Fem Jesus

Kristusgestalten i fem evangelier

Kristus försvinner i Emmaus, Rembrandt c:a 1648.
Kristus försvinner i Emmaus, Rembrandt c:a 1648.


I sin välspridda bok Gud, en biografi [Stockholm 1998, originalet GOD, A Biography 1995] menar sig Jack Miles kunna visa hur Gud genomgår en förändring i Gamla Testamentet, en personlighetsutveckling från den vitale och handlingskraftige i begynnelsen till en trött, tyngd varelse, knappt längre verksam [s.13, 17f]. Det kräver en hel del tänjda resonemang av Miles.





       Enklare bör detta vara att hävda om Nya Testamentets Jesus, som direkt efter sina fyrtio dagar i öknen barskt uppmanar: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet." [1981 års översättning, Markus 1:15 - i 1917 års tolkning skarpare formulerat: "gören bättring"] för att strax före sin sista suck på korset förtvivlat utropa: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" [Markus 15:34].

       Från att i början på sin treåriga predikarturné ha varit minst lika förmanande och omedgörlig om den religiösa rättrådigheten som Johannes Döparen, växer Jesus alltmer mot det förstående och förlåtande budskap, som har ett strålande exempel i hans behandling av äktenskapsbryterskan: fast Mose lag säger tydligt att hon bör stenas, menar Jesus att i så fall bör den som själv är utan synd kasta första stenen - och vill inte ens själv ge sig den rätten. Hon får gå ostraffad. [Joh.8:3ff]

Jesu personlighetsutveckling

Men att följa Jesu personlighetsutveckling är inte samma utstakade raka kurs som hans livs händelseförlopp. Här brottas vi med flera versioner, som må vara tämligen eniga vad gäller hans predikarårs äventyr och dubbla slut, men när vi söker oss ner på den detaljnivå som är nödvändig för att våga säga något om hans personlighet - och dess eventuella förändring - då är de många olikheterna mellan evangelierna en riskfaktor att inte kunna annat än räkna med - i en nödvändigtvis komplicerad matematik, dessutom.

Rembrandt: Jesus förs till graven, ca 1632.

       Det gäller inte sällan även de mest bärande händelserna i Passionshistorien. Så är det exempelvis si och så med homogeniteten vad gäller något för kristendomen så rudimentärt som Jesu uppståndelse: Markus evangelium i sina äldsta handskrifter slutar med 16:8, vari kvinnorna som upptäcker att Jesu grav är tom har mött den vaktande ängeln. Fortsättningen fram till 16:19 med Jesu uppdykande bland sina lärjungar, är senare tillägg. [not till Markus 16:8]

       Ett annat omtalat exempel är oklarheten om Judas Iskariots öde - han hänger sig i Matteus [27:5] medan de övriga evangelierna inte meddelar vad det blir av honom - dock sägs han i Apostlagärningarna [1:18] falla framstupa och dö på den bit jord han köpt för sina blodpengar.

       Slående är också Jesu sista ord på korset, som nämnts enligt Markus ovan. Detsamma berättar Matteus [27:46], medan Jesus i Lukas [23:46] avslutar med det långt noblare och trösterikare: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." Hos Johannes [19:30] konstaterar Jesus ögonblicket före sin död: "Det är fullbordat."

Rembrandt: Herdarnas tillbedjan, 1646.

Var det börjar

Störst skillnad visar ändå evangelierna i var de tar avstamp i sina berättelser. Markus och Johannes börjar med hur Jesus låter sig döpas av Johannes Döparen, Lukas startar i stället med sistnämnde förkunnares födelse, därefter kommer Jesu födelse och barndom. Matteus inleder med Jesu släkttavla ända från David - visserligen via Josef, som hos Matteus anses ha haft ingenting att göra med hur Marias tillstånd blev välsignat - och sedan födelsen.

       För Matteus är släktträdet till David väsentligt, eftersom han menar att Gamla Testamentet stipulerar att Messias ska vara av Davids ätt. Sammalunda understryker han [2:22f] att Maria var jungfru och att detta också slagits fast av Gamla Testamentet. Hans bibeltolkning anses här felaktig, dessutom är den term som används för jungfru inte alls förbehållen orörda kvinnor [not till 1:23].

       Nå, hans avsikt är i alla fall här uppenbar, och fler exempel av liknande art och syfte fyller Matteus berättelse. Det är uppenbart att han anser sig tala till läsare med kunskap om och respekt för Gamla Testamentet och dess språk, vilket framgår redan i ordleken med namnet Jesus och att frälsa folket från dess synder [1:21] - Jesus kommer av det hebreiska Josua, som betyder "Herren (Jahve) är räddningen (frälsningen)" [not till 1:21].

