Blixt Gordon och det täcka könet

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

seriernas värld finns sedan 30-talet en rymdhjälte framför andra: Blixt Gordon. Tiden har måhända sprungit ifrån honom en smula, såsom lätt sker just med framtidsskildringar, eftersom de snart blir föråldrade och därmed förlorar själva sin raison d'être. Sålunda, när Blixt senast blev film — i Flash Gordon från 1980, med Max von Sydows gestaltning av den genuint onde kejsar Ming som enda minnesvärda skådespelarinsats, formades skildringen i hög grad till en parodi på forna decenniers uttjänta science fiction. På många fler verk än Blixt Gordon har så att säga sista förbrukningsdatum sedan länge passerats.

       Återstår ändå hos denna serie ett stycke imponerande seriekonst, när den sköttes av Alex Raymonds begåvade penna. Raymond, som skrev och tecknade serien på 30- och 40-talet, åstadkom ytterst eleganta bilder, ibland riktigt sköna, i en graciös och skicklig stil som hade stora likheter med framför allt Harold Fosters Prins Valiant och Burne Hogarths Tarzan från samma period. Hos samtliga dessa tre var framför allt figurteckningen imponerande, med ståtliga exemplar av människorasen, såväl män som kvinnor inte sällan lättklädda, i äventyr som om de genomförts mera omfattande måste beskrivas som smäktande.

Raymond och Blixt Gordon

Raymond föddes år 1910 i staten New York och inledde sitt yrkesverksamma liv på Wall Street. Börskraschen tvingade honom dock att överge affärslivet. Snart blev han i stället tecknare åt King Feature Syndicate, där han till en början assisterade vid produktionen av bland annat serien Blondie. På nyåret 1934 hade han vunnit så mycket förtroende från seriesyndikatet att han fick starta två egna serier — dels Secret Agent X-9, där Dashiell Hammet skrev manus, och dels Flash Gordon, som han själv skrev manus till. X-9 övergav Raymond redan efter halvannat år, men Flash tecknade han fram tills han blev inkallad till Okinawa 1944. Andra tecknare fick ta över serien. Efter militärtjänsten hade han tappat intresset för sin rymdhjälte och startade i stället serien Rip Kirby, om den behärskade privatdetektiven som höll sig på jorden.

       Idén till Blixt Gordon står närmast att finna i Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter, hjälten som med såväl klassiska som rymdvapen bekämpar skurkar på jorden och annorstädes. Burroughs romanfigur Tarzan hade redan blivit den första äventyrsfiguren i seriernas värld, med Harold Foster som tecknare. Det lär också ha varit Foster som först fick erbjudandet att göra Blixt Gordon.

Resan till landet av is

En av episoderna med Blixt Gordon från den tid som anses vara Alex Raymonds glansperiod, har givits ut i ett häfte av förlaget Redclown i Stockholm. Kjell åberg översatte texten. Detta äventyr, Resan till landet av is, tecknades och publicerades första gången under 1939 och 1940, alltså i samma period som andra världskriget bröt ut. Därför var det min ursprungstanke att se om krigsutbrottet möjligen satte några spår i Alex Raymonds skildring av en obestämd framtid.

       Skulle där i Blixts belamrade universum dyka upp härskarraser eller särdeles militanta världsherrar, månde en ny kostymering för kejsar Ming eller nya, smått politiska ambitioner hos Blixt och hans vänner? Redan Blixts ståtligt ariska uppenbarelse väcker frågor. En sådan utveckling påpekar Janne Lundström i sin artikel om Raymond från 1968: "Vid andra världskrigets utbrott 1939 började kampen på Mongo få drag av de europeiska motståndsrörelsernas kamp under nazistockupationen", säger han, och dessutom att kejsar Ming skaffade sig koncentrationsläger. År 1941 låter Raymond Blixt återvända till jorden för att kämpa mot en icke namngiven diktator.

       Tyvärr fann jag att man blott med stor ansträngning kunde säga sig skymta sådana tendenser i serien från själva krigsutbrottets period. Blixt befinner sig på planeten Mongo, förvisso i strid mot många olika grupper och mäktiga, men bara med ytterst långsökta resonemang skulle man bland dessa finna spår av världsläget år 1939. Det måste ha dröjt ännu en tid innan Raymonds rutor fläckades av röken från en värld i brand.

       Vad som däremot stod fram med skriande tydlighet var den konsekvens med vilken Raymonds bilder skildrade relationen mellan man och kvinna. Särskilt en bildkomposition återkom påfallande ofta: närbild på en ståtlig man (oftast Blixt själv) med blicken mot fjärran, nobla mål, samt på en kvinna, huvudet kortare och tydligt vekare, stirrande med en blick full av beundran, av underdånighet, på den ståtlige mannen. Det kunde vara en inte särskilt anmärkningsvärd trånad, om inte samma motiv kom igen så ofta — och inte alls med ständigt samma figuranter. I stället upprepas bilden så pass att den bildar ett mönster, en verklighetsskildring i sig. Och i denna skildring finns inga undantag från manlig ståtlighet (även hos de värsta skurkarna) eller från kvinnlig underlägsenhet.

       Ja, bilderna berättar om män och kvinnor som om de vore två helt olika arter. Som i fablernas värld, där lejonet och räven inte delar många karaktärsdrag, och där inte ens det lömskaste, ynkligaste lejon någonsin kan stå under räven i värdighet. Det anmärkningsvärda i bilderna är alltså framför allt det absoluta, undantagslösa i dem.

Kvinnor faller

I berättelsen går förstås detsamma igen: kvinnorna ömsom faller för de ståtliga männen, ömsom faller i fällor som samma män med stort besvär måste rädda dem ur. All handling står männen för, kvinnorna är sällan annat än beundrande iakttagare, flämtande och suckande. Det går inte så långt att kvinnorna är ensamma om att låta känslorna styra dem, ty ideligen stångas männen, som brunstiga hjortar, i tävlan om kvinnor slingrande runt deras fötter — men de visar allihop styrka, mod och handlingskraft. Likt fablernas lejon förlorar de aldrig sin värdighet.

       Kvinnornas handling, dock, inskränker sig till att som mest med försåtliga ord manipulera männen till att ge sig på varandra.

       Den bild jag valt att lägga överst visar Blixt tornande över de två kvinnor som ägnar hela äventyret åt att kämpa om hans uppmärksamhet. Tvärs igenom alla dramatiska, livshotande timanden har kvinnorna föga annat för sig än att stämma av hur de lyckas i denna kamp. De vänder sig till honom, ibland som de antika grekerna gjorde till sitt orakel i Delfi, för att finna lösningen på varje dilemma de hamnar i. Och Blixt gör dem aldrig besviken, vilket naturligtvis gör deras besatthet om att vinna hans hjärta alltmer glödgad.

       Förhållandet mellan könen får en bisarr ton i bilden, i och med att de två kvinnorna intar poser som är närmast självbojande — med armarna korsade som om de vore bundna, framtill respektive baktill, och benen hopslingrade. De gör sig därmed till slavinnor inför den majestätiske Blixt, rentav med ett stänk av masochism.

       Masochismen förstärks av att kvinnornas kärlek till Blixt dels är smäktande som seriekopplade stråkmaskiner, och dels om inte obesvarad så i alla fall oförlöst. Det blir aldrig något. Fästmön Dale har ett sjå att hänga med i Blixts svängar och att oroa sig för hans säkerhet, medan Blixt gör föga mer med henne än att ha henne i släptåg och titt som tätt rädda hennes liv.

       Ovanstående bild visar tydligt det enkla receptet: Blixt med blicken på det storslagna äventyret, och Dale som den oroade ballasten. Här syns hon också så gott som hänga på honom, utan att hans rygg kröks en enda millimeter av det. Vad Dale känner för honom framgår tydligt av hennes pose och min. Lika tydligt är att han knappt märker hennes existens.

       När sänker då Blixt, om någonsin, blicken mot den kvinna som klänger på honom? Blott när hon är i nöd och behöver en ridderlig mans omsorg. Detta innebär att det faller på hans lott att i farans stund gjuta mod i henne, i sorgens stund trösta henne och i förtvivlans stund inge henne hopp.

       Här ovan har Blixt en sådan stund av barmhärtighet. Kvinnan sjunker hjälplös i hans famn och Blixt betraktar henne närmast faderligt, alltjämt från ovan. Det är intressant att hon i denna stund inte möter hans blick, vilket äntligen är möjligt, utan i vemod vänder den åt annat håll. Måhända är det just därför Blixt kan betrakta henne. Bakom de två skymtar Dale i liknande pose med en annan ståtlig man. Fast hon inte känner ens en smula för den bringa hon tar stöd emot, är den lika stadig som hon själv är vek.

       Men möter då aldrig Blixt sina kvinnors blickar? Visst sker det, vid enstaka tillfällen, men dessa kännetecknas ändå mest av blindhet. I bilden nedan ser Dale och Blixt varandra rakt i ögonen, men hela scenen handlar om förbistring. Dale är sina känslors rov och Blixt, den rationelle och behärskade, förstår inte alls vad som felas henne.

       Dales förtvivlan tycks dubbel — dels tror hon att Blixt ämnar lämna henne för den andra kvinnan, dels frustreras hon av oförmågan att göra sig förstådd, att nå fram. Blixt å sin sida är förbryllad och bär i detta sinnestillstånd skarpa, för att inte säga aggressiva drag. Han förstår henne inte, vilket gör honom förgrymmad. Fjärran vore det att reagera med sorg eller oro inför deras missförstånd. Nog tycks han snarare irriteras över att klängväxten medför komplikationer. En barriär skiljer dem åt — eller är det möjligen en piedestal?

Kvinnorna pysslar med män

Förvisso är det i Alex Raymonds värld omöjligt för man och kvinna att förenas — varken i giftermål eller i någon sinnenas gemenskap. Männen hålls för sig med sina äventyr och stordåd, men vad månde kvinnorna pyssla med, på sitt håll? Män, förstås.

       Ett strålande exempel på kvinnornas värld ges i nedanstående bild, som till kompositionen är ytterst snarlik de ovanstående exemplen, men denna gång med två kvinnor medverkande. Här finns varken skillnad i längd eller i ståtlighet — faktiskt inte mycket till skillnad på någon enda punkt.

       Båda blickar sorgset, hjälplöst bort ur bild — troligen åt inget annat håll än där deras hjälte står. Vad de lovar varandra spelar föga roll, eftersom vi dessförinnan kunnat konstatera att de har ringa chans att snärja Blixt, någon av dem. Endast i denna hopplöshet är de förenade och visar varandra ömhet. Men så snart det minsta hopp tänds hos någon av dem, om att kanske ändå kunna fästa ringen på Blixts finger, har deras vänskap förbytts i mordisk rivalitet.

       Sålunda är män och kvinnor lika oförenliga i Alex Raymonds värld, som eld och vatten. Vår hjälte skulle måhända ha viljan och uthålligheten att gå över båda dessa element för att nå sitt hjärtas dam, men bara under förutsättning att han inte i slutet på strapatserna fann henne. Och kvinnorna, de plaskar i sina egna många tårar, som ändå inte någonsin räcker till för att släcka Blixt Gordons eld och därmed tämja honom.

Prins Valiants ståtliga kvinnor

Eftersom dessa könsroller inte är några främlingar för oss, vore det nära till hands att förutsätta ungefär samma bilder också hos andra samtida serieskapare. Två är redan nämnda: Harold Foster och Burne Hogarth. Den senare är svår att ta till för en jämförande studie, eftersom serien Tarzan inte innehåller särskilt mycket kvinnfolk. Hos Harold Fosters Prins Valiant vimlar det däremot av dem. Och de visar sig vara av helt annan sort än Blixt Gordons ledsagarinnor.

       Harold Foster hade äran att teckna debuten för äventyrsserien, när han 1929 började med Edgar Rice Burroughs Tarzan, dessförinnan en succé i såväl bokform som på bio. Det är otänkbart att inte Raymond ska ha tagit starka intryck av Harold Fosters sätt att teckna serier. Foster, som föddes 1892, hade själv fört en äventyrlig tillvaro sedan de tidiga tonåren, som bland annat jägare och boxare. När han beslöt sig för att bli tecknare cyklade han 150 svenska mil till en konstskola i Chicago, och blev genast efter examen framgångsrik i sitt värv.

       Prince Valiant in the days of King Arthur stod Foster helt och hållet själv för, från starten år 1937. Här beskrivs en smula svävande europeiskt 400-tal, och Valiant själv kommer från skandinavisk mark. Mest märklig är serien i det att tiden löper synkront med Fosters egen. Gestalterna åldras i samma takt som åren går för deras tecknare.

