen hamnade även där. De övriga tidningarna var mycket mer återhållsamma i början. De kunde inte tänka sig att på internet lägga upp material helt gratis, som de samtidigt tog betalt för genom sina tryckta tidningar. De klantade sig.

     Aftonbladet vann på två sätt: hemsidan blev och förblev den ojämförligt största och mest besökta, dessutom ökade försäljningen av den tryckta tidningen, tills också den blev störst i Sverige - med råge. Då vaknade övrig press och började satsa allt vad de orkade på internet. På den vägen är det.

     Internet lockar läsare, även de yngre. Men tidningarna vill också ha dem som köpare av de tryckta tidningarna. Det går väl någorlunda för kvällstidningarna, som alltid har levat på impulsköp i kiosker och livsmedelsbutiker. Men morgontidningarna behöver prenumeranter, folk som betalar en rejäl slant för att få tidningen hem i brevlådan varje morgon. Lösnummerförsäljningen av morgontidningar är minimal och har alltid varit det.

     Internetgenerationen är inte särskilt hågad att betala en massa pengar för sådant som de har gratis på datorn ändå. Dessutom är internet en oändligt mycket större resurs och rikare informationskanal än vilken tidning som helst. Det kan bli så att de som växer upp med internettillgång i hemmet aldrig kommer att prenumerera på tidningar. Pressens satsning på sina hemsidor görs alltså också med tänkbarheten att annonsintäkterna därifrån i framtiden är de enda, eller i alla fall de huvudsakliga inkomsterna.

Locka ungdomen

Tidningarna lever på annonser, och annonsörerna siktar i väldigt hög grad in sig på ungdom. Får man en tonåring att köpa en viss tandkräm, så har man en given kund sextio år fram - det är värt en hel del. Förmodligen är denna enkla matematik den viktigaste orsaken till vår tids enorma ungdomsfixering. Morgontidningarnas kris är särskilt alarmerande eftersom det är just ungdomar de har svårast att locka till sig.

     Så vad Sydsvenskan framför allt siktar in sig på är att locka unga läsare till tidningen - och till internetutgåvan. Säkert har andra morgontidningar likartade ambitioner. Som ett led i den strävan ville Sydsvenskans ledning "poppa upp" Dygnet Runt och dela ut den gratis på stan. Tanken var att en fräsig nöjestidning skulle locka ungdomar till ordinarie Sydsvenskan och sedan till att prenumerera på den.

     Haken är dock att de som prenumererar på Sydsvenskan inte får Dygnet Runt. Tidningen ansåg sig inte ha råd att sprida Dygnet Runt både som gratistidning och som bilaga i Sydsvenskan. Därför upphörde den som bilaga samtidigt som den i sin nya skepnad började delas ut gratis på stan, i november 2006. Visserligen publiceras det mesta av Dygnet Runts material även i Sydsvenskans B-del, men det blir inte samma sak som en hel nöjesbilaga.

     Jag tycker att det är vansinne. Prenumeranterna straffas för att man ska locka till sig nya prenumeranter. Det går inte. Och hur ska nya prenumeranter kunna lockas via en gratistidning som de inte får om de betalar för sig? Det är så dumt att man bara stönar.

     Jag tror därför egentligen inte att det är så man har tänkt, högt uppe i Sydsvenskans ledning. Man vill nog helt enkelt tävla med gratistidningarna, oavsett om det leder till fler prenumeranter eller ej. Sydsvenskan fick inte starta en gratis dagstidning, eftersom den i så fall skulle konkurrera med City, som har samma ägare - Bonnierkoncernen. En veckotidning gick dock bra.

     Nyss har Sydsvenskan tagit över ledningen av City, så det blir nog ett slags gratisversion av Sydsvenskan på stan ändå.

Guldkalven

Hur som helst, Dygnet Runt skulle riktas in mot en ungdomlig målgrupp, sisådär 18 till 35 år, kanske speciellt den yngre delen därav. Och då tänker alla makthavare precis likadant: ju mer man banaliserar, desto mer lockar man ungdomar. Jag är säker på att det är helt uppåt väggarna.

     Ungdom är den tid då man tar livet på allra största allvar. Ungdomar är ute efter själva meningen med det, och allt som inte förhåller sig till den eviga frågan ser de som betydelselös förströelse. De längtar efter djup och allvar. Vissa synbart ytliga fenomen har kraftigt genomslag bland unga, men det måste tolkas rätt. Bakom ytligheten ligger en längtan efter högre mening.

     Tv-programmet Idol lockar unga tittare och deltagare för att det handlar om ett slags livets mening: att bli känd, att förverkliga sig storslaget. Även kändisreportage och dylikt glitter har samma bakomliggande morot - en förgyllning av den enskilda människan, som om hennes liv därmed blir meningsfullt. Det påminner inte så lite om den bibliska guldkalven. Det påminner också om folksagornas alla prinsar och prinsessor.