       Hans Jesus låter redan i sin första predikan som en mosaisk lagstiftare, när han ger en lång lista på vilka försakelser som de saliga bör göra [5:3ff]. Belöningen ska komma i himlen. I sin sista predikan, innan lagens arm griper honom, berättar Jesus med många exempel hur verklig godhet yttrar sig - inte med lagens text men dess anda: "vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig." [25:35ff]

       Markus, som står för den mest koncisa skildringen, anses också utgöra den äldsta [not till 1:1] - om än med få år till de följande. Hos honom är berättelsen minimalt förgylld, Jesusgestalten minst förhöjd - som om Markus skriver så snart efter korsfästelsen att han inte vågar tro annat än att tiden snart ska fösa ihop Jesus med så många andra predikare, som världen inte ville lyssna på.

       En viss bitterhet anas också. God fingervisning utgör till exempel orden som undslipper en vakt, när Jesus dör och templets förhänge brister itu: "Den mannen måste ha varit Guds son." [Markus 15:39] Med detta val av tempus är det som om avrättningen också detroniserade Jesus - han säger det ju själv i dödsögonblicket, att Gud övergivit honom. Det är därför begripligt att Markus har minst att säga om Jesu uppståndelse.

       Här har Jesus en folklighet, från de många helandena av än den ena, än den andra åkomman, till de ideliga liknelserna med allom bekanta ingredienser - rentav bondska, och inte sällan med stänk av vad som vid hans tid gott kan ha betraktats som skämtlynne: kan man likna Guds rike vid ett senapskorn [4:30ff] utan att dra på munnen?

       Mot denne folklige Jesus står förstås särdeles lömska skriftlärde och präster, medan han i sitt sista visdomsord före påskhändelserna understryker den fattiga änkans större offer än de rikas: "De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på." [12:44]

Flirt med Rom

Annat ljud i skällan är det hos Lukas, som är den förste av evangelisterna att skriva för en icke-judisk läsekrets. Han inleder med att - på ett historiskt välbekant sätt - rikta sin skrift till en Theofilos, som näppeligen är judisk men förmodligen något av en mäktig beskyddare [1:3, samt dess not]. Det anses att Lukas först och främst har vänt sig till romare, som vid tiden för hans texts tillkomst hade ett spirande intresse för Jesu lära.

       Hos Lukas svämmar det över av effektsprakande mirakler - alltifrån hur en ängel ger det gamla ofruktsamma paret Sakarias och Elisabet besked om att de ska få sonen Johannes [1:13], vilken redan som foster med en spark tillkännager Marias välsignade tillstånd [1:41], fram till Jesu Himmelsfärd inför sina lärjungar [24:51].

Rembrandt: Kristus inför Pilatus och folket, 1634.

       Trots den romerska flirten hos Lukas är det inte han, utan Matteus, som på ett så olyckligt sätt räddar den romerske ståthållaren Pontius Pilatus från ansvaret för korsfästelsen, genom att låta honom två sina händer, och det är det judiska folket som ropar: "Hans blod må komma över oss och våra barn." [Matteus 27:24f] De fyra evangelierna är annars tydligt samstämmiga om Pilatus ovilja att avrätta Jesus.

       Att Jesus ämnats för en värld utanför hemlandet visar Lukas redan med sin första skildring av Jesu framträdande, som sker i Nasaret, där han snart tvingas konstatera att "ingen profet blir erkänd i sin hemstad". [4:24] Det går så långt att ortens folk vill driva honom utför ett stup.

       Hos Lukas bryter också Jesus synnerligen lättvindigt mot sabbatens och andra judiska bud, samt finner en romersk officers tro överglänsa israelernas [7:9].

       Jesus är vidare i Lukas gestalt genomgående medveten om sin annalkande död, såsom nödvändig att gå igenom för dess betydelse hos eftervärlden, han syns se sin korsfästelse med samma ögon som de, vilka i senare tid begrundar den - i stället för att, som det mer står fram i föregående evangelier, bäva av att se den framför sig. I Lukas säger Jesus om sin annalkande död: "jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över" [12:50], och kallar på ett annat ställe sin kommande död och uppståndelse Jona-tecknet [11:29f] - båda metaforerna med en tonvikt på bakåtblickandet, som efter en passage i stället för inför den.

Kryptisk Jesus

Johannes evangelium anses vara det senast skrivna av de fyra, kanske med flera decenniers avstånd - alltså runt år 100, i motsats till de övrigas tillkomst runt 60-talet.

