Romerska fragment av kosmogoni

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

et romerska riket må vara väldokumenterat som få tider och platser i mänsklighetens historia, men när det gäller dess mytologi och dess föreställningar om världens ursprung finns stora luckor. Vad gäller mytologi är den romerska kulturen tämligen fattig på sådan att kalla sin alldeles egen, vad gäller kosmogoni tycks den inte ha lockat till så många tankar som de mera näraliggande funderingarna på rätt leverne och dygdens lön. Det romerska tänkandet brukar beskrivas såsom tämligen handgripligt och jordnära, dess ideal är sängkamrat med nyttan och användbarheten — en sorts tänkande som inte torde leda till mindre än världsherravälde.

       Nu kan man fråga sig om detta är en sann bild av romersk mentalitet, eller om den är en följd av att betraktelsen kommer så att säga från andra sidan om facit. Var det mer uthållighet och rättning i ledet hos romarna än hos exempelvis den spartanske gosse som hellre lät räven riva upp hans mage än brista i behärskning, eller Sokrates när han villigt tömde giftbägaren? Det kan i stället vara så, att det främsta romerska arvet vi alltjämt bär på är en förenklad bild av det romerska, vilken i så fall säkerligen bidragit till senare tiders visioner om likartade riken — med därtill hörande medel och metoder.

       Kan romarna i stället ha varit precis lika vankelmodiga, lika lyriskt drömmande och förbryllat kontemplativa inför tillvarons stora mysterier, som vilka andra folk i vilka andra tider som helst? Vi borde åtminstone undvika att se deras militära framfart som det chiffer, utifrån vilket deras kultur borde förstås. Annars riskerar vi att finna blott vad vi söker.

       I denna korta skrift finns föga plats att gå till botten med ovanstående, närmast gigantiska problematik, men åtminstone skissen på ett berättigande i att betrakta några kosmogoniska fragment ur den romerska litteraturen — och göra det så gott som glömsk för den kultur de föddes i. Lästa med sådan glömska har de för en gångs skull chansen att blotta andra egenskaper är de i romerska studier gängse. Det första som därmed gärna sker, är att den epikureiska traditionen tränger sig före den stoiska i kön — redan detta ganska så att säga oromerskt.

Janus

Det är inte med någon lätthet som forskare uttalar sig om ursprungliga romerska världsbilder, eftersom inflytanden från såväl etrusker som greker är svåra att extrahera. Inte heller finns hos romarna några religiösa urkunder. Dock anses Janus, guden med två ansikten, som en av de äldsta romerska gudomligheterna, en högsta och första gudom som ofta förknippas med världens tillblivelse. Janus är duonus cerus, ungefär god skapare. Ursprungligen kan han ha varit länkad till solen, eller specifikt solljuset. Kanske kan namnet betyda port eller skans. Det var också hans port i Forum, som bara stängdes i fredstid — alltså blott två gånger under Romarrikets historia. Såsom en första gudom var det Janus som först åkallades i bön, likaså gavs årets första månad hans namn och den första dagen i varje månad helgades åt honom.

       Det är troligt att romarna en gång hade en kosmogoni kopplad till Janus, men om en sådan är idag inget känt. Janus är därmed en närmast intetsägande figur, trots sina två ansikten. Romarna fick vända sig till betydligt påhittigare grannar, när de behövde gods till överjordiska spekulationer. I denna lilla text får Janus vara med för att bilda något slags anslag i det ursprungligt romerska, så gott det låter sig göras.

Lucretius

Det kan inte förvåna, att den med det stoiska mer befryndade Cicero i alla sina skrifter bara en gång nämnt epikurén Lucretius (cirka 90-tal — 50-tal f.Kr.). Det fanns dock andra som uttryckte sin uppskattning. Till exempel hävdade Ovidius att Lucretius verk inte skulle dö förrän världen gick under, också Vergilius har i Georgica ytterligt goda ord för Lucretius, om än utan att nämna honom vid namn:

       Lycklig den man som förmår att urskilja orsak och verkan, som har betvingat sin skräck och det obevekliga ödet och som ej fasar för bruset från Dödsflodens giriga strömmar.

