Skånerunda

Konstrundan:

Maritim, Hamngatan 31, Simrishamn
BETYG: 2
PRISVÄRDE: NER
MAT: NER
DRYCK: -
SERVICE: -
MILJÖ: UPP
TOALETTER: UPP

Ängavallens Örtagård, Norra Håslöv, Vellinge
BETYG: 4
PRISVÄRDE: -
MAT: UPP
DRYCK: -
SERVICE: UPP
MILJÖ: -
TOALETTER: -

Kävlinge värdshus, Hotellränd 1, Kävlinge
BETYG: 2
PRISVÄRDE: -
MAT: NER
DRYCK: -
SERVICE: NER
MILJÖ: -
TOALETTER: -

Gastro, Södra Storgatan 11-13, Helsingborg
BETYG: 4
PRISVÄRDE: NER
MAT: UPP
DRYCK: NER
SERVICE: -
MILJÖ: UPP
TOALETTER: -

Det går upp och ner i Skånes matrike — och inte alltid är topparna eller bottnarna där man förväntar sig dem. Det är vad vi konstaterar vid vår runda i öst och väst, där vi prövar både luncher och middagar — och tittar på utsikten.

Nere vid hamnen, där den är som mest pittoresk att betrakta, ligger Simrishamnskrogen Maritim i ett hus som också är en skön syn. Även inredningen är sevärd, men inget kan bräcka utsikten mot båtarna.

     Därför är det väl att fönstren inte täcks med draperier — i stället hänger raffinerade raka tygstycken i en varmgrå färgton snitsigt vid varje fönsters vänstersida. Väggarna är målade i mustiga nyanser som slår visuellt uppiggande mot varandra. Borden har förstås marinblå dukar. Av mindre intresse är oljemålningarna med marinmotiv. Toaletterna är pampiga med sin marmor och tunga elegans.

     Menyn har fyra förrätter för 75 eller 85 kronor, med marin dominans, som i fisksoppa eller rökt ålsallad, men också en kallrökt vildsvinsskinka på melonsallad. Samtliga förrätter finns också i helportion för 95 till 105 kronor. De fem varmrätterna kostar mellan 105 för stekta sillfiléer med dillmarinerade musslor, till 205 för lönnsirapglacerat ankbröst. De tre desserterna har samma pris om 75 kronor.

     Vinlistan är praktiskt ordnad efter prisgrupper, från under 200 upp till över tusenlappen. Urvalet är vettigt komponerat men någon diger lista är det inte.

     Vi prövar förrätten oliv- och sardelltårta med pestomarinerad ruccola för 75, som är en behaglig och piffig anrättning. En mousse rik på sardellernas sälta och olivernas fyllighet är förstås portionens huvudsak, men den örtspetsade ruccolan är utmärkt därtill.

     Efter den sköna förrätten har vi gott hopp om varmrätten, men det grusas tämligen grannlaga. Maritims fisk- och skaldjursgratin för 185 är en klassiker på denna krog. Vi har svårt att förstå varför. Potatismosets räfflade yta har fått en elegant förgyllning men är annars ointressant. Bitarna av torsk har blivit torra och skaldjuren, mest räkor, är intetsägande. Även såsen är oss likgiltig.

     Tyvärr lyckas inte desserten rädda föreställningen. Calvadosdoftande varm äppelsoppa med kardemummaglass och kanelkrutonger för 75 kronor smakar nästan barnmat på burk. Soppan är trist och onödigt tjock i konsistensen, glassen saknar finess och arom. Bara de små kanelkrutongerna piggar upp en smula. Vår tröst får i stället bli de fina avecer som huset har att erbjuda.

Ängavallens Örtagård i Vellinge är en oas för de utflyktssugna — här finns lyckliga hälsogrisar, örtagård, picknickpark och en restaurang med gemyt och ambition. Entrén till själva krogen, som normalt bara har öppet på luncherna, leder genom örtagården. Där är denna kalla tid på året odlingsytorna täckta av granris, till skydd mot kylan.

     Precis utanför dörren till krogen pyr det inbjudande från några vedträn. Pyr gör det även från rökande gäster, som ingenstans inomhus har den rätten.

