Malmöfestivalen

Augusti 1999
Krogrecension av Bong i Sydsvenskan


Malmöfestivalen 1999:

Reklam-Kalle Södra Förstadsgatan
BETYG: 3
PRISVÄRDE: NER
MAT: -
DRYCK: -

Guldfågeln, Södra Förstadsgatan
BETYG: 3
PRISVÄRDE: -
MAT: -
DRYCK: UPP

Le Cyrano, Södra Tullgatan
BETYG: 4
PRISVÄRDE: UPP
MAT: -
DRYCK: -

Bo Strandh, Gustav Adolfs Torg, vid Lilla Nygatan
BETYG: 4
PRISVÄRDE: UPP
MAT: UPP
DRYCK: -

Klockaregården, Gustav Adolfs Torg, vid Lilla Nygatan
BETYG: 4
PRISVÄRDE: -
MAT: UPP
DRYCK: UPP

Föreningen Victor Jara, Gustav Adolfs Torg, på Stora Nygatan
BETYG: 4
PRISVÄRDE: -
MAT: UPP
DRYCK: -

åkesson & söner, Stortorget
BETYG: 3
PRISVÄRDE: -
MAT: NER
DRYCK: UPP


Det ska med en gång sägas att ett års intervall inte är tillräckligt för att skapa den riktigt stora längtan efter Malmöfestivalens oförändrade tyngdpunkt på hårt grillad eller friterad fet mat med starka kryddor, serverad i små portioner på papperstallrik, att ätas med plastgaffel. Kulinariskt vore det skäl att antingen låta sig nöja med festival vartannat år - eller åstadkomma radikalt nytänkande vad gäller sammansättningen av födoställen och deras utbud.

     Vi tillåter oss att välja smakprov med omsorg - och då blir det riktigt trivsamt.

     Gustav Adolfs Torg är också detta år den ojämförligt intressantaste platsen för smakupplevelser - inte bara det trånga stråk som likt förra året åstadkommits av hopfösta stånd på Stora Nygatan, men i synnerhet där. Varför ska så minimal plats beredas åt denna rika flora av sydamerikanskt, ostasiatiskt och allt vad det är, fast de lockar så mycket folk? En promenad här blir med denna trängsel närmast ett gatlopp - om än fyllt av lockande dofter och en kompakt kontinental atmosfär.

     Vi börjar ändå vår upptäcktsresa i annan ände - på den ganska glest festivaliserade Södra Förstadsgatan ner mot Triangeln, där Reklam-Kalle erbjuder kofösar- respektive Mississippikorv för 30 kronor. Båda serveras med antingen stark ajvarsås med vitlök eller bönsallad, samt baguettebröd. Ståndet är länkat till det som säljer Texasburgare med en träindian i naturlig storlek dem emellan, mot bakgrund av ett målat landskap.

     De två korvarna ser ganska lika ut, stora och långsträckta, med undantag för graden av rödaktighet i deras färg. Mississippikorvens särdrag är att den till 100% består av nötkött - så den tar vi.

     På papperstallriken får vi även en rejäl minibaguette som är alldeles perfekt frasig på ytan och fluffig inuti - ett väldigt trevligt bröd, som också är utmärkt sällskap till den kryddiga korven. Lika kul är inte bönsalladen med rå lök, som i synnerhet visuellt har oddsen emot sig: grådaskig i färgen och kladdig i konsistensen. Smaken är inte så mycket bättre. Den borde nog hellre ha tillretts med exempelvis en vinaigrette. Ajvarröran är festligare med sin röda färg, så den är nog att föredra - fast bönsalladen förmodligen är hur nyttig som helst.

     Korven är som sagt kryddig, men inte till någon plågsam grad. Den piggar upp smaklökarna och har till och med en ganska klangfull eftersmak, dessutom är den grillad till ett klädsamt lagom stadium.

     Allt som allt, en nätt och spänstig portion - bönsalladens bristande skönhet till trots - för en hyfsad slant, fast det hade känts mera fair play om priset varit en femma lägre.

     Till den starka korven passar vi förstås på att pröva festivalölen för 15 kronor, med alkoholstyrka 3,5. Den känns igen från förr med sin fyllighet som gränsar till det fruktiga och sin distinkta, riktigt vackra färg. Nog är det en öl för festligheter, även om vi ryggar inför burkens pretentiösa text om bryggning på tema av festivalens mångfald, gemenskap och allt vad det är. Tyvärr har svensk alkoholpolitik betvingat denna öl till att hejda sig innan den fått en alkoholstyrka som kunnat optimera dess sammansättning.

     Burken pryds av den symbol som är årets festivals: en mikrofon. Borde inte festivalen riktigare representeras av någon symbol från matriket - eller är det vi som på den punkten har förutfattade meningar?

     Guldfågeln har också sitt stånd på Södra Förstadsgatan. Här erbjuds endast en rätt: Cajunmarinerade kycklingfilébitar med friterad Idahopotatis och lemonchipotlesås för 38 kronor. Bland dryckerna finns Girafföl för 14 och olika smaker av iste på burk för 10. Vi rekommenderas ett iste med persikosmak och kan med blott vissa betänkligheter rekommendera det vidare till läsaren. Det har en friskhet och en nyansrik smak som sällan hör läskedrycker till, dessutom en större behärskning vad gäller sötman. Å andra sidan står det sig föga mot ett traditionellt iste - utan fruktsmak.

     Maträtten serveras på en ordentlig tallrik av frigolitmaterial, en generös portion som man borde bli mätt på. Kycklingbitarna är i en röra som inte precis får ögonen att glädjas med de har en hyfsad kvalitet - somliga en aning torra, andra inte alls. Men det där med Cajun i marinaden undrar vi över - denna kryddning är alltför feg för sådan titulation, och alltför karaktärslös. Idahopotatisen är i stället välanrättad och välsmakande, likaså blir vi ganska förtjusta i såsen med sin syrliga sötma och yoghurtlenhet. På fatet finns även friska salladsblad och en finess i form av en klyfta lime, som dock är så snålt tilltagen att den är svår att klämma saften ur.

     Vi kan inte påstå att kycklingrätten lider skriande brister - utom i köttets kryddning - men vi tror inte heller att vi minns den särskilt mycket längre än det tog att skriva detta.

     Le Cyrano på Södra Tullgatan har vågat ta till det franska köket. Här erbjuds vol-au-vent med två olika fyllningar - stuvad och Calvadosmarinerad strutsfilé respektive vitlöksgratinerad snigelstuvning - för blott 25 kronor.

     Vi prövar den förstnämnda, som serveras med en generös kvantitet råkost i form av strimlad morot. Det är ett friskt inslag, samtidigt som vi undrar om det är så väldigt lämpat till denna maträtt - kanske hade det varit bättre med grönsaker i större bitar, att kontrastera stuvningens ganska finhackade strutskött.

     Annars är själva smördegskorgen absolut godkänd - frasig, delikat och elegant - medan det där med Calvados i strutsens marinad inte precis är framträdande och strutsen själv har ett rätt tråkigt kött, vad man än gör. Vi uppskattar ändå själva stuvningens orädda, smöriga tjockhet och dess trevliga eftersmak. Likaså uppskattar vi den goda idén till utmärkt snabbmat, som har en kulinarisk udd trots sin kvicka tillkomst och enkla kombination.

     Därför tycker vi också att priset är vänskapligt - de hade kunnat kräva en femma till, utan att vi spärrat upp ögonen. Nästa gång prövar vi nog snigelstuvningen.

     Gustav Adolfs torg har två huvudsakliga matavdelningar - dels längs med Lilla Nygatan och dels på Stora Nygatan. Vid den förstnämnda finns ett kvarter med huvudsakligen svensk mat, men inte utan kontinentala hyss - så att säga crossover.

     Dit hör definitivt Bo Strandhs svenska entrecote à la ciceronen i tortilla med stark sås och sallad för 35. Detta stånd har också något de kallar Viagrabiff, vilken på skylten ovan ståndet anges vara "biffen som får mer än håret att resa sig". Vi nöjer oss med entrecoten.

     Detta är en festlig och samtidigt förnuftig kombination av traditionellt och exotiskt. Den imponerande fina och möra köttbiten, som grillats med den äran och inte alls är blygsam i formatet, trängs i den vackert orange tortillan med frisk grönsallad, rejäla och fina tomatskivor, samt den pikanta såsen. Det är riktigt gott och kombinationen - i all sin tokighet - fungerar förträffligt. Inte heller är det svårt att äta kreationen utan kniv och gaffel, eftersom köttet är så pass mört och lättuggat.

     Kött av så hög kvalitet, så både lyckat och fyndigt presenterat, får man sannerligen inte utanför festivalen för blott 35 kronor.