       (Georgica 2:489 — 491)

       I Om tingens natur redogör Lucretius omständligt för naturens ordning i enlighet med epikureisk atomlära, likaså varför denna världsbild gör fruktan för döden alldeles onödig. Beträffande världens tillblivelse säger han att atomerna som kaotiskt rörde sig omkring i universums rum med tiden ordnade sig — inte med någon avsikt hos varken dem själva eller en gudom, blott genom den långa tidens nötning. Han beskriver ett vidunderligt gytter, som gradvis får struktur och karaktär:

       Från detta virrvarr började delar skilja sig och lika ting förena sig med lika och avskilja världen och dela dess lemmar och inrätta dess stora delar, det vill säga frånskilja den höga himlen från jorden, och havet för sig så att det bredde ut sig med sin fuktighet avskild, och likaledes himmelens eldar för sig, rena och avskilda.

       Och eftersom alla jordens kroppar var tunga och inflätade i varandra möttes de i mitten och intog de lägsta ställningarna; ju mer de flätades in i varandra och gick samman desto mera tryckte de ut det som skulle bilda hav, stjärnor, sol, måne och den stora världens murar.

       (Om tingens natur 5:445 — 454)

       Därefter stiger den eldbärande etern, eftersom den är lättare än jord och vatten, varpå sol och måne bildas och börjar kretsa i sina banor. Eterns fortsatta strömmar och solens varma strålar gör jorden alltmer kompakt, tvingar fram dal och berg. Ur jorden föds växtlighet och djurarter. Av de senare finns många sorter, somliga livskraftiga och andra inte. Naturen experimenterar och skapar förvisso misslyckade sorter — varelser utan mun, ögon eller dugliga armar, sådana som varken är man eller kvinna, men de dör ut och andra kommer.

       Ty ett ting ruttnar bort och tynar, kraftlöst av ålder, och sedan växer ett annat upp och träder fram ur sin ringhet. Så förändrar tiden hela världens natur och jorden avlöses av ett nytt tillstånd så att den icke kan bära vad den bar, men kan bära vad den inte bar tidigare.

       (Om tingens natur 5:828 — 836)

       Det är de dugliga arterna som överlever — listiga, tappra eller rörliga. Några av de andra hålls trots sina svagheter vid liv av oss människor, för att vi brukar dem. Människan, säger Lucretius, är en särdeles duglig art — hård, stor och stark, tålig mot såväl kyla som hetta och inte heller känslig när det gäller kosten.

       Lucretius världsbild är i sina beståndsdelar det epikureiska trogen. Världen består utav atomer, som följer sina lagar och har sina förlopp, gudar alldeles förutan. Hans bild av skapelsen är utpräglat mekanisk och därmed utan hjärta eller skönhet. Texten är programmatisk, omedgörlig i sitt resonemang, till och från direkt kallhamrad. Visst är det möjligt att han själv ser stor skönhet i det skarpt strukturerade, av nödvändighetens lagar bundna universum han tecknar, men ett konstnärsöga vore nog blint för den. Var är asymmetrin, som gör bilden lockande att betrakta, var är gåtan som får tanken att vandra? Om det inte vore för den epikureiska slutsatsen, att avstå handling och engagemang, borde Lucretius världsbild passa som handen i handsken för en romersk härförare eller statsman.

       Det patos som dyker upp i epilogen till ovanstående verk, i berättelsen om pesten i Aten, utgör en märklig final. Borta är den epikureiska stillheten, Lucretius beskriver den hemska farsoten och dess verkningar med innerlig avsky. Möjligen är det de mänskliga bristerna som är hans främsta måltavla:

       I detta onda fanns något som var särskilt beklagansvärt och beklämmande: om någon märkte att han var smittad av sjukdomen låg han modlös med sorg i sitt hjärta som om han dömts till döden: medan han väntade slutet gav han upp andan med en gång.

       (Om tingens natur 6:1230 — 1234)

       Människors rädsla för döden gör densamma till ett värre öde än den annars vore. Också de som försökte undkomma smittan, och "alltför begivna på liv och rädda för döden" vägrade att besökte sina sjuka anhöriga, mötte det nesligaste slut. I denna bittra scen slutar Lucretius skrift tvärt, som om han överväldigats av den mörka värld han själv målat upp.

