Malmöfestivalen

Malmöfestivalen 2000:

Luleå festivalmat, Stortorget
BETYG: 2
PRISVÄRDE: NER
MAT: NER

Azteken, Södergatan
BETYG: 4
PRISVÄRDE: -
MAT: UPP

Sillapågen, Södergatan
BETYG: 4
PRISVÄRDE: UPP
MAT: UPP

Maracana, Gustav Adolfs Torg
BETYG: 3
PRISVÄRDE: -
MAT: -

Toigye Taekwondo, Gustav Adolfs Torg
BETYG: 3
PRISVÄRDE: -
MAT: -

Grillmäster, Gustav Adolfs Torg
BETYG: 2
PRISVÄRDE: -
MAT: NER

Sushi ya, Södra Tullgatan
BETYG: 3
PRISVÄRDE: NER
MAT: -

Kwai Tsan, Magistratsparken
BETYG: 2
PRISVÄRDE: NER
MAT: NER

Detta år var vår vandring mellan de många matstånden på festivalen inte särskilt lyckosam. Ingen av de maträtter vi prövade gjorde tillräckligt intryck på oss för att vi skulle vilja sätta högsta betyget. Å andra sidan var det inte heller någon så stor besvikelse att lägsta betyget skulle vara påkallat. Det blev med andra ord en ganska slätstruken upplevelse.

     Vi vill ändå inte tro att det bland festivalens många matställen saknas riktiga höjdare — och bottennapp — så vårt hopp står till att läsarna ska finna de förra och lyckas undkomma de senare. Och så undrar vi om det efter många år av festivaler håller på att bli så trimmat, så etablerat, att det mesta fållat in sig i svenskhetens heliga lagom? Även ett så gigantiskt party riskerar ju med tiden att bli rutin, och då är det svårt att undvika att luften går ur det — eller, för att tala med gommen, att det förlorar sin krydda.

     En förfärande indikation på detta fann vi i att inte ens den mat som av sin natur ska vara riktigt eldigt kryddstark höll måttet — vi behövde aldrig kasta oss över festivalölen, som förresten kändes ännu sötare i smaken än i fjor, men det kan vara minnet som sviker oss. Burken kostar 20 kronor och innehåller en närmast lekfull öl — fyllig och inställsam, men knappast något man tar på allvar. Den pryds av samma teckning som på festivalaffischen, i grälla färger med diverse enkla symboler för festen — en kräfta, ett musikinstrument, och så vidare — utförda i den själlöst hurtiga stil som är utpräglad för reklamens värld men har så lite att ge resten av vår kulturs universum.

     På Stortorget, så mycket luftigare utan öltältet, återfinns Luleå festivalmat som erbjuder Souvas renklämma för 35 kronor med malt renkött och pepparrotsgrädde i tunnbröd, samt Souvaskebab för 45, där renköttet strimlats och tillsammans med grönsallad bestänkt med Rhode Islanddressing placerats i ett pitabröd. de säljer också folköl på fat för 25 och cider för samma pris.

     Här pratar personalen klingande norrländska, vilket är förtroendeingivande — men kebaben är varken särskilt kul eller särskilt billig. Köttet är trist och dess smak liksom fadd, övriga ingredienser rätt tråkiga. Det vore så mycket bättre om de till exempel serverat renskav på traditionellt vis.

     Restaurang Azteken har på Södergatan ett stånd med några enkla mexikanska symboler målade på skärmarna och en rätt på menyn — fajitas med wokad kyckling, salsa och guacamole i tortillabröd för 40 kronor. Här kostar folkölen på fat 15 och läsk 10.

     Det är smak på deras fajitas — man kan behöva en dryck därtill. Tortillabrödet är vackert med sin vagt grönskimrande färgton och gott i sin torrt spartanska stil. Innehållet är rikligt både till smak och mängd. Diverse grönsaker, såsom morotsslantar i perfekt al dente-tillstånd, och de mustiga såserna bildar trevlig inramning åt kycklingbitarna. Dessa är dock något torra, men inte alls så att det blir olustigt.

     Minst lika inbjudande är Sillapågen, också på Södergatan, med sina enkla men förträffliga sillamackor för 25, sillsnacks för 15 och specialare för 40. Sistnämnda ger fyra sillfiléer på brödet med mera, men vi håller tillgodo med den minsta portionen, sillsnacks, som i stället för kavring serveras på en liten oval rågbulle. Det vore kul med en variant på knäckebröd också.

     Nå, bullen har skurits upp och fyllts med härlig stekt sill, lök och en gravlaxdressing. Sillen är förstås varm och det hela är en härlig munsbit för blott 15, utan något överflödigt inslag.

     Det är skönt med en så pass måttlig anrättning — annars verkar de flesta stånden inriktade på att sälja hela måltider.

     Nu är turen kommen till Gustav Adolfs Torg, som fortsätter att vara den ymniga oasen för mat på festivalen. Föreningen Maracana säljer 250 grams superhamburgare för 30 kronor, chorizokorv för 25 och ett uruguyanskt kryddat vildsvin för 45.

     Sistnämnda kryddigt marinerade kött i saftiga skivor serveras i en rätt stor baguette med lite grönsallad, dressing av den ack så bekanta Rhode Islandtypen och rå lök — ett tretal som går igen och igen och igen i festivalmaten. Här ingår också en pepperoni.

     Maracana har ändå bjudit till — plasttallriken som baguetten läggs upp på innehåller även en skiva lufttorkad tomat, en bit utmärkt, mogen brie — samt en liten svensk flagga.

