Idé

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

Kanske är lärdom en förutsättning för att få idéer, åtminstone det villkor som avgör deras kvalitet. Ändå råder mellan de båda begreppen framför allt en motsättning, en uråldrig motsättning.

       Den gamla kinesiska visdomsboken Tao te ching (Dao de jing, enligt pinyin), tillkommen några århundraden före vår tideräkning, säger i sin sista vers:

       De som vet är inte lärda

       de som är lärda vet inte

       Inte bara i denna skrift misstänkliggörs lärdomen, det är i urkunderna mera regel än undantag. Så visade till exempel Jesus sällan vederbörlig aktning för de skriftlärde, och i zen talas om den fyllda tekoppen: om koppen är fylld tjänar det inget till att bjuda mer te, det rinner bara över — på samma vis, hur ska nya tankar få plats i ett huvud som redan är upptaget av aldrig så aktningsvärda kunskaper?

       Lärdom kan ödelägga förnuftet, blott i kraft av sin mängd. Om så är fallet måste med tiden denna fara bli alltmer överhängande, eftersom mänsklighetens samlade kunskaper sägs öka i en närmast logaritmisk figur. Ska våra tankar dränkas i den tilltagande stormflod av fakta som flödar emot oss?

       Nog anar man det i våra samhällsledares debatter: varje sakfråga i politiken har en sådan ymnighet av omständigheter och utredningar bakom sig, att meningsmotståndare finner precis så många argument som de önskar för sina diametralt motsatta analyser och åtgärdsförslag. Den stackars väljaren är ytterligt prisgiven, där siffra står mot siffra och slutledning mot slutledning.

       Tao te ching varnar:

       Att härska genom kunskaper

       Är att skövla riket

       Mängden av motsägande, svårtydda fakta hindrar ändå aldrig debattörer och beslutsfattare från tvärsäkra konklusioner. Ekonomer vet alltid exakt hur krisen ska lösas, psykologer alltid hur psykopater ska botas, ingenjörer alltid hur flygplans styrsystem ska utformas — fastän de bland sina kollegor finner lika tvärsäkra som flerfaldiga alternativ. Thomas Kuhns upptäckter om de återkommande revolutionerna hos våra paradigm tycks inte stämma sakkunniga till ödmjukhet, snarare yttrar de sig säkrare för varje nytt varv och fördömer alltmer bestämt varje ny anomali.

       Ett ställningskrig i lärdomens skyttegravar, snarare än ett uppriktigt sökande efter sanningen. Den fyllda tekoppen. Eller med Tao te chings ord:

       När helheten delades gavs delarna namn

       Det finns redan många namn

       man måste förstå när det är nog

       Sammalunda är det inom den akademiska världen ack så lätt hänt att lärdomen får ersätta förståelsen, så att den som läst sin Platon och sin Hegel får kalla sig filosof, den som lärt sig rabbla den anatomiska terminologin och sett inälvor blottläggas på obduktionsbordet får kalla sig läkare, och så vidare. Ställda inför en mindre medgörlig verklighets prövningar är det inte säkert att de lever upp till sina titlar.

       Tao te ching uppmuntrar ett annat förhållningssätt, och får medhåll i mången aforism genom historien:

       Den som vet talar ej

       den som talar vet ej

       Dessa citat ur den kinesiska visdomsboken känns oss så bekanta att vi lätt avfärdar dem som truismer, men glömmer då att vi alltför lätt också förringar deras sanningshalt. I vår strävan efter än mer lärdom, händer det kanske då och då att vi råkar överge gamla sanningar för att vi hört dem alltför ofta. De som kallar sig kloka brukar vilja göra det just för att dessa sentenser blivit allmänt bekanta. I somliga fall räcker det gott med att skymma dem bakom hur många andra teser som helst. Vi har åtskilliga.

       Vad är det då som skiljer idé från lärdom? Döljer sig här en möjlighet till den visdom som Tao te ching ändå hyllar?

