Servicecentra

Servicecentra:

Tuppen
Tessins väg 10, Malmö
BETYG: 2
PRISVÄRDE: -
MAT: NER
DRYCK: -
SERVICE: -
MILJÖ: UPP
TOALETTER: -

Dammfrigården
Korsörvägen 1, Malmö
BETYG: 2
PRISVÄRDE: -
MAT: NER
DRYCK: -
SERVICE: -
MILJÖ: NER
TOALETTER: -

Seved
Ystadvägen/Sevedsgatan, Malmö
BETYG: 2
PRISVÄRDE: -
MAT: NER
DRYCK: -
SERVICE: -
MILJÖ: UPP
TOALETTER: -

Själva begreppet servicecentrum leder tankarna till George Orwells så kallade nyspråk. Ett centrum för service, minsann — ett omtankens Mecca? Inte lite att leva upp till. Kanske ska centrum i stället tolkas i meningen centralisering, så att servicen består av själva närheten, och så får det vara bra med det. En dylik inrättning befinner sig också farligt nära den frestelse som kan kallas säljarens marknad, så tillvida att många gamla människor med så stor svårighet tar sig runt staden att de i viss grad kan anses förvisade till dessa centra, åtminstone vardagligdags. Möter de ändå en service som gör sig hedervärda ansträngningar?

     Vi prövade några av dessa centras restauranger, för att se hur det var fatt med servicen inom det som är vår hjärtesak. Vår erfarenhet var inte sådan att vi behöver ställa oss upp och skrika skandal — men oj, vad det var enahanda!

     På samtliga tre matsalar vi besökte är det en och samma företag som sköter köket — Samhall Restaurang AB, förvisso lovvärt för målsättningen att ge sysselsättning åt den del av befolkningen som har svårt att hävda sig på öppen arbetsmarknad, men nog vore det roligare om varje servicecentrum i stället hade fått finna sin egen lösning.

     En tydlig prispolitik anas bakom detta, och ställer onekligen särskilda krav. Dagens rätt kostar på alla tre håll blott 40 kronor inklusive måltidsdryck, sallad, smör, bröd och kaffe. Övriga rätter håller på några få kronor när samma pris. Då måste förstås rationalisering och storhushåll tillämpas. Däremot kräver det knappast den återhållsamhet med kryddor som vi erfarit — så förfärligt dyrt kan det ändå inte vara med lite peppar här och timjan där, lite paprika, salvia eller dragon. Man menar kanske att gamla människor skulle ha svårigheter med smakrik mat — det vägrar vi att tro på.

     Det första besöket gör vi hos Tuppen på Tessins väg. Förvisso är det skriande tydligt att myndigheter upprättat dessa lokaler, men möblemanget är ganska elegant med ljust trä och stolar stoppade med blomstermönstrat tyg. Golvet är blekt terracottaflammigt, väggarna vagt, vagt beige. En bordduk hade i och för sig varit upplyftande. Tavlor med skånska naivistiska motiv och andra glada verk livar upp miljön, ett piano står uppfordrande på en liten scen, bokhyllor i ett hörn av lokalen är fyllda med andlig spis, som måhända är kryddigare än den lekamliga. Också utomhus finns flera bord, med parasoller och mycken skön grönska alldeles intill. Hit hittar solen med lätthet och förtjusning.

     Dagens rätt är svensk kött- och grönsaksfrikassé med rotfrukter, alternativet är en pasta med purjo, bacon och svamp — båda som sagt för 40 kronor inklusive tillbehören. Man kan också få en omelett eller laxpaté för 35, biff med lök för 54 eller bacon och ägg med stekt potatis för 42. Desserten för dagen är rabarberkräm, som kostar 6 kronor. Vad gäller drycker finns alla alkoholstyrkor, trots att restaurangen stänger redan klockan 16. Även här är priserna milda. En starköl kostar 25, vin 40 för 25 centiliter och 99 för helflaskan — en märklig prisskillnad på de olika kvantiteterna. Whisky kostar 25 för 3 centiliter, gin och tonic med samma mängd sprit 24.

     Salladsbordet är av den mest enkla tänkbara sorten med tomatklyftor, majs, gurkskivor och dylikt. Inga som helst överraskningar. Dressingarna är två — båda av den gräddiga sorten. Två sorters bröd erbjuds — kavring respektive knäcke — och enbart lättmargarin därtill. Till kaffet ingår en liten kaka, ändå anser sig krogen föranledd att på en skylt upplysa: "Medhavda kakor får ej förtäras i restaurangen!" Man undrar vad för skada det skulle göra.

     Vi prövar frikassén, vars kött i små bitar inte är något särskilt, om än utan tydliga svagheter, och denna tillredning har gjort det tämligen grådaskigt. Rotfruktsinslaget i den anonyma såsen är minimalt, med morotsskivor som enda tydligt synbara ingredienser — annat anas blott. Framför allt är smaken på hela anrättningen något av ett vakuum — vi frågar oss om kryddor helt har undvikits? Förmodligen — eller så har de använts på något homeopatiskt vis, med vidunderlig utspädning. Nå, då finns ett batteri av kryddburkar på serveringsdisken, så att man kan smaksätta maten själv. Det är gott och väl men kan knappast ersätta de aromer som blott kryddning under själva tillagningen åstadkommer.

     På toaletten, som är stelt klinisk och luktar rengöringsmedel, finns en till förmaningsskylt: "Vänligen lämna toaletten i det skick du önskar finna den!" För esteten är det en närmast övermänsklig begäran.

     Dammfrigården på Korsörvägen har en identisk meny — och samma restaurangchef, meddelar matsedeln. På den stora skylten i entrén finns rubriken "Kocken rekommenderar", som hade ingett visst hopp om det inte vore så att det är tomt under den vid vårt besök. Är det kanske kockens sätt att uttrycka sin ärliga mening?

     Inredningen är snarlik Tuppens, men här har det lyckats sämre. De nakna, ljusa träborden är spridda utan tanke eller finess över den hopplöst öppna golvytan täckt med en närmast blekviolett, rosaskimrande linoleum. Var man än slår sig ner — alltid i standardiserade pinnstolar med klädd sits och rygg — är det som att hamna på ett torg eller en komplicerad trafikplats. Somliga avdelningar i matsalen är inglasade, vilket hjälper föga. Utomhusplatserna är inte heller så lockande, liksom utslängda på framsidan av huset. Visst finns här lite grönska, men inte så att någon som helst intimitet uppstår.

     Salladsbordet är lika rudimentärt som hos Tuppen — här dock med en enda dressing, en Rhode Island med små gurkbitar i, men den har markant mer smak än Tuppens motsvarighet. Brödsortimentet är också detsamma, men här kan man hitta både Lätt & lagom och Lätta — lite som att välja mellan pest och kolera.

     Rusdryckerna blir här presenterade med sina märkesnamn. Helflaskan vin är Sophia för 99 medan halvflaskan är Chatelet för 49. Mindre mått erbjuds tydligen ej.

     Dagens rätt är denna gång falsk vildsvinsstek med gräddsås och gelé. En besynnerlig ordlek — steken är vanlig gris, som ska ha kryddats till att påminna om vildsvin. Man undrar vad vitsen är, men det har i alla fall lett till att maten denna gång har en viss smak. Köttet i tunna skivor är helt acceptabelt, ja till och med riktigt hyfsat, med en kryddning som på ett milt sätt höjer dess karaktär. Också brunsåsen har mer karaktär än vi vågade hoppas. Däremot är vinbärsgelén lite tunn i smaken, utan den skärpa som gör dylik ingrediens meningsfull. Den kokta potatisen är trivsam.

     En viss miljöförändring sker hos Seved, som också med sitt läge i korsningen Ystadvägen och Sevedsgatan hamnat långt ifrån de ovanstående. Till skillnad från dem kallar man sig här kvarterskrog i stället för restaurang, och det finns fog för denna avvikelse. Läget är mot gatan med egen ingång, som vilken krog som helst. De många fönstren har en gemytlig utsikt mot parken på andra sidan Ystadvägen, men inredningen är inte någon motsvarande ögonfröjd. Den är inte ogästvänlig heller, med det ofrånkomliga ljusa trämöblemanget och de många krukväxterna såväl på golvet som väggarna — här och där spetsat med en svensk pappersflagga. Borddukarna är av grönt papper, mönstrade som om de låtsades vara linne.

     Det är en god poäng att krogen bemödat sig om att rikta sig mot allmänheten och inte låtit sig ringas in av någon vårdinstitutionell anda, även om det inte gjorts med uppenbar konstfullhet.

     Här är menyn helt skild från de ovanståendes, om än rätterna befinner sig i samma basala del av kokkonstens spektrum — Samhall styr också här. Dagens rätt är sommarsoppa med frikadeller, alternativet är en fläskköttgryta i sötsur sås med potatismos — båda återigen för 40 kronor. Man kan också få kassler med potatissallad för 38, en vegetarisk pytt i panna för samma pris, samt vad som kallas höjdaren: lövstek med kryddsmör och purjolökspotatis för 49. Utan att veta vad som menas med lövstek i stället för dito biff vågar vi tvivla på att det kan vara någon särskild höjdare.

     Vi prövar i stället fläskköttgrytan, som serveras med kokt potatis eftersom moset tagit slut. Är inte det väl snålt, att ha så knappt med mos redo — i synnerhet som man alltjämt har gott om gryta att erbjuda? Kan det rentav betyda att moset anses exklusivare? Fläskköttet har nog inte varit dyrt — det är i eländiga strimlor blott. Så får det inte se ut, vad man än kallar anrättningen. Roligare är den sötsura såsen, berikad med tärnat smått och gott, som faktiskt har lite granna smak — inte som en riktig sötsur, förstås, men det hade inte heller varit det mest lyckade, speciellt som köttet är profillöst i varje ordets mening.

     Dagens dessert är mannagrynspudding med sylt för 5 kronor — men gratis till sommarsoppan, enligt uppgift från personalen för att komplettera kostcirkeln. Vi tvivlar dock på att puddingen mäktar komplettera något alls. Den befinner sig i hermetiskt inplastad portionsförpackning, som det knappt är värt besväret att öppna. Sylten är för tunn att ens kallas saftsås och så gott som helt utan smak, puddingen så stel och trist att man bara med en heroisk ansträngning får mer än några tuggor i sig. När man nu alltid har dessert på menyn är det ett hån att inte ge den någon finess alls.

     Men det är just finess som lyser med sin frånvaro på samtliga dessa servicecentras restauranger. Priset går ju inte att klaga på, och kanske är det den enda allvarligt menade ambitionen — men vad hjälper det att maten är billig om den inte smakar? Andra restauranger i vår stad har visat att man — även med mindre kvantiteter — kan åstadkomma betydligt mer frestande mat också för så små pengar.

Bong

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud — för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.