       Det är förvisso inte omöjligt att i Prins Valiant hitta bilder med en komposition som liknar de ovanstående, men förutom den enkla likheten i uppställning har Harold Fosters versioner inget gemensamt med Raymonds. Se till exempel nedanstående bild, från seriens första år, där Valiants käresta Ilene visserligen är kortare än han och ser smäktande upp på honom, men han möter hennes blick med förtjusning, ja med minst lika varma känslor. Bindeln hon knyter runt hans arm är på sätt och vis en boja, som visar att hon inte ämnar passivt invänta sin drömprins. I jämförelse med Blixt Gordons Dale är Ilene rent framfusig.

       Hon visar sig med detta vara allra minst jämbördig mannen, och på andra ställen går det längre än så. Titt som tätt visar sig kvinnorna övertrumfa männen, på många sätt. På bilden nedan från 1940 är kvinnan i motivet den högresta och mannen sannerligen en stackare. Ändå förbarmar hon sig över honom, i en kärlek som förvisso inte har mycket gemensamt med Dales visavi Blixt Gordon. Det förhåller sig dessutom så att kvinnan i fråga på bildrutan innan drämde en hink i huvudet på mannen, när han blev en smula närgången. Hennes famntag är också kraftfullt nog att kunna kväsa eller rentav kväva honom.

       Förutom dessa närmast omvända könsroller, visar bildrutan också en sensualism, en kärlekens blodfulla sida, som gör det mer än troligt att män och kvinnor i denna serie ska finna varandra, till och med föröka sig med varandra, vilket i serievärlden annars är närmast tabu. Könen möts förhållandevis jämbördigt, och kanske är detta även i bildspråket en förutsättning för att riktigt ljuv musik ska uppstå dem emellan. Fler exempel på sensualismen är inte svåra att finna i Prins Valiant. Erotiken är inte heller särskilt långt borta. På nedanstående bild från seriens första år är den erotiska spänningen uppenbar. Valiant och den sköna damen befinner sig så gott som på samma höjd och ser varandra rakt i ögonen utan att någon av dem väjer. Bildens ekivoka karaktär förstärks till oanständighet av den tredje personens närvaro, en vuxen man som småleende visar att han vet precis vad det handlar om. Fler bilder har hans närvaro i samma tydliga funktion, som kontrast till de unga tus oskuldsfulla uppsyner.

       Fosters teckningsstil är sådan att man inte alltid ser tydliga skillnader mellan män och kvinnor, och denna jämställdhet yttrar sig även i bildkompositionerna. I det nedanliggande exemplet från 1943 är visserligen kvinnan någon decimeter kortare än mannen, men det tar hon igen i innerlig sturskhet. Han får, som det heter, sina fiskar varma och har inte ett dugg för den där decimeterns längdskillnad. I denna bild är det som skymtar av mannen den veka figuren, och kvinnan den hårda. Hon är lejonet.

       Det är onekligen överraskande att en sådan äventyrare och kraftkarl som Harold Foster tycks ha varit, att döma av hans brokiga ungdom, skulle teckna sina figurer med sådan egalitär grace, där män och kvinnor inte skiljer sig åt i varken skir skönhet eller majestätisk ståtlighet. Förmodligen är han på några av dessa punkter ovanlig för sin tid och sin yrkeskår, men det visar ändå på den spännvidd som även under hans och Alex Raymonds glansdagar var möjlig.

Litteratur

Foster, Harold:

       Prins Valiant 1, seriealbum, anonym översättning, Stockholm 1974 (seriesidor från 1937)

       Prins Valiant 4, seriealbum, översättning Ulf Granberg, Stockholm 1975 (seriesidor från 1939 och 1940)

       Prins Valiant 8, seriealbum, översättning Ulf Granberg, Stockholm 1976 (seriesidor från 1942 och 1943)
Lagerström, Sven: Harold Foster, artikel i Thud, Seriefrämjandets tidskrift, nr 4 1969, Stockholm
Lundström, Janne: Alex Raymond, artikel i Thud, Seriefrämjandets tidskrift, nr 2 1968, Stockholm
Raymond, Alex: Blixt Gordon: resan till landet av is, seriealbum, översättning Kjell åberg, utan tryckår (förmodligen tidigt 1970-tal), Stockholm

Artikeln är 1995 publicerad i Ugglan nr 5, Den idéhistoriska bilden, tidskrift utgiven av Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.