       Den som söker lärdom tar varje dag något till sig

       den som söker tao släpper varje dag något

       Själv är jag en odugling i kunskapstemplen, och finner förtjusning i Tao te chings omdömen. Så långt tillbaka jag kan minnas, har jag instinktivt velat hantera kunskap så att jag lyssnat intill jag tyckte mig förstå, och därefter låtit lärdomen fara sin väg — djupt in i hjärnans dolda vindlingar, måhända, eller rakt ut genom det andra örat, vad vet jag? Det har givit mig en kanske till hybris tangerande känsla av insikt, stundtals, men också vissa problem med betygens kunskapsmätningsmetoder.

       Jag klagar inte: det enas tillfredsställelse överglänser förvisso det andras gratifikationer.

       Någon entydig definition på begreppet idé låter sig inte göras — inte heller på Tao te chings ursprungsspråk. Närmaste ord är y (på japanska: i), som må vara underbart enkelt i uttal, men knappast i tolkning. Lexikonet anger för ordet en rad betydelser, vilka beror av sammanhanget och sammansättning med andra ord (det används sällan ensamt): sinne, vilja, hjärta, mening, idé, tanke. Skrivtecknet består av två delar — den övre betyder ljud och den nedre är symbolen för hjärtat, vilket till viss skillnad mot västerländsk symbolik står för sinne, vilja och anda. En våghalsig läsning skulle då vara: sinnets ljud — när människans inre kommer till uttryck.

       Det grekiska ursprunget för ordet i vårt eget språk pekar i och för sig mot det visuella, men nog anas ändå släktskapet: vad som visar sig ur sinnets inre.

       Det är ingen överraskning att lärdomen bjuder mängder av definitioner på ordet, men nog finns en bestående charm i dess vardagliga användande? Idé som något plötsligt uppdykande ur det inre, oförklarligt, oförutsägbart — tenderande åt den stundens nyck vi kallar hugskott. Vi vet ännu inte hur denna idé föds i oss, framför allt är dess yttersta härkomst måhända ett av våra mest storslagna mysterier.

       När nobelpristagarna varje år samlas i TV-programmet "Snillen spekulerar" brukar de i tal om sina upptäckters och insikters framfödande beskriva inspirationen — en annan hemlighetsfull kraft — som den eter, vilken bär fram idéerna. De anger också vilan, avslappningen, ja glömskan, som ett villkor för processen. Lösningarna föds inte i arbetet, i den mödosamma processen, utan under rasterna. När de släpper greppet om tankarna och frågorna, då dyker svaret upp.

       Visst har vi alla erfarit det?

       Jag vet att det inte hör till god ton för studenten att teoretisera utan explicit boklig underbyggnad, men idéns märkliga ursprung, inspirationens kittlande rus — det pockar på spekulation. Om lärdom är den mödosamma registreringen och katalogiseringen av förnimbar verklighet, kan då idéerna komma ur denna verklighets bakomliggande struktur, kan de skvallra om själva mönstret? Vågar vi säga planen?

       Tänk, själva världsalltets tillkomst, som vi idag anar det, liknar ju idén: plötsligt uppdykande ur ett obegripligt intet, för att sedan omedelbart mångfaldiga och variera sig.

       Om lärdomen vidgar vårt vetande måste idén fördjupa det. Ner till kärnan, in till ursprunget.

       Begreppet tao kan inte översättas till idé — inte med den bästa vilja. Vi brukar använda ordet vägen, men i Tao te ching antyds ett ursprung före såväl skapelse som gudar, en naturlagarnas lag, som varje ting, varje faktum underordnar sig, likt kurvan följer ekvationen. Idén är inte ekvationen, men använder den. Lärdom, däremot, letar efter den.

       Då bör det finnas ett sätt att verkligen förstå, att en gång för alla veta: släng lärdomen och lyssna till idéernas ursprung. Tao te ching försäkrar:

       Ge upp lärdom och dina bekymmer är över