All vår början

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

"All vår början bliver svår, bättre går det år från år." Från Prinsens ABC-bok 1883, efter det latinska ordspråket: "Omnium rerum primordia sunt dura." Enligt Pelle Holm, Bevingade ord, Stockholm 1964.

Denna initiala akt, när pennan först landar på det vita papperet, liksom penseln på den tomma duken, eller strängen på fiolen i en första ton, kan förvisso framkalla förlamande ångest — filosofer, artister, skribenter lika. Själv fascineras jag av det, såväl i eget skrivande som i parallellen till mitt arbete med skapelsemyter — just koncentrerat på ett allra första ögonblick.

       Författare torde ofta stadfästa detta första, när allt därefter har fått sin form. En boks inledning har mycket att uträtta — framför allt att fånga läsaren. Filosoferna, i allt sitt eteriska allvar, har inte hållit sig för goda för att här göra bruk av all möjlig strategi, och i detta visat varierande framgång.

       Platon är inte oförstående för retorikens betydelse. Så här låter han Sokrates inleda sitt försvarstal:

       Atenare! Mina herrar! Vad I han fått för intryck av mina åklagare, det vet jag icke. För egen del höll jag verkligen nästan på att rent glömma mig själv under intrycket av deras ord; så överväldigande var deras framställning. Men ska jag vara ärlig, måste jag säga, att de knappast talat ett enda sant ord.

       Genast efter att ha konstaterat detta, roas Sokrates av att han av dem anklagats för att förföra andras sinnen genom sin vältalighet (alltså just vad han precis påstått om dem).

       Platon åstadkommer med denna inledning ett nog så dramatiskt startskott, ett cymbalslag som piggar upp läsaren. Man har skäl att se fram emot en duktig pajkastning hädanefter. Shakespeare kan knappast ha varit utan intryck av det ovanstående, när han i Julius Caesar låter Markus Antonius, inför Caesars mördare och allmänheten, ta till orda:

       Friends, Romans, countrymen, lend me your ears

       Inför Brutus dittills framgångrika smutskastning av den mördade kejsaren, börjar Markus Antonius sitt inlägg i försåtligt synbart medhåll:

       (---) For Brutus in an honourable man;

       so are they all, all honourable men

       Shakespeare låter dock sin talare röna den omedelbara framgång, som man ävenledes önskade och förväntade sig av styrkan i Sokrates argument. Den senare får i stället ett slut som inte är alltför olikt det, som mötte en annan god talare, vilken i en likartad situation pläderade:

       Du själv säger det.

       Kanske krävs det ett nederlag bland de samtida för att segra hos de framtida. Hursomhelst, när det första är ett faktum återstår blott det andra att eftersträva. Filosofers hopp om framtiden törs vi nog slå fast, så tillvida att de torde önska sina tankar ett längre liv än deras kroppars. Bara om tilltalet i deras texter är utpräglat lokalt i tid och rum, kan vi förutsätta annat. Sällan är dera tilltal så lokalt.

       Aristoteles inleder sin Nikomachiska etik:

       Varje konst och varje undersökning liksom varje handling och val tycks eftersträva något gott. Därför har man med rätta deklarerat att det goda är det som allt eftersträvar.

       Vi må här ha lämnat dramatiken, till förmån för det rena resonemanget, men knappast därmed strategin. Han ringar med något blygsamma ordval in det mer pretentiösa "allting", varför slutsatsen egentligen redan ingick i första meningen. Den har dock en annan poäng, genom att med "man" underförstå att andra redan konstaterat vad Aristoteles här då bara behöver bekräfta. Han står alltså inte ensam med sin utsaga. Metoden påminner om moderna journalister, som med uttrycket "från välunderrättad källa" i smyg hämtar bekräftelse från ingen annan än sig själva. Huruvida Aristoteles till skillnad från dessa journalister har annan utsaga än den egna, får vara osagt.

       Uppbyggnaden av inledningen är dock närmast en lathund, att döma av hur nära den upprepas i Politiken — där också det goda blir startgrop — och i Om själen:

       Då vi till det förträffliga och värdefulla räkna vetandet och därvid uppskatta det ena området för vetande högre än det andra, vare sig i avseende på (själva) vetandets noggrannhet eller med hänsyn därtill, att somliga dess föremål äro mera förträffliga och mera underbara än andra, så torde vi ur båda dessa synpunkter med rätta kunna sätta forskningen angående själen i främsta linjen.

       Först ett brett omfamnande av ett slags "allting", för att sedan landa på ämnet i fråga — denna gång med stöd hos "vi", som för läsaren torde väga ännu tyngre. Det är en argumentation som inte tål motsägelse, men ändå startskottet för en skrift som syns vara mera inventerande än resonerande.

       För ett smakprov på det renodlade resonemanget flyttar vi oss ända fram till Spinoza och hans Etik, där första kapitlet, Om Gud, inleds med definitionen:

       1. Med orsak till sig själv menar jag något, vars väsen innesluter existens eller något, vars natur blott kan fattas som existerande.

       Det flödar inte av dramaturgi, dryper ej av känslor, men ämnet är stort nog att ge svindel och långtgående slutsatser låter sig anas redan i denna utgångspunkt. Nära, om inte i tid så i form, ligger förstås Wittgenstein, med Tractatus Logico-Philosophicus:

       1. Världen är allt som är fallet.

       Storslagenheterna i teserna får sägas vara likvärdig. De pekar ändå med märkvärdig tydlighet åt synnerligen olika håll. Wittgenstein har inte gått till historien som en tillgänglig skribent, medan Spinoza förmår en mjukare stilistik än ovanstående, till exempel i verket med en titel (och inte mycket annat) som är snarlik Wittgensteins: Tractatus Theologico-Politicus. Där säger han i förordet:

       If men were able to exercise complete control over all their circumstances, or if continuous good fortune were always their lot, they would never be prey to superstition.

       Här finns plötsligt värme och ett medmänskligt tilltal — inte bara innehållsligt. Som jämförelse, när Kant berör samma ämne i En andeskådares drömmar, säger denne i sitt "Förord, som lovar mycket litet för fortsättningen":

       Skuggornas rike är fantasternas paradis. Här finna de ett obegränsat land, där de efter behag kunna slå upp sina bopålar. Hypokondriska dunster, amsagor och munkhistorier giva dem tillräckligt med byggnadsmaterial.

       Språket är bländande, liksom självförtroendet, medan det är si och så med empatin. Dråpslaget påminner oss om Sokrates nedgörande av sina meningsmotståndare i försvarstalet. Minst lika stort självförtroende, och möjligen ännu bättre språkhantering, visar Rousseau. Men här finns den uttalade medkänslan, även där domen är hård. Emile inleds:

       Allt är gott, som det danats av naturens upphovsman; allt förvanskas i människans händer.

       Han förklarar därefter med vänjelse hur mänsklig framfart gestaltar sig, till och med så att: "hon tål ingenting, sådant som naturen utformat det, inte ens människorna; dessa dresserar hon som ridhästar, böjer godtyckligt, som man böjer och vrider träden i sin trädgård."

       Redan med inledningens första mening har Rousseau ristat ett långtgående manifest. Fortsättningen blir inte anslaget något skyldig.

       Hos Rousseau paraderar inledandets konst. Han engagerar genom att själv vara ovedersägligt engagerad, både lockar och provocerar genom att stiga fram så stöddigt. Säkerligen har det lett till att många irriterat kastat boken ifrån sig redan efter första meningen, men övriga blir desto mer förförda. Författaren måste presentera sig själv för att fånga läsaren, och därvid är det förstås — i synnerhet hos filosofer — en tillgång, om läsaren får för sig att just denna bekantskap är särskilt värdefull att göra. Med andra ord måste det första på önskelistan för filosofers förord vara att attrahera genom att imponera. Man kan förmodligen då inte slå nog högt på trumman. Rousseau är i det följande, inledningen till hans Bekännelser, svåröverträffad:

       Jag begynner ett företag, som aldrig ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.

       Jag allena. Jag förnimmer mitt hjärta, och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem, jag har sett; jag vågar tro, att jag icke är skapad som någon av dem, vilka finnas till.

       Nyckelordet i denna krevad är "likar", han talar till sina likar. Vem vill inte höra till den skaran? Därför är man böjd att acceptera hans väldiga självbild — och läser man ut hela verket (till exempel i denna vackra svenska utgåva), då måste man skriva under på det, om inte annat så för att motivera den tid man låtit hans text ta av ens liv.

Litteratur

Aristoteles, Nikomachiska etiken, tolkad av Konrad Marc-Wogau (Mårten Ringbom), Filosofin genom tiderna, Stockholm 1983.
Aristoteles, Om själen, tolkad av J. Gabrielsson, Stockholm 1925.
Holm, Pelle, Bevingade ord, Stockholm 1964.
Kant, Immanuel, En andeskådares drömmar, tolkad av Efraim Breim, Lund 1921.
Platon, Samlade skrifter, tolkade av Claes Lindskog (1920-talet), reviderade av Holger Thesleff, Lund 1984.
Rousseau, J J, Emile, tolkad av C A Fahlstedt, Göteborg 1977.
Rousseau, J J, Bekännelser, tolkad av David Sprengel, Stockholm 1912.
Shakespeare, William, The complete works of William Shakespeare, London 1973.
Spinoza, Baruch, Etik, tolkad av Alf Ahlberg, Stockholm 1922.
Spinoza, Baruch, Tractatus Theologico-politicus, tolkad av Samuel Shirley, Leiden 1989.
Wittgenstein, Ludwig, Tractatus Logico-Philosophicus, tolkad av Anders Wedberg, Lund 1982.


Artikeln publicerades 1998 i Ugglan 11, Att skriva filosofihistoria, tidskrift utgiven av avdelningen för idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet.