Middag:
HIPP
Kalendegatan 12, Malmö
BETYG: en stjärna
Teaterrestaurangen Hipp lovar festligheter redan i sin logotype, där i:et skrivs med sin prick i form av hatt på sniskan. Och visst borde det kunna bli en lokal som fylldes av muntra skådespelare, vimlare och beundrare, ungefär som Café Opera i Stockholm.
Väggarnas och takets pråliga dekorationer, och de ståtliga pelarna med sina förgyllningar, är på sin plats, eftersom det så kallade vackra folket plägar uppskatta en praktfull inramning åt sig. Samtidigt är de rutiga borddukarna just den vardagliga detalj, som likt Caesars slav ska viska: kom ihåg att du bara är människa.
Dock är servetterna av papper, vilket kan tyckas lite väl profant.
Salongens storlek och nakna väggar ger en akustik som förstärker och sorglöst blandar sorlet från alla bord till en kakofonisk tjocka, där tyvärr enskilda samtal från grannborden inte låter sig urskiljas men en härlig stämning av pladder infinner sig.
Ändå fattas något för att Hipp ska bli en oas för festligt folk. En ofullbordad ambition åt det luxuösa gör att atmosfären liksom stelnar en smula. Det kan nästan bli pinsamt när servitriserna omsorgsfullt vårdar sina gäster och den sirligt skrivna menyn talar om såväl ostron som tryffel, medan maträtterna faktiskt inte leds hela vägen i mål.
Förväntningarna som skapas av de ytterst tjänstvilliga servitriserna och de exklusivt sammansatta rätterna, infrias inte av det som kommer på tallriken.
Den ugnsbakade hälleflundrafilén för 160 kronor är en smula torr och dess kött faller inte för gaffeln lika lätt och villigt som det borde. Det är ont om tryffel i tryffelskyn och den kokta potatisen är en aning vattnig.
Det ugnsgrillade ankbröstet för 144 kronor har delvis blivit grått i köttet och saknar ett tydligt rosigt innanmäte, den tillhörande jordärtskocks- och äppelkompotten smakar varken det ena eller andra. Kombinationen är över huvud taget svår att förstå, likaså spenatbädden som köttet ligger på.
Endast potatisgratängen som serveras till ankan är en uteslutande positiv upplevelse — gräddigt len i smaken och utan den råsop av vitlök som annars brukar vara obligatorisk.

Förrätterna på menyn verkar allihop väl kraftiga för att lämna behaglig plats åt varmrätterna, detsamma kan sägas om desserterna. Det är klart att man inte går på en sådan krog för att banta, men menyn ger inte mycket chans att kombinera ihop tre rimliga åtaganden för en normalt funtad buk.
Å andra sidan är det märkligt att restaurangens Grand Meny för 270 kronor endast innehåller tre rätter.
Nå, det är desserterna som imponerar mest. Kanelparfaiten är helt acceptabel, om än mer kanel än parfait, och assietten med blandade chokladanrättningar är minst lika läcker som den är mastig. Båda desserterna kostar strax över femtio kronor, vilket är helt acceptabelt — ett rent fynd för chokladassietten.
Vinlistan är kort, med åtta vita och tolv röda viner. Bara ett av dem har en årgång före 90-talet, vilket är alldeles obegripligt. Vitvinet serveras med den sorts plastbunke som sägs hålla kylan, men inte alls är så festlig som en riktig ishink. Och café au lait serveras i de uttjatade reklamkoppar som finns på minst vartannat fik.
Hipps hatt på sned är nog mera en följd av att någon snubblat, än äkta galej. Vore inte priserna relativt behärskade och miljön lika charmerande som servicen, skulle det vara svårt att glädjas.
Bong
På MUGGEN
BETYG: en rulle
Toaletter finns både på bottenvåningen och en trappa upp, fastän bara fem inalles. Damernas nedre toa är också handikapptoalett. De har kakel på vägg och golvar, men inga dekorationer — trots att miljön i övrigt påfordrar det. Pappershanddukar och flytande tvål. Inget extra alls, så man kan lika gärna hålla sig.
Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud — för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.