Hemlig samisk skapelsemyt 4

Samernas skapelseberättelse dold i 2000 år

Samisk trolltrumma, skadad. Framsidan.

4   Afgudar

Med en fixering som närmar sig det fetischistiska envisas så gott som samtliga källor att uppräkna samiska "afgudar" - för missionärerna säkerligen en lika förfärande som angelägen uppgift, någorlunda enligt principen känn dina fiender, vilket bland annat visar sig i de kontrollfrågor Forbus föreslår i utrönandet om lappar som säger sig vilja göra bot och bättring verkligen är sannfärdiga [1727]. Att även de följande kommentatorerna i så hög utrsträckning låter sig nöja med listning av samiska gudar samt hur de dyrkas, är svårare att förstå. Man får förmoda att missionärerna runtom år 1700 med sitt sätt att kartlägga samisk religion blev mönsterbildande. Det kosmologiska perspektivet inskränker sig till de fem eller ibland tre nivåer som man ansåg sig kunna placera dessa gudar i [Sidenius 1726, Forbus 1727, m.fl.], vilket också trolltrummornas bilder ger skäl till - men att stanna därvid, det är inte på samma sätt givet.





       Här finns inte skäl att repetera denna genomgång av gudanamn men det bör konstateras att flera av dem är fast länkade till naturfenomen - däribland anses sol- och åskgud vara de främsta, medan det varierar hos olika källor i vilken ordning dessa två står till varandra. Likaså kan vi konstatera att det förvisso kan finnas en gudom i toppen på den samiska mytologin men det är långt ifrån entydigt så, ej heller är källorna i så fall överens om vem denna förnämsta gud skulle vara - trots att de med kristet monoteistiska ögon torde ha förmåga, för att inte säga önskan, att lyckas med den saken. Tydligt är - såväl på hur trolltrummor tolkas som i dialog med samerna - att det med tiden från 1600-talets slut och framåt raskt blir så att samernas religion alltmer presenteras med kristna begrepp, också av samerna själva. En välvillig gud i himlen blir bibelns gud, en illvillig motsvarighet i underjorden blir djävulen, och däremellan kristalliseras en Jesus och en jungfru Maria fram, och så vidare. Det är aldrig riktigt tydligt om samernas religiösa övertygelse förändras i samma riktning eller om de blott väljer kristna kostymeringar för att dels söka göra sig förstådda inför missionärerna och dels skydda sig mot de straffpåföljder som drabbar uttalad hedendom.

       Det finns förstås en tendens hos kommentatorer och utredare att se varje parallell till kristendomen som ett inflytande från den, varför en same med någorlunda lyhördhet gärna skulle frestas att uppfylla sådana förväntningar där det kunde lugna den mäktiga överheten. I till exempel den omfattande redogörelse Kruse och Steuchius 1688 ger för sina visitationer, är det slående hur samerna söker jämka sig fram till en situation där myndighetsrepresentanterna ska låta sig nöja och sluta med sina hot och pålagor. Någon väckelse av euforiskt slag är det näppeligen fråga om, snarare ett slags budgivning hit och dit. Då samer försäkrar sin omvändelse sker det sällan spontant eller med ett enda fjät ytterligare av tillmötesgående, än vad som begärs med maktmedel. Det konstateras också av prästerskapet, såväl under perioden runt år 1700 som hela det följande seklet och långt in på nästkommande, att det är si och så med det samiska upptagandet av Kristi lära - liksom det är tveksamt om de verkligen övergivit sina gamla läror och seder.

       Säkert är att det kvickt efter missionens acceleration blivit svårt att alls få samer att prata fritt om sin forna religion - och detta är tveklöst det avgörande skälet till att vi ännu så gott som uteslutande är hänvisade till de gamla källorna. Om detta sedan beror på kort minne i den samiska kulturen eller vad man kunde kalla en diplomatisk diskretion alternativt självbevarelsedrift, det går att diskutera. Vad folk inuti sina huvuden egentligen tror på och håller heligt, det låter sig inte så lätt röjas, medan ritualer och religiösa artefakter inte lika smidigt går att hålla dolda. Och nog får missionärerna belägg för vissa av de hedniska ritualernas och sedernas fortsatta utövande även hos samer som försäkrat sig vara omvända. Med artefakterna är det något dunklare, i synnerhet vad gäller trolltrumman. Det ska ha varit så att varje samefamilj hade minst en trumma, innan dessa började samlas in av myndigheternas representanter,insamlingar som inte syns ha varit alldeles lätta att genomföra. Många brändes, en del lämnade Lappland som ett slags souvenirer. Att blott ett sjuttiotal ska återstå idag, det är förbryllande. Likaså framgår på sina ställen att tillverkandet av nya trummor inte kunde ha varit alltför komplicerat - ändå ville missionärerna tro att detta inte skedde. Om nu trumman har spelat den viktiga roll som praktiskt taget samtliga källor omvittnar, då är det rimligare att räkna med dess fortlevnad än att inspektioner och förmaningstal plötsligt skulle förmå samerna att helt ge upp den.

       Det är troligt att samerna slöt sig till att om de ville behålla sina trummor finge de gömma dem, vilket inte kan ha ställt sig för svårt då missionärernas ansträngningar med att spåra dem inte syns ha gått längre än till ytterst glesa överraskningsbesök i kåtorna. Sammalunda kunde de med en enkel operation konstatera om sina gudar och alla andra delar av sin religion - att skyla dem för kristna ögon vore inte svårare än att överge dem.

Fortsättning



INNEHÅLL:

  1. Beslöjad begynnelse
  2. Framställningsform
  3. Historiskt svep
  4. Afgudar
  5. Alltså
  6. Och så till skapelsen
  7. Litteratur om samisk mytologi
  8. Litteraturlista

Den här texten presenterades för högre seminariet i idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet, den 28 maj 1998, som en del i mitt doktorandarbete om tankemönster i skapelsemyter. Handledare: professor Gunnar Broberg.