     Men ungdomar, liksom vuxna, har flera olika sorters idoler. De förnamn och breda leenden som studsar förbi i tv-programmens talangjakter är blott som bingolotter - de håller hoppet vid liv om att vem som helst kan bli kung för en dag. Ett innerligare och varaktigare förhållande har de flesta ungdomar endast till den sorts idoler som talar till dem på djupet, som i sin konst förhåller sig till de våndor ungdomarna själva känner. Sådana artister når sin publik på helt andra vägar. Publiken har till och med en aversion emot att hitta sina riktiga idoler i media som specialiserar sig på de ytliga dagsländorna, som är stylade och får sina låtar från hitfabriker.

     Visst säljer Idols idoler ändå massor av skivor, men de får ju reklam som heter duga. Med så intensiv exponering i tv och all annan media kan man sälja vilken artist som helst - en tid. Att så många Idolstjärnor självdör snabbt efter den säsong de medverkat i beror förstås på att de inte längre får all denna gratisreklam. Då är det upp till deras egen förmåga, som oftast är djupt otillräcklig. De är faktiskt i hög grad förlorade just för att de kom fram i ett så banalt sammanhang som Idol.

     Melodifestivalen är ett exempel på samma fenomen. Alla etablerade artister vet hur farligt det är att medverka där. Många artister kan aldrig göra det, för att det skulle få deras fans att omedelbart avfärda dem. Andra kan ta risken någon gång, men på vissa bestämda villkor - och ändå är det vanskligt. De flesta artister som kan utnyttja Melodifestivalen framgångsrikt och gång på gång, är de som blott och bart är schlagerartister - och de skulle aldrig klara sig utan den där sångtävlingen och mediacirkusen runt den.

     Tyvärr är det stört omöjligt att få mediaföretagens ledningsgrupper att begripa detta. De vill inte begripa, för de önskar sig en värld där de kan diktera vad som ska bli populärt, där de kan bygga idoler på löpande band och aldrig behöver ta hänsyn till varken artisters konstnärliga nycker eller publikens behov. De vill kunna sälja konst som om det vore läskedrycker.

Våga vara morgontidning

Sydsvenskans flirt med ungdomen handlar alltså så gott som uteslutande om banalisering och fördomar. I praktiken är det ett närmande till den sorts journalistik som kvällstidningar och kolorerad veckopress tillämpar. Korta och ytlligt hurtiga texter, många bilder, fullständigt okontroversiella ämnen. Media som en lekstuga. Blaj.

     Det funkar för kvällstidningarna, eftersom deras läsare är ute efter föga mer än förströelse. Sammalunda med gratistidningarna på stan. Men ingen skulle drömma om att betala en rekorderlig slant för att få dessa tidningar i sin brevlåda.

     Därför är det föga chans att en banaliserad Dygnet Runt skulle kunna locka nya prenumeranter. Det skulle i stället kräva en gratisblaska som vågade sig på fördjupning och tyngd, som innehöll den sorts material morgontidningen består av.

     Sammalunda med själva morgontidningen. Om den banaliseras i avsikt att locka unga prenumeranter blir effekten blott ett större missnöje bland befintliga prenumeranter, och nytt folk kommer inte att börja prenumerera på morgontidningen ens när de har fyllt 35. Ändå ser jag tendenser åt det hållet - Sydsvenskan och andra morgontidningar håller på att fjanta till sitt innehåll, och släppa på de kvalitetskrav som förr var självklarheter. Därmed riskerar de att förlora sin hittills höga trovärdighet, och läsarna kan upptäcka att det inte längre finns någon anledning att läsa dem.

     Jag tror att morgontidningarna bara har en framtid om de vågar stå fast vid höga kvalitetskrav, där läsarna förutsätts vara klokt folk med viss allmänbildning och intresse för fördjupning. En morgontidning ska skrivas av tillförlitliga sakkunniga, som kan göra ett vettigt urval i nyhetsflödet och presentera det sakligt, granskande, fullödigt. Man kan förstås skoja till det också ibland - men i så fall helst med någon finess och inte bara pladder som anstränger sig för att vara poppigt.

     Förmodligen räcker det med ett enda rättesnöre: journalisterna bör skriva artiklar som de själva skulle vara intresserade av att läsa.

Flera Bong

Hösten 2006 fick jag veta att det skulle bli stora ändringar för Dygnet Runt. Mattias Oscarsson, som skulle fortsätta som redaktör för dess nya skepnad, befann sig mitt i ett kaos av förberedelser och tillbringade dagarna mestadels i möten med tidningens ledning, marknadsförare och så vidare. Det verkade råda något av en allmän huggsexa. Nya Dygnet Runt skulle utformas enligt såväl redaktionens som marknadsförarnas och annonsavdelningens recept. Ju fler kockar...

     Jag meddelade Mattias mina många motsträviga synpunkter. Vi växlade en del långa mail. Han var intresserad och kom även med frågor, men jag tror inte att mina åsikter påverkade honom ett dugg. Han var lysten inför uppgiften och hade förstås hunnit tänka en hel del på den innan jag blev inblandad.

     För att försäkra sig om en nystart för Dygnet Runt sa han upp alla frilansare som tidigare medverkat i tidningen. Jag tyckte att det var lite väl drastiskt. Så burdust ska man inte hantera medarbetare. Han kunde åtminstone ha prövat om de förmådde anpassa sig efter den nya profilen - det räknade han ju med att själv kunna göra, fast han också hade ett förflutet med gamla Dygnet Runt. Inte säger en ny chefredaktör upp samtliga anställda journalister för att få börja på ny kula.

     Anställda journalister är väldigt måna om sina rättigheter, men många av dem ser frilansare som föga mer än förbrukningsvara. Jag undrar om vi alls borde vara medlemmar i samma fackförbund - speciellt som det oftast är anställda journalister som i praktiken är frilansarnas arbetsgivare, och då gärna prutar på arvoden, stjäl idéer och så vidare.

     Mig ville Mattias inte säga upp, sa han. Min långa erfarenhet med mera behövdes även i nya Dygnet Runt. Däremot ville han växla mellan flera olika Bong, för att få lite olika perspektiv och för att vilseleda krögarna, varav vissa hade börjat misstänka att den som dolde sig bakom signaturen var jag.

     Kanske ville han bli av med mig också, precis som de andra frilansarna från gamla Dygnet Runt. Det verkar till och med troligt. I så fall skulle jag kunna bli sittande där med en hemlighet som jag fortfarande måste kämpa för att bevara, och som inverkade menligt på mina möjligheter att hitta på annat - och ändå bara skriva en och annan Bongtext när andra nya pennor inte var tillgängliga. Det kunde jag inte gå med på.

     Dessutom tyckte jag att det var oärligt mot läsarna. De uppfattade helt riktigt signaturen Bong som en bestämd person, om än hemlig, och förhöll sig till Bongtexterna därefter. Sydsvenskan hade också med tiden blivit allt tydligare med att det verkligen rörde sig om en och samma krogrecensent. Då får man inte börja blanda bort korten, utan att meddela sina läsare det.

     Jag föreslog att de i så fall borde byta signatur på krogrecensionerna till något som åtminstone antydde att det inte var fråga om en person. Något som krogpatrullen, krograpport eller liknande namn. Men det hade tidningsledningen uttryckligen förbjudit. Signaturen Bong har blivit så känd och etablerad att det vore vansinne att slänga bort den.

     I stället hade de bland alla andra idéer grunnat på att ha en speciell krogrecensent för Dygnet Runt, som de skulle kalla Bongo. Rätt kul idé - och definitivt hederligt mot läsaren. Men tidningen ansåg sig inte ha råd med två parallella krogrecensenter.

     Jag föreslog att de kunde ha en särskild krogrecensent i Lund, som de skulle kunna kalla Lundabong eller så. Det skulle dessutom vara en poäng för de många studenterna i Lund, som var en viktig målgrupp för tidningens nya satsning. Ungefär var fjärde krogerecension skulle vara från Lund, även under min tid som Bong - men jag är den förste att medge att min bevakning av lundakrogarna inte mätte sig med den av Malmös krogliv. Jag höll sällan det där med var fjärde recension, och kände mig över huvud taget mindre hemma på Lunds krogscen, vilket torde ha märkts i mina texter. En särskild Bong för Lund vore helt säkert en förbättring, och behövde inte kosta en enda krona mer om man höll fast vid det där med var fjärde.

     Jag sammanstrålade med Mattias och ekonomichefen Annika Harlegård vid en lunch på restaurang Kina - en enklare lunch än man kunde önska sig, i sedvanlig ordning för hemlighetsmakeriets skull. Mellan tuggorna vräkte jag ur mig synpunkter på hur nya Dygnet Runt var tänkt att bli. Vi hade en munter och givande pratstund. Eftersom Mattias insisterade på att vilja växla mellan olika Bong sa jag upp mig. Han verkade inte särskilt ledsen för det. Själv var jag efter tolv år rätt mätt på uppgiften, så jag fick inte heller några tårar i ögonen.

     Min sista recension som Bong kom den 17 november 2006 i gamla Dygnet Runt, fredagsbilagan i Sydsvenskan. Nästa vecka kom nya Dygnet Runt som gratistidning på stan, med en ny Bong.

     Jag gjorde bara en Bongtext åt nya Dygnet Runt. Det var under den följande nyårshelgen. Jag antar att Mattias nya Bong eller Bongar tog helgledigt då. Och så gjorde jag några Skånerundor under 2007 åt Martin Anderssons Skånebilaga. Sommaren 2007 tog det definitivt slut.

Dygnet Runt 24-30 januari 2008.
Nya Dygnet Runt.

       Nya Dygnet Runt har kommit ut i drygt ett år och fortsätter faktiskt i ungefär samma stil som gamla dito. Det märks att annonsförsäljningen går dåligt, men säkert har Sydsvenskan något finurligt sätt att bokföra kostnaderna så att de kan fortsätta projektet, fast det uppenbarligen genererar stora förluster. Formgivningen är snitsig och omslagen med sina diagonalt ställda bilder ofta både roliga och snygga. Även insidorna, som i början var alldeles för plottriga, börjar det bli stil på. TextINNEHÅLLet, dock, har mycket i övrigt att önska, och en hel del av bildmaterialet är rätt sorgligt. Det som överväger är samma skiv- och filmrecensioner som i Sydsvenskan - och så Bong förstås.

     Men det har inte jag med att göra.

Nya Bong

Jag vet inte mer än någon annan om vem eller vilka som numera är Bong. Det är klart att jag skulle hålla tyst om saken om jag visste det, men det gör jag inte. Jag hör förstås lite skvaller och spekulationer, men inte av sådan tyngd eller från sådana källor att det är mer att lita på än vilka rykten som helst.

     Några slutsatser kan man dra endast genom att läsa Bongtexterna. Det varierande språket avslöjar att det sedan mitt avsked varit några olika personer vid pennan, med högst varierande förmåga.

     Jag gissar att redaktionen har famlat runt en del i jakt på en Bong som duger i längden. De trodde alltid att vem som helst skulle klara jobbet, och förmodligen bättre än jag gjorde, men så enkelt är det inte. Några av texterna har varit rent erbarmliga, med slarvigt och flåshurtigt språk, besynnerliga bedömningar och rätt vilset innehåll. Det är svårt att vara Bong och det tar nog tid att bli bra på det. Prövar man diverse folk för uppgiften blir det blott en varaktig röra, så att läsarna tröttnar och hela krogbevakningen förlorar trovärdighet.

     Därför trodde jag inte ett ögonblick att det skulle bli som Mattias hade föresatt sig - en grupp av olika Bong som turades om - i alla fall inte i längden. Det kunde vara ett sätt att rota fram en tillförlitlig Bong att sedan hålla sig till, och det är vad jag tror att tidningen egentligen fortfarande gör, så här dryga året senare: prövar olika Bong, med tilltagande desperation, för att hitta en att hålla fast vid.

     Rätt vad det är så lyckas de säkert. De måste dock överge tanken att en Bong för nya poppigare Dygnet Runt måste vara lika poppig och ytlig som resten av tidningen. Krogrecension kräver ett visst allvar, och bordets fröjder rimmar illa med slappt och slängigt språk. Inte heller är ungdomlighet något som krävs för uppgiften, ens om man vill rikta sig främst till ungdom. Krogkritik kan vara mer eller mindre kompetent och läsvärd, oavsett krogrecensentens ålder. Läsare av alla åldrar är likgiltiga för recensentens ålder, det är bara redaktionerna som har dille på sådant.

     Texterna måste vara välskrivna och omdömena förtroendeingivande, det är allt. Om recensionerna dessutom väcker intressanta tankar och för begåvade resonemang, så är det ett stort plus. Då har de hittat en Bong som jag kan beundra.

     Jag läser förstås Bong nyfiket varje vecka. Det dröjer nog rätt länge innan intresset svalnar, efter så många år i jobbet. Annars har jag annat för mig numera - mest är det bokskrivandet, som har varit mitt livs röda tråd sedan jag var en yngling.

     Skulle jag kunna tänka mig att bli Bong på nytt, i Sydsvenskan eller annorstädes? Inte om det vore på samma sätt, det har jag gjort så att det räcker. Däremot kunde det vara kul att försöka förnya krogbedömning på något sätt, pröva andra ramar eller vinklingar.

     Jag roade mig faktiskt nyligen med att skriva om en lunch på Vendels at Sturehof, som jag bekostade själv och bara publicerade här på min hemsida. Det var skoj - att se om takterna satt i och att skriva recension friare i både längd och innehåll än jag kunde som Bong. Kanske gör jag fler sådana recensioner, kanske inte.

     Kanske börjar jag skriva om mat och krogar på något annat sätt. Men det står inte högst upp på min önskelista. Jag har ätit mig duktigt mätt.

Stefan Stenudd, den 4 februari 2008.


Tillbaka till början:

1.   Hemliga planer

Hur det hela började









Boken om Bong

Bong - tolv år som hemlig krogrecensent, av Stefan Stenudd.
Bong - Tolv år som hemlig krogrecensent

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud - för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.