Hemlig samisk skapelsemyt 7

7   Litteratur om samisk mytologi

Kronologiskt ordnad med referat och kommentarer avseende i huvudsak kosmogoniska fragment

år 98
Tacitus, Cornelius: Germania. Tolkad av Alf Önnerfors, 3:e upplagan, Stockholm 1969. Tacitus (c:a 55-120), romersk historiker.

       Tacitus behandlar i delen De enskilda stammarna, kapitlet 46 "Gränsfolk i nordost, pekviner och fenner". Dessa "fenni" håller såväl översättaren (s.152) som arkeologen Evert Baudou för att gälla samerna [Bäckman/Hultkrantz 1985, s.30]. "Finnarna äro häpnadsväckande vilda och vederstyggligt fattiga", hävdar Tacitus och beskriver ett primtivt nomadiserande jägarfolks liv i korta ordalag, där han också menar att "Jakten är ett näringsfång som kvinnor dela lika med männen" (s.101) — ett avsnitt som dock även kan tolkas så att "kvinnorna fordra sin del av bytet" — en truism som översättaren inte vill tro Tacitus om. Möjligen är det något slags forntida kåtor han kan ha i tanken när han talar om deras enda husrum som "något slags flätat skydd av grenar" (s.101). Men Tacitus prisar deras lycka mitt i eländet, som han plägar göra även med andra naturfolk: "Dock anse de denna lott härligare än att sucka över arbete med jorden, möda sig med husbygge och under hopp och fruktan ha sina tankar kretsande kring egna och andras ägodelar." (s.101) Tacitus menar dem vara alldeles tillfreds: "de känna icke ens behov av att önska sig något" (102). Något om samernas mytologi nämner han ej, förutom att de är "obekymrade i sitt förhållande till både människor och gudar" (s.101).

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

500-tal
Prokopios: historieskrivare hos kejsaren i Konstantinopel, berättar om "skridfinnar" i Thule (med vilket han verkar mena Skandinavien, som vid denna tid ansågs vara en ö). Hanvet berätta att de inte dricker vin och ej odlar jorden, samt att män och kvinnor jagar tillsammans. Han syns ha haft någon — om än ringa — kännedom om samerna. [Larsen 1994]

700-tal
Diakonus, Paulus: historieskrivare hos Karl den Store, senare delen av 1700-talet. Han kallar också samerna skridfinnar och menar att skrida betyder löpa, alltså att samerna löper efter de vilda djuren med hjälp av krökta trästycken — varmed han torde mena skidor. Paulus berättar också om kylan, som han anser vara hälsosam för människan, om midnattssolen och ett slags hjort som inte kan vara annat än renen. [Larsen 1994]

1200 c:a
Chronicon (Regum) Norvegiae, till norska av Peter Andreas Munch (1810-63) 1850. Ska enl. Holmberg 1915 (s.14) innehålla något om lapparnas trolldomsväsen. Möjligen åsyftas Munch P.A.: Historisk-geographisk Beskrivelse over Kongeriket Norge (Noregs-veldi) i Middelalderen, Christiania 1849. Också utgiven av Halvard Gunnarsson: Norges kongekrönike, Oslo 1992, med parallelltext latin/norska — översatt av Inger Ekrem. Rydving 1993 (s.13f) anger flera versioner — ingen exakt enligt ovanstående — varav den senaste norska versionen är Norges historie..., översatt av A. Salvesen, Oslo 1969, där samer behandlas enligt följande: om samer s.21-23, äldsta beskrivningen av en samisk trumma s.22. Rydving placerar verket i slutet av 1100-talet.

1208 c:a
Saxo Grammaticus: Danorum regum heroumque historiae..., äldsta tryckningen 1514 i Danmark, i översättning till danska första gången 1574. Saxo (c:a 1150-1220) har hederstiteln "mästaren i latin" för sin erkända förmåga med språket, även i denna krönika över den äldsta danska historien. Han syns ha varit bördig från Själland, slöt sig till kyrkan där han kom i tjänst hos ärkebiskopen Absalon, troligen var han också kanik i Lunds domkyrka. [Nordisk Familjebok 24, Stockholm 1916, spalt 889f] Saxo nämns av exempelvis Goes 1540 och Schefferus 1673, men ytterst sällan i senare källor.

1200-tal
Sturlasson, Snorre: Han kallar samerna för finnar och deras trakter för Finland, exempelvis i Olav den Heliges saga. [Larsen 1994]

1500-tal c:a
Handskrift från Solovetska klostret i Ryssland, äldsta källa om ryska samer enligt Holmberg 1915 (s.16).

1536
Ziegler, Jacob: Terrae Sanctae, qvam Palestinam nominate, Syriae, Arabiae, Aegypti & Scondiae doctissima descriptio..., Strasbourg. [Holmberg s.98] Rydving 1993 (s.14) tar upp Zieglers Schondia..., Argentorati 1532, som fått en svensk översättning av den del som berör Skandinavien: Ett geografiskt arbete öfver Skandinavien från år 1532, Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, Geografiska sektionens tidskrift 1, 2, s.1-72, Stockholm 1878, där Lappland behandlas på s.10-19 samt noterna på s.67-68.

1540
Goes, Damianus de (Damião à): Deploratio Lappianae gentis. Lappiae descriptio, i Opuscula aliquot historica, Löwen. Svensk översättning baserad på förlaga daterad 1544: Tvenne skrifter: Veklagan öfver det lappska folkets nöd och Lapplands beskrifning, av Gösta Thörnell, Stockholm 1915. Skriften, som trycktes i många upplagor, var ämnad att förmå påven att ombesörja den mission av samerna, som Goes inte uppfattade att svenska myndigheter utförde som sig borde. Goes (1501-1573) var en portugisisk adelsman, som någonstans under tiden 1529-31 företog en längre resa i bland annat Sverige, vilken sägs ha fört honom så långt upp som till 80:e breddgraden — alltså i höjd med Spetsbergen — medan det snarare