Steakhouse

Middag:
Steakhouse Lilla Torg
Lilla Torg 7, Malmö
BETYG: överkorsad stjärna

Med sitt läge i det hörn av Lilla torg som i jämförelse med det mesta folklivets hemvist måste beskrivas som det bortre, för Steakhouse en ganska anonym tillvaro trots sina tilltagna utrymmen både inom- och utomhus. Här saknas också den påträngande och trendiga profilering som annars tycks vara oskriven regel på torget. Denna saknad är befriande.

     Utomhusplatserna är närmast alldagliga med sina ganska behagliga plaststolar och fyrkantiga bord med grusliknande mönster på sina skivor. Inomhus är dock gemyten ymnig, men då måste man ta sig upp till övervåningen, där den egentliga matsalen befinner sig. Såväl golvet som det låga taket består av plank, på väggarna hänger konst som tål att tittas länge på och borden täcks av näpna blåvitrutiga dukar som matchas lika väl som anspråkslöst av de mörkblå pappersservietterna.

     På bottenvåningen finns några få bord, som det torde kännas en aning utsatt att slå sig ner vid. Här är också klar insyn till köket och doften av stekos påträngande — men faktiskt riktigt aptitlig. Bland serveringspersonalen råder ojämnheter i vana och kunskap, även om de allihop är vänliga och sköter sina plikter efter respektive förmåga.

     Menyn erbjuder ungefär en handfull av varje sorts rätt, där både för- och efterrätter håller sig omkring femtiolappen medan varmrätterna gärna rör sig några tior över hundralapppen. Dyrast är renfilé för 175, medan de marinerade lammkotletterna inte kostar mer än 98. Huvudsaken här är förstås köttet, vilket krogens namn gör alldeles nödvändigt. De olika stekarna fås allihop med fyra såser, ungefär som brukar vara fallet med fonduer. Förutom den fasta menyn erbjuds också några rätter till specialpris, den här gången till exempel fläskfilé respektive entrecôte för 98 kronor och oxfilémedaljonger för 129.

     Vinlistan är inte mera omfattande, faktiskt en smula svagare på i synnerhet de röda vinerna än vad menyns inriktning kräver. Flaskorna håller sig i de flesta fallen runt 200 kronor, vilket varken är över- eller underpriser för dessa märken.

     Våra förrätter väljer vi från den ordinarie menyn. Piri-piri är namnet på den räkanrättning för 55 kronor, som närmast kan beskrivas som en kryddad tomatsoppa rik på små skalade räkor. Fullt så kryddstark som namnet antyder är verkligen inte rätten. Det gör dock inte dess smak mindre behaglig, om än en smula fantasilös — dessutom är räkorna ganska tråkiga. Inte heller den friterade ansjovisen på toast med bearnaisesås för 48 är någon höjdare. Denna fisk passar märkligt väl för ett dylikt öde, men det har inte gjorts med finess här — och än mer förvånande på stekhuset är att bearnaisesåsen är så pass färglös och oaromatisk.

     Varmrätterna väljer vi från specialmenyn, som ju borde vara vad köket rekommenderar för stunden — dessutom till priser någon tia under övriga rätters. Entrecôte med Café de Paris-smör för 98 kronor visar upp en ståtlig köttbit av hög kvalitet, som dock stekts en liten aning för länge. Vilken grad av stekning vi kunde ha önskat blev vi aldrig tillfrågade men det torde vara en tillfällig fadäs. Annars är portionen till belåtenhet och kryddsmöret har just den inramande, diskret förhöjande effekt av det stekta köttets smak som måste vara själva vitsen med det hela.

     Oxfilémedaljongerna med tryffelsås för 129 kronor är också fina köttbitar — fast inte så imponerande som ovannämnda — som också stekts för länge. Här har dock stekningen fått fortgå förbi varje försvarlig gräns, trots att oxfilé är det kött som kräver allra minst konvalescens i stekpannan. Tryffelsåsen fyller sin funktion, förvisso, men utan finess eller karaktär. Till båda varmrätterna serveras pommes frites med en särdeles gyllene färg. På båda faten finns också lite torftig, slentrianmässig sallad som inte ens skulle pigga upp kaniner.

     Bland desserterna prövar vi dels ispannkakan med hallonsås för 55, dels creme caramel för 50 kronor. Den förstnämnda är en rejäl klump som friterats, vilket gjort den svår att penetrera med besticken och en smula märklig att tugga på — det är helt enkelt inte så lyckat. Den sistnämnda desserten är ganska ynklig — en skiva brylépudding på tallrikens mitt, som vore den stöpt i en form på plastfabrik, utan särskild smak eller den glädje som hör desserter till.

     Allt det ovanstående hade varit acceptabelt om priserna hållit sig därefter, men när vi får betala över 700 kronor för vår middag — då svider det inte bara i plånboken.

Bong

På MUGGEN
BETYG: en rulle

Toaletterna, en för vardera kön, är rymliga men måttligt välhållna.

Här är boken om mina tolv år som den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Kom med bakom kulisserna på ett arbete som inte är så skilt från spioners. Ta reda på vad som rörde sig i den här recensentens huvud — för att inte tala om de många heta reaktionerna. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.