     Inredningen i herrgårdshuset minner något om en renässansborg, med de rena ytorna av vita, bastanta väggar, taket täckt av mörkt trä och de rustika dörrarna. Möblemanget har också en renässansmässig tyngd, med stolarnas höga ryggar och de tilltagna bordens rena, tjocka träytor. Dekorationerna utgörs av bondska redskap från fordom, samt inramade kolorerade tryck som heller inte är av färskt datum.

     Servicepersonalen är glädjande hjälpsam, kunnig och kärvänlig. Man känner sig innerligt välkommen. De måste helt enkelt trivas med sitt jobb här.

     Menyn har högt ställda anspråk, med mycken ekologisk mat. Örtagårdslunchen för 78 kronor inkluderar sallad samt mineralvatten eller lättöl. För en tia till ingår ekologiskt kaffe. Vid vårt besök serveras en frikassé på klassiskt manér med Ängavallens späda hälsogris — grisen är förstås flitigt förekommande i menyn. Man kan också välja hela eller delar av affärslunchen. Alla tre rätter kostar 248. Det kan vi inte motstå.

     Såsom till dagens rätt inleds med en synnerligen fräsch, enkel och rak sallad, till vilken det utmärkta brödet i tre varianter — allihop hembakta — serveras. Menyns förrätt är en tartar på lax och pilgrimsmussla med kryddsallader och mild chili/mangosalsa. Det är en lika fräsch rätt, där den lilla cylindern med tartar fått botten och lock av laxskivor, och salsan i rik mängd är verkligen mild, med lagom sötma och syrlighet att parera den dryga tartaren.

     Varmrätten är en vitlöks- och rosmarinmarinerad späd hälsogris med ekologisk potatis, samt späda primörer i tomat- och tryffelsås. Köttet är ganska tunt skurna skivor, överraskande magra men ändå synnerligen distinkta i smaken. Marinaden är diskret, särskilt vad gäller vitlöken, vilket är att gratulera. Potatis och primörer sitter fint, däremot känner vi viss betänklighet mot såsen, fast menyn kallar den "ljuv" — den har en lite väl påträngande skärpa av det dominerande tomatinslaget.

     Desserten creme caramel på ekologiska ägg med rödvinskokta körsbär och brända mandlar är en trevlig avslutning — i synnerhet är det mandlarna som jämte de kokta körsbären bildar en glad och festlig duo.

     Det ekologiska kaffet är också behagligt. Krogen har förstås alla rättigheter, men man kan även låta sig nöja med bordsvattnet, som dekorerats vackert med kvistar av citronmeliss i karaffen. Vi lämnar krogen med en mättnad som inte gjort magen tung — och det är nog precis vad nyttig mat ska åstadkomma. Inte bara grisarna blir hälsosamma här.

Mitt emot järnvägsstationen i Kävlinge ligger värdshuset. Denna närhet märks i dekorationerna på väggarna, som bland annat består av inramade svartvita fotografier på tåg från förr. Direkt till vänster i entrén, med orangemålade väggar, finns en bar med många spelmaskiner.

     Matsalarna är lite olika — den största har vit- och gråspräckliga väggar ovanför panelerna, den vackraste kallas "Blå rummet" och är inredd helt med olika blå toner. Annars är det inte precis tjusigt här — mer rustikt, ungefär. Blomsterdekorationerna är av plast — men lite udda, med tonvikt på fruktriket.

     Värdshuset håller mestadels öppet till sent på kvällarna, med en ganska omfattande meny, där förrätterna ligger mellan 25 och 59, varmrätterna mestadels omkring 150 och desserterna upp till 54 kronor. Plankstek finns med såväl biff som kyckling eller lax. Lunchtiden har en särskild meny med dagens rätt — vid vårt besök plommonspäckad karré med gräddsås, alternativt köttfärslimpa, sistnämnda samma hela veckan. Det finns också en veckans kött för 70, som är lövbiff med kryddsmör, dito fisk som är laxkotlett.

     Vi gör vårt besök på lunchtiden, och finner servicen vara bristfällig. Serveringspersonalen syns ha föga sinne för sitt jobb, med undantag för krögaren själv, som inte sparar på sina krafter för att allt ska rulla.

     Vi prövar veckans fisk, stekt laxkotlett med hollandaise och kokt potatis för 70. Då ingår smör och ett småtrist vitt bröd i skivor, samt en rik salladsbuffé med mängder av grönsaker och blandade sallader, där gräddig dressing har använts i de flesta. Det kan vara gott, om än drygt att para ihop med måltiden.

     Laxanrättningen ser rätt trevlig ut, rakt och enkelt ordnad på tallriken. Två stolta gröna sparrisar kröner portionen, och de är lagom kokta, så dem kan man finna behag i. Där tar det dock slut. Den kokta småpotatisen i särskild liten karott är ganska vattnig, hollandaisen är anonymt oinspirerad — och laxkotletten är tämligen torr och trist. Det är svårt att finna poänger med måltiden. Den går ner men ger inte aptiten en lustfylld match.

     Å andra sidan kan man inte begära så väldigt mycket om man vill få sin lax för så lite som 70 kronor. Och dessutom det ymniga salladsbordet.

Gastro i Helsingborg må ha ett namn dignande av pretention, men det mest framträdande är deras lekfullhet. Köket har en faiblesse för smaker som direkt och ystert stimulerar gommen, likt ett barns oförställda glädje inför en klase färgkritor. Maten på Gastro är helt enkelt smaskig.

     Också inredningen är lekfull, i hörnhuset på ett av stadens centrala butiksstråk. Här är ett gytter av färger och former. De utsträckta geometriska figurerna i taket, målade i en slående marinblå färg, utgör ofrånkomliga blickfång. Likaså de kvadratiska hyllorna med enbart Ramlösaflaskor — placerade och belysta som vore de kungahusets juveler.

     Servicen är duktig — men inte utan svagheter. Vi blir bortskämda i början av kvällen, men sedan verkar intresset för oss falna. Vidare är det närmast upprörande att vinet dekanteras utan att vi blir tillfrågade om saken.

     Menyn är funktionellt ordnad i prisgrupper — de fyra förrätterna har samma pris om saftiga 175 kronor, de två fiskrätterna och tre köttdito kostar 265, desserterna 95. Undantag är Wallenbergaren, ständigt på menyn, för 175. Och så finns en avsmakningsmeny för 495 — men den är märkligt ordnad. Man får välja mellan två alternativ på för-, varm- och efterrätt, summa fyra rätter inräknat osten, vilket inte är mycket till avsmakning.

     Vinlistan är en besvikelse, med tanke på krogens ambitionsnivå. Priserna är höga även på viner av enklare karaktär — få fås för under 400 — och bland de röda är det ytterligt ont om flaskor äldre än 1996. Av de storslagna vinerna är det därför inget som ännu är drickfärdigt.

     Redan vid krogens aptitretare, som här är tre små lustiga skapelser, anar vi att det på Gastro verkligen handlar om att roas. De är lekfulla med spretande, lättuppskattade smaker — inte så lite sötma, och smältande lena på tungan.

     Förrätten halstrad anklever med tarte Tatin på fikon och Tokaji-inkokta gula russin är minst lika lekfull, med mycken sötma och fruktig lättillgänglighet. Levern är sval i temperaturen, och kanske är det en poäng — vi tvekar. Den är stor som en biff, vilket är på gränsen till groteskt men också rätt festligt.

     Varmrätten fransk blodduva — kvävd för att inte förlora sitt blod — serveras med anklever och consommé på Karl Johansvamp. Vad menyn inte berättar är att den lindats in i spetskål och fått ett bälte av bacon — ja, det är en märklig syn. Visst är det skoj, men inte hjälper det till att framhäva smaken och den förnäma kvaliteten på duvans kött. I synnerhet spetskålen är lite burdus. Consommén i särskild liten skål är tung och dryg på ett sätt som också gör allt för att överskugga duvan — den har faktiskt en mättnad i sig som minner om svartsoppa. Inte delikat — men lustigt.

     Med den lekfullhet som Gastro visar, är vi särskilt nyfikna på hur desserten ska hanteras. Rabarber på två sätt med mandeltartelette och creme patisserie har visserligen en tämligen burdus klick rabarberglass på toppen men är i övrigt en raffinerad skapelse, med tunna slingor av delikat rabarber på bakverket. Där lekfullheten normalt är som mest tillåten råder alltså en kulinarisk återhållsamhet.

     Maten på Gastro är inte till alla delar sofistikerad, men alltid underhållande, och det är förstås en poäng i sig.

Bong

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud — för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.