Vergilius

Den elegante poeten Vergilius (70 — 19 f.Kr.) har ett helt annat behag över sin bild av världen och dess tillkomst. I Georgica, skriften som är en hyllning till lantbruket och den lantliga enkelheten, liknar han hela världens tillblivelse vid den pånyttfödelse som våren ger naturen:

       Sådana dagar en gång över den nyss skapade världen tror jag det grydde, och sådan var nog dess lyckliga barndom: vår var det då; över hela vår jord så spirade våren. östan for skonsamt fram med den bitande blåsten den tiden, tiden då första boskapen njöt i den värmande solen och när det hårdföra släktet av människor framsprang ur jorden, vilddjuren släpptes i skogen och stjärnorna tändes på himlen. Nyfödd och späd hade skapelsen ej kunnat bördorna bära, om ej en långvarig frid trätt in mellan köldens och hettans tider, och himmelen ej vår jord hade vårdat med mildhet.

       (Georgica 2:335 — 344)

       Trots att Vergilius kände den största respekt för Lucretius, tycks det här som om han på en viktig punkt direkt polemiserar med honom. Hos Vergilius är inte världen kall, dess lagar inte likgiltiga. Här är världens och människans barndom lycklig, och själva naturkrafterna visar mot båda telningarna den största tillgivenhet. Stämningen är förvisso en annan än hos Lucretius. Likaså processens natur. När Lucretius insisterar på hur världen alldeles planlöst blir till blott som en följd av atomers egenskaper och sammanstötningar, antyder Vergilius i stället en skön årstidernas ordning — från ett till ett annat, som för att själva världen så önskar. Ändå finns länken till Lucretius till exempel då människorna beskrivs som hårdföra.

       I sitt sista verk, Aeneiden, berättar Vergilius om den själ som genomtränger jorden och alla varelser på den, och som är allas upphov. Men detta besjälade tillstånd är åtminstone implicit närvarande också i ovanstående rader. Vergilius kan inte nöja sig med blott atomers ostyriga rörelser i ett av gudar övergivet kosmos. Även om gudarna inte heller hos honom gör synliga handtag i världens skapelse, måste de sägas ha kommit den närmare i och med att Vergilius ger den sinnlighet.

       Vet då först att himmel och jord, de flytande fälten, månens lysande klot och titaniska stjärnor får näring inifrån av en själ, och strömmande genom dess lemmar uppfyller ande alltets kropp och ger rörelse åt den.

       (Aeneiden 6:724 — 727)

Ovidius

Encyclopaedia of Religion and Ethics hävdar att Ovidius (43 f.Kr. — 17 e.Kr.) är den ende romerske författaren som visar en utvecklad kosmogoni, där genuint romerska idéer utgör en tydlig källa. I både Metamorfoser och Fasti skissar han på världens ursprung, men med vissa skillnader mellan texterna.

       Innan det fanns något land eller hav, någon himmel därovan, tedde sig hela vår värld överallt ensartad, en massa, formlös, förvirrad och rå. Man har kallat den massan för Kaos. Blott av en livlös tyngd bestod den, av stridiga ämnens svårförenliga frön, som blandats ihop med varandra.

       [---]

       Jord och vatten och luft ingingo i massan, men ingen kunde få fäste på jord eller simma i vatten, och luften saknade ljus. Det fanns ej ett ting, som hade bestämd form. Allt var i strid emot allt, ty utan avbrott i världen kämpade kallt mot varmt, det torra mot det, som var fuktigt, mjukt mot det, som var hårt, och mot det som var tyngdlöst, det tunga. Sist någon gud, en mildare kraft, slöt striden i världen. Himmel skilde han av ifrån jord och jord ifrån vatten, eterns klarnande rymd från den tyngre och tjockare luften.

       (Metamorphoser 1:5 — 23)

       I Metamorfoser är ursprungstillståndet ett kaos, där en första, enda substans befinner sig i ett slags storm mellan motsatser som hett och kallt, fuktigt och torrt. Ur detta gytter växer världen genom "Deus et melior natura", det senare en ordnande naturkraft. Gudomen, om vilken Ovidius bekänner sin osäkerhet med frasen "vem guden nu var", syns ha infört denna ordnande kraft i urtillståndet, varpå motsatser separerades och grupperades, samt placerades i världsalltet efter sina egenskaper: högst upp elden, därunder luft, sedan jord. Vatten cirklade runt jorden och gjorde den därmed tätare. Guden formade sedan jorden till en sfär och dekorerade den med berg och dal, floder, sjöar. Liv uppstod, oklart hur, och sist av allt människan, som en uttalad skapelsens krona, "mer ädelt" än andra djur och i motsats till dessa med huvudet höjt och blicken riktad "mot tindrande stjärnor".