       Hos Johannes syns det vara en skolad och sofistikerad läsarskara han hoppas på - redan med inledningens famntag om grekisk filosofi i talet om logos, ordet som blev människa [1:1ff]. I språk och perspektiv sägs också Johannes skilja sig markant från de övriga tre, genom något av en mer svävande, abstraherande skildring, som ett symbolspel hellre än en rak skildring - man skulle med den moderna filmdramaturgins språk kunna beskriva Johannes som episkt berättande mot de övrigas raka drama.

       I episkt berättande råder ett evigt nu, en oföränderlighet, som också hos Johannes syns gälla mer än för de övriga - även i fråga om Jesu personlighet. Han vandrar in i berättelsen med samma heliga lyster som ut ur den, opåverkad, orubbligt upphöjd.

       Det milda kärleksbudskap som hos de s.k. synoptiska evangelierna utvecklas gradvis, syns hos Johannes vara den lathund som appliceras på berättelsens utformning redan från första sidan. Här höves inga 40 dagar i öknen efter dopet, utan genast flockas lärjungarna till honom och skådar tveklöst hans gudomlighet, vilken Jesus också själv uttrycker så gott som från första stund: "ni ska få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen" [1:51].

Rembrandt: Johannes döparen predikar, ca 1635.

       Och medan Johannes Döparen i övriga evangelier visar osäkerhet om Jesu höghet, slår han i Johannes evangelium omedelbart fast om Jesus att "han är Guds utvalde" [1:34] och "Guds lamm" [1:36].

Femte evangeliet

Det kryptiska tal som Jesus för hos Johannes, fullt av symbolik och eteriska finesser, är det som kommer ett femte evangelium närmast: Thomasevangeliet, som hör till det Nya Testamentets apokryfer.

       I dess 114 korta verser berättas inget om Passionshistorien, Jesu väg från krubban till korset, med undantag för hans egna kryptiska antydningar om sin död och uppståndelse. I stället återges här endast hans visdomsord och predikningar, ibland tämligen mångordigt, ibland med blott ett par rader. Dess tillkomst uppskattas till första hälften av 100-talet, möjligen runt år 140, men det är inte otänkbart att det innehåller delar eller traditioner av samma ålder som ovannämnda evangelier [Pagels, Elaine: De gnostiska evangelierna, Stockholm 1998, s.23f - originalet The Gnostic Gospels, 1979].

       Thomasevangeliet hör hemma hos den filosofiskt mystiska rörelsen gnostikerna, som under de första århundradena av vår tideräkning fann sig bli alltmer bortträngda av den kristenhet som kom att bli kanon.

       Här blottar sig en Jesus med komplex kosmologi och en förkärlek för de gåtfulla beskrivningar som i hög grad också är Johannes. Så slår Jesus redan i första versen fast: "Den som finner uttydningen av dessa ord skall inte smaka döden." [Gärtner, Bertil E.: Apokryferna till Nya Testamentet, Stockholm 1972, s.33]

Rembrandt: Jesus uppväcker Lasaros, ca 1630.

       En hel del av Jesuscitaten känns igen från de fyra evangelierna i Nya Testamentet, medan andra är främmande såväl genom sitt innehåll som sin barskt definitiva ton: "Den som har lärt känna världen har funnit ett lik. Den som har funnit ett lik är världen inte värdig." [v.56, s.48] Och på ett annat ställe: "Den som finner sig själv, honom är världen inte värdig." [v.111, s.61]

       Det ställer sig förstås mycket svårt att tala om en personlighet i dessa citat, snarare är det den rena rösten för en lära, som om kropp saknades. Det gör ett skoningslöst intryck, likaså är ämnet sällan kärlek eller förlåtelse, men ofta försakelse.

En sjätte Jesus

Vi plägar vanligen betrakta Jesus genom olika försök till kombinationer av evangelierna, för att med dylik addition få en så rik bild av honom som möjligt, men denna mixtur skapar nog närmast en ytterligare, sjätte Jesus, vars autenticitet bör gå att än allvarligare ifrågasätta än de fem källornas, var för sig.

       Det borde åtminstone föregås av studier där de fem befintliga Jesusgestalterna skisseras - en i taget och oberoende av de andra - så exakt som låter sig göras. När de så står där uppradade, fem unika individer, först då kan det vara dags att drista sig till jämförelser dem emellan. Kanske visar de sig då ha så många likheter att föga annat skiljer dem åt än de olikheter som råder hos deras respektive skildrare, eller kanske ska de vara så i grunden oförenliga att det inte meningsfullt går att hävda att de alls kan ha tecknats från samma förlaga - en sjunde Jesus, den eventuelle evigt undflyende, oåtkomliga historiska personen Jesus.

© Stefan Stenudd, 1999, 2002.

Artikeln skrevs 1999 under en kurs om biografier, inom Idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet.