Skånerunda

Konstrundan:
Trydegårdens gästgiveri, Tomelilla BETYG: *
Karlaby kro, Tommarp BETYG: **
Hammenhögs gästgifvaregård, Hammenhög BETYG: X (överkorsad stjärna)
Kåseberga fisk, Kåseberga BETYG: **

Under det att man kuskar runt Österlen för att låta ögonen se sig mätta, kommer tvivelsutan magen snart att knorra om den inte också får sig något till livs. Även för detta finns en hel del att välja på i dessa nejder — högt som lågt.

     Gästgiverierna är många och inte sällan ståtliga, men det händer en och annan gång att de visar sig vara mest ögonfägnad. Det hindrar ändå inte priserna från att vara minst sagt ståtliga.

På gästgiveriet Trydegården invid Tomelilla erbjuds en ytterst begränsad meny, där enbart varmrätten kostar 155 kronor, två rätter 175, tre 195 och fyra rätter — varvid rimligen menas att båda förrätterna ingår — 235 kronor. Det är priser som kräver en del för krogen att leva upp till. Vinlistan innehåller knappa tio flaskor av vardera sorten, inget av dem dyrare än 305 kronor.

     Dagen för vårt besök serveras förrätterna räksoppa och skaldjurspaté med romsås, som varmrätt erbjuds antingen stekt spätta med persiljesmörsås eller fläskfilé med senapschampignonsås. Som avslutning erbjuds endast gårdens desserttallrik.

     Patén kommer på ett väldigt fat med många grönsaker men inte lika anmärkningsvärt mycket romsås. Själva skaldjurspatén är inte mer än hyfsad, dessutom kylskåpskall. Det är de ståtliga tomatskivorna som lite snopet blir förrättens behållning.

     Varmrätten spätta har ett ännu mer tilltaget format, väldig som en hel kontinent, men den är så hårt stekt att man undrar om kocken glömt den på spisen. Grönsakerna till är däremot så lätt kokta att de ännu är för hårda för fiskkniven, så servitrisen förstår att bifoga en kniv bättre rustad för utmaningen. Frågan är ändå om inte hellre det gröna skulle gå besticket till mötes, även för smakens skull.

     Desserttallriken komponeras utan något fast recept och består av en ganska trevlig blandning efterrätter med såväl rund som lockande sötma. En lämplig belöning efter slitet med den hårdstekta spättan.

     Inredningen är elegantare än anrättningarna, om rätt ska vara rätt. Vita väggar, rött kakelgolv, tak av mörkt trä, bord med skimrande himmelsblå dukar och stolar i klassisk stil, lika vackra som de är sköna att sitta på. Om tavlorna, mestadels med lantliga gårdar som motiv, går det dock att uttrycka sig mindre uppskattande.

Ungefär samma slags tavlor finns på väggarna i Karlaby kro, en bit utanför Tommarp — lantliga motiv, i en stil som kommer nära naivismen. De drar väl inte så många blickar till sig, de heller. Det gör däremot utsikten, den vackra nejden, mot vilken krogen har många stora fönster.

     Inredningen är i skickligt behärskad herrgårdsstil, med plankgolv, ymniga stoppade stolar och dubbla dukar på borden. Den unga personalen har en högt sträckt ambition och sparar inga besvär för att leva upp till den. De visar också en energiskt ombesörjd kunskap om såväl mat som drycker.

     Vinlistan är varken ringa eller omfångsrik, men vald med omsorg. De flesta flaskorna kostar mellan 300 och 400, men man kan köpa blott ett glas av vilket som helst av vinerna — en berömvärd service. Dagens luncherbjudande är en trerättersmeny för 235 kronor, dessutom finns ett sparsmakat antal rätter à la carte, och alltihop varierar från dag till dag.

     Förrätten denna gång är en ganska krämig spenatsoppa. Den har berikats så pass med såväl örtkryddning som bitar av kött och grönt, att själva spenatsmaken bara skymtar i bakgrunden. Det är måhända att gå en aning långt, men smaken är sådan att man gärna överser med det.

     Varmrätten är en röding på bädd av exklusivt sammansatta grönsaker, samt saffranspotatis. Fisken i två stora och fina bitar är perfekt hanterad — med såväl ömhet som en viss karaktärsdanande hårdhet. Grönsakerna har kokats precis tillräckligt för att mjukna i både smak och konsistens till den nivå där de gör sig som bäst till fisken. Att potatisen kokats med saffran — dessutom utan att det snålats ett dugg på den dyrbara kryddan — går däremot att diskutera i sammanhanget. Ett visst mått av bus i kokkonsten är i och för sig alltid uppiggande. Dit bör också räknas det ensamma, stora potatischips, hemlagat och osedvanligt välsmakande, som kröner tallriken.

     Desserten är en ostkaka av amerikansk typ, tillagad med kesella, vilket blivit en populär variant på mången krog. Fatet pryds också med en behärskad mängd frukt. Man kan inte säga att avslutningen är måltidens höjdpunkt, snarare en väl avvägd slutknorr. Maten gör skäl för pengarna, miljön och den dugliga personalen får det hela att bli en riktigt god affär.

Sådan tursam utdelning blir det inte på Hammenhögs gästgifveri, som självklart måste stava ålderdomligt eftersom krogen har funnits sedan 1693. Kanske vilar den på sina lagrar, för här är maten en besvikelse — medan priserna är vad man kunde befara.

     Visserligen finns en hel del rätter under hundra kronor, såsom fläskpannkakor för 84 och skånsk kalops för 92, dessutom den annorstädes sorgligt sällsynta äggakakan för 98. Och vinlistan med blott en handfull flaskor av varje sort har inget pris högre än 220 kronor — i och för sig inte heller något vin som skulle motivera det. Det borde alltså gå att komma undan till priser som stämmer bättre med vad köket förmår.

     Å andra sidan är det bara en av de fem förrätterna som kostar under 70 kronor — senapsgravad sill på grovt bröd för 48. Desserterna kostar alla tre runt femtio. Det är priser som sticker upp.

     Förrätten kaviartoast med hackad lök och gräddfil kostar 72 kronor, trots att inget som helst märkvärdigt gjorts med den — det är inte ens märkvärdigare kaviar än den vanliga stenbitsrommen i rött och svart, om än i rekorderliga portioner på rostbrödsskivan. Därtill lite rå lök och en klick gräddfil. Mer var det inte.

     Den dyraste varmrätten är stekt ungråka med rönnbärsgelé och pressgurka för 175 kronor. Fågeln visar sig vara så seg och torr att besticken ingenting förmår emot den och tänderna inte heller har särskilt kul. Man frågar sig ofrånkomligen hur ung denna råka egentligen var, såväl före som efter dess frånfälle. Brunåsen till är alldeles likgiltig och gelén rent maskinell. Därmed måste sägas att rätten helt saknar några försonande drag — nå, gurkan duger.

     Desserten äppelkaka för 52 kronor är mera äpple än kaka och vaniljsåsen tjock nog att hellre kallas kräm. Det är inget att klaga på, man glufsar gärna i sig anrättningen — men den har ingen finess eller särskilt kulinarisk touche, som skulle motivera priset. Till på köpet är kaffet, för modiga 22 kronor, en aning blaskigt.

     Bristerna på faten tas igen i lokalens ögonfägnad. Här finns mycket att titta på. På väggarna, som täcks av gammalt imiterat gyllenläder i form av fernissade papperstapeter, hänger såväl bilder på svenska slott och herresäten som många kungliga kungörelser från 1800-talet, inte så sällan rörande handel med spritvaror. Möblemanget är stramt stilfullt, borden har förstås dubbla dukar och golvet täcks ömsom av parkett och ömsom av en förvånande enkel brun heltäckningsmatta. Vad gäller glasen och besticken på borden råder också en enkelhet som är nästan stötande.

Ännu enklare är det förstås hos Kåseberga fisk, handlaren vid hamnen i Kåseberga — men där betalar man inte heller för mer. För den som inte behöver slå sig till ro och fylla buken från botten till topp är detta en utmärkt vallfartsort, som inte alls lättar på plånboken.

     Färsk fisk och många sorters sillinläggningar erbjuds till försäljning i den ålderstigna handelsboden — ännu fler sillvarianter tillhandahålles av konkurrenten Hammers fisk, några meter bort. Den som inte kan ge sig till tåls med att anrätta fisken hemma, ges ett litet urval snabbmat: fyra varianter på burgare med marin fyllning.

     Ålburgaren är exklusivast och kostar 30 kronor, laxburgaren 25, sillburgaren 20 och en mera traditionell sillmacka 15. Brödet till burgarna värms i mikrovågsugn men är ändå både spänstigt och välsmakande.

     Sillburgaren innehåller generösa skivor stekt sill, dessutom en söt och smaskig gravlaxsås samt rå lök. Denna anakronism, denna respektlösa krock mellan kulturer, visar sig vara en riktig delikatess, värd en omväg på utflykten. Sillen är, föga överraskande på denna plats, alldeles underbar, och dess sällskap passar på ett skojfriskt sätt utmärkt till.

     Vad som ändå framför allt måste ses som en gimmick, visar sig alltså förtjäna glupska tuggor — och billigare går knappast att komma undan.

     Butiken är fylld av charmfullt rustik patina men några bord att äta vid erbjuds inte. Dock kan man slå sig ner vid bänkarna utanför, med havet så gott som framför fötterna. Det går an en stund, även om vädret skulle vara illvilligt. Havet går, som bekant, också att titta på.

Bong

På MUGGEN
Trydegårdens gästgiveri, Tomelilla BETYG: en rulle
Karlaby kro, Tommarp BETYG: två rullar
Hammenhögs gästgifvaregård, Hammenhög BETYG: en rulle
Kåseberga fisk, Kåseberga BETYG: ingen rulle

Trydegårdens toaletter är rena men stela, på Karlaby kro är de ytterligt välskötta med närmast moriskt mönstrat kakel på både väggar och golv. Hammenhögs handikappanpassade toa med träsits, kungafamilj och kökshandduk måste ses, medan Kåseberga fisk — tja, det är ju en handelsbod.

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud — för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.