     Precis mitt emot håller Klockaregården hus i en större inhägnad med gott om träbänkar åt gästerna. Det är ett samarbete mellan flera matkulturaktörer i sydöstra Skåne. Här erbjuds förutom diverse matigheter också cider i olika utföranden och styrka från Kivik, vid en särskild bardisk.

     Bland födan kan vi inte motstå äggakakan för 30 kronor, som blottar sig så förföriskt innanför disken. Det är ingen stor bit - vilket med denna rätt näppeligen är nödvändigt - men dess färg är så vacker som om den förgyllts och den serveras med utmärkta rårörda lingon i en generös dosering, samt en skiva stekt fläsk.

     Det är precis så gott som det ser ut att vara. Kakan är inte så omfattande dryg som brukar vara fallet, vilket den har vunnit på - bland annat en aptitlig fluffighet. Den har också en viss förtjusande sötma, som tillsammans med de fina lingonen gör den till en utmärkt efterrätt - fläsket till trots. Och då är det ytterligare glädjande att kaffet för tio kronor i plastmugg är av prima kvalitet det också.

     På Stora Nygatan är samlingen av matstånd mer utpräglat exotisk och stämningen kompakt karnevalsmässig, så att redan detta bildar utmärkt krydda - annars är här kryddor så det heter duga ändå. Föreningen Victor Jara serverar chilenska korvar samt Lomitoburgare, deras egen variant på hamburgare för 30 kronor. Den trängs i pitabröd med strimlad grönsallad, en stark sås som de skojsamt kallar Chilesås, samt två fina och potenta pepperoni som krona på verket.

     Såsen är faktiskt inte så farlig som vi fruktade - eller har vi kanske vid detta lag härdats. Den ger inte mycket mer än en fin aromatisk bottenklang. I stället är det den fylligt saftiga burgaren direkt från grillen, som har en rungande cayennekryddig kraft. Den är en skön smakupplevelse, där denna pepparstyrka har det finurliga med sig att den öppnar smaklökarna, gör gommen extra sensitiv, så att tuggorna blir en allt större upplevelse, något av ett äventyr. Det är just detta slags upplevelse som vi vill mena är vitsen med kryddstark mat.

     Efter allt detta ätande är det sannerligen på tiden att koncentrera sig på drycken, och gärna då ett välsmakande vin. Åkesson & söner har på Stortorget en avdelning med den ädla drycken i centrum. Det är idel egna produkter som erbjuds. Här finns sådär fem av varje sort - vitt, rött och mousserande - till pris om mellan 30 och 45 kronor per glas. Då ingår själva glaset, som är av olika sort beroende på dryckens beskaffenhet men alltid märkt åkesson.

     De få kronor som skiljer glasen åt gör väldig skillnad på innehållet, från blask på tetrapack till årgångsvin från Italien - den röda 97:a vi prövar är mycket angenäm om än inte precis en storhet. Det är tveklöst ett vin som höjer sig över vad man annars törs räkna med i festivalyran.

     Man kan också köpa vinerna på helförpackning, från 120 för tetravarianterna till 195 för de betydligt bättre flaskorna.

     Här finns också en meny som siktar utöver det gatuköksmässiga, med matträtter från bruschetta för 25 till isad skaldjursbisque respektive chark- och osttallrik för 75. Vi ger oss i kast med marinerade grönsaker för 45, i tron att de ska vara tänkta som ett lämpligt tilltugg vid vinglaset.

     Det är en rejäl portion med morötter, aubergine, paprika med mera, charmerande toppad med lite kryddgrönt - men det smakar rent illa. Marinaden är slående besk och salt - vi vill kalla den rent vämjelig, och slår bestämt fast att den gör grönsakerna så rustade att de torpederar den smakupplevelse som vinet borde få ge i lugn och ro. Vi förstår inte alls vad de har tänkt sig med denna anrättning.

     Kanske är det en helt annan sak med de andra rätterna på menyn, fast vi kan inte känna oss säkra på det - eller så bör man här hålla tillgodo med de behagliga vinerna, skickligt serverade av den muntra personalen - inte illa det.

Bong



© Stefan Stenudd

Berättelsen om Bong











Boken om Bong

Bong - tolv år som hemlig krogrecensent, av Stefan Stenudd.
Bong - Tolv år som hemlig krogrecensent

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud - för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.