     Baguetten med sitt tilltagna format känns överflödig, speciellt som brödet så gärna suger i sig köttets saft och marinad. Annars är det köttets kvalitet och smak — jämte den överraskande trevliga brieosten — som är måltidens behållning.

     Vi uppskattar också att man tänkt på att stå till tjänst med tandpetare i en liten ask på disken.

     Vildsvin förekommer lite här och där i år, och det har vi inget emot. Däremot önskar vi att man här, som på så många andra håll, hade låtit bli att kombinera sina specialiteter med uttjatade, illa passande ingredienser såsom grönsallad och lök. Det vore så mycket mer spännande om man vågade servera delikatesserna antingen i ensamt majestät eller i sällskap med — gärna udda — ingredienser som verkligen gör sitt till, i stället för att banalisera anrättningen.

     Föreningen Toigye, som tränar den koreanska kampsporten taekwondo, serverar förstås koreanskt — den enda rätten bulgogi för 40 kronor. Vad vi kunnat utröna är de ensamma om mat från detta land, som verkligen förtjänar en plats på festivalen.

     Bulgogin är en wokad entrecote med pastaknyten, ris och den koreanska salladen kimchi. Strimmorna av tunt skivad entrecote har wokats med diverse grönt och fått en aromatisk kryddning — ändå skulle vi ha föredragit att köttet tillretts för sig självt och därmed behållit mer av sin egen karaktär. Riset är imponerande fylligt och vitt som snö. Kimchin har ett visst sting men långtifrån vad denna lilla ettriga sallad ska ha. Märkligt. En kampsportklubb borde väl våga servera mat stark nog att klippa till?

     Grillmäster har ett tält på samma torg med plats för några bänkar att sitta vid, men ack så trångt mellan dem. De erbjuder tre rätter för enhetspriset 45 — grillspett eller Texasbiff med potatissallad, samt Coloradobiff på baguette.

     Sistnämnda har fått puttra i en campbarbecuesås och serveras med den sedvanliga grönsalladen och råa löken på ett baguettebröd som är något mörkare än vanligt. Av biffen är det två rejäla bitar och de har fått rikligt av såsen med sig. Men biffarna har grillats på tok för länge och inte blivit mörare av att puttra i såsen, som i sin tur smakar alldeles för mycket ketchup — ogästvänligt och ointressant. Brödet är dock trevligare än den vanliga, bomullslika och bleka sorten, men inte så kul att måltiden får något lyft av det.

     På Södra Tullgatan har den lilla japanska restaurangen Sushi Ya en stuga som dekorerats med humor och tanke. Här hänger vita skynken med vackra japanska tecken i svart tusch, och fyra teveapparater i formation visar samma film — Godzilla förstås, i japansk och ej hollywoodsk version. Det är med viss stil som det japanska köket deltar i festivalen.

     Menyn har endast sushi — en mindre portion med två bitar för 25 och en större med fem bitar för 45. I den förstnämnda är det en laxsushi och en sjögräsrulle, maki, med gurka i mitten, medan den större portionen också har en räksushi och två ytterligare maki med olika innehåll.

     De serveras i små plastförpackningar, inklusive alla tillbehör — ingefära, den japanska pepparroten wasabi och soya. Det ser nätt ut och sushin är helt duglig — laxskivan är kanske lite i tunnaste laget, och det hade varit roligt med något mer originella ingredienser.

     För dessa små portioner är priserna inte precis låga — å andra sidan är inslaget av exklusivitet en bärande ingrediens i japansk matlagning. Även i detta stånd, mitt i festyran, ser det snyggt och propert ut, och det är ju en poäng i sig.

     Vi avslutar vår vandring i Magistratsparken, där den thailändska restaurangen Kwai Tsan har ett stort antal bänkar dikt an mot Kulturmanegens tält, på gröngräset, vilket är ett skönt och uppfriskande underlag.

     Här serveras fyra österländska rätter: kyckling med sötsur sås, dito med röd curry, kikärtor med röd curry, samt kycklingspett med teriyakisås — de tre första för 45 och den sista för 50 kronor. En stor starköl kostar 40 och ett glas vin ur tetraförpackning 35.

     Invid serveringstältet finns ett bord med diverse extra kryddor och såser, vilket är en imponerande service. Där kan man också välja mellan öster- och västerländska bestick.

     Kycklingen med röd curry serveras i den närmast kubiska pappförpackning som är en klassiker till kinakäk för hämtning. Merdelen från botten och upp fylls av stekta nudlar med sympatisk karaktär men inte märkvärdiga alls. Över dessa finns ett lager av kycklingbitar i kokosmjölksås med lite grönt och kryddning. Det är inte mycket alls av krydda, det hela är så milt i smaken att man blir besviken. Det borde smaka mycket mer, vara gräddigare av kokosmjölken, och kycklingbitarna — dessa torra, bleka, tingestar — både smakar och ser ut snarast som gammal höna.

     Man kan nog gilla det här ändå, bara man har klart för sig att det inte alls når upp till vad man brukar bli serverad på thailkrog. Men då är 45 kronor inte särskilt billigt.

     Man blir i flera stånd tydligt påmind om att festivalen må vara underhållning för sina besökare — men för bra många av matstånden handlar det uteslutande om inkomster, och sådana perspektiv är sällan särskilt lyckade kryddor.

Bong

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud — för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.