       Efter människans skapelse sätter de fyra världsåldrarna igång, med början i guldåldern och därefter ett gradvis förfall genom silvrets, kopparns och järnets tid. Nesligt dränks sedan människorna av en flod, och ett enda par överlever för att föda fram ett nytt släkte.

       Från Lucretius känns mycket igen, såsom turordning och materiell mekanik. Däremot har Ovidius involverat en dunkel gudom, vilket vore otänkbart för Lucretius. Nu är inte Ovidius lika uppslukad av logikens transportmedel, hellre då förnöjelsens, varför denna gudom i viss mån kan vara en eftergift åt dramatiken. Naturkrafter och atomer i all ära, men de plägar inte locka läsare i samma utsträckning som mäktiga gudar. Vidare anas, som hos Vergilius, en önskan att blåsa liv i kosmogonin. Något kliniskt universum kan Ovidius lika lite som Vergilius föreställa sig, till detta är hans fantasi alltför vidlyftig. Han accepterar ett slags mekanik i de kosmiska processerna, men behöver likafullt besjäla den.

       I Fasti stramar Ovidius upp sig, koncentrerar sig på de fyra elementen och deras processer. Varken den skapande gudomen eller "melior natura" nämns. Här är utvecklingen av den kaotiska ursubstansen en följd av dess egen natur. Ändå identifierar han uttryckligen detta ursprungliga kaos med Janus, varmed vår cirkel är sluten.

Slutord

Slående i detta lilla urval av kosmogoniska texter är oviljan till den strikt maskinella tolkning, som ändå skymtar som en filosofisk grund. Kanske är det lyriken som föder andra törstar hos sina poeter (även Lucretius skrev på vers, men den svenska tolkningen här har valt att ignorera det). Lucretius skälver i vånda när själva finalen på hans text anländer, Vergilius öppnar sig för själfullheten och Ovidius vill gärna smyga in någon gud, något bakomliggande väsen. Ingen av dem trivs helt och fullt i det analytiska tänkandets kostymering.

       Vi tenderar med tiden att sortera och systematisera vår alltmer komplexa historia, och detta medför lätt att varje forntida persons tankevärld slipas ner till ett fåtal komponenter, eller i alla fall puttas i bestämda riktningar. Men varje gång deras ord prövas med mindre förutsättningar, tycks de spreta åt betydligt fler håll än senare sammanfattningar av deras begreppsvärldar medger. Hos ovanstående litteratörer syns förvisso en filosofisk tradition, men ännu mer en passion, en trånad, som kanske är ännu starkare i dem, och som måste beskrivas som allmänt mänsklig. Det hedrar dem och borde betonas av varje lärd som vårdar deras minne, även om det leder till att vi ser dem som mer lika oss än vi föreställer oss deras värld vara lik vår.

Litteratur

Encyclopaedia of Religion and Ethics, Edinburgh 1911.
Chisholm, Kitty & Ferguson, John: Rome: the Augustan Age, Oxford 1981.
Cotterell, Arthur: Illustrated Encyclopedia of Myth and Legend, London 1992.
Lucretius: Om tingens natur, övers. Bertil Cavallin, Stockholm 1972.
Oxford History of the Classical World, vol. II: The Roman World, Oxford 1992.
Perowne, Stewart: Roman Mythology, London 1969.
Ringgren, Helmer: Religionerna i historia och nutid, Göteborg 1990.
Vergilius: Aeneiden, övers. Ingvar Björkeson, Stockholm 1988.
Vergilius: Georgica, övers. Tönnes Kleberg, Stockholm 1989.
Ovidius: Metamorphoser I o II, övers. Harry Armini, Malmö 1969.

Artikeln skrevs 1994 under en kurs om det romerska arvet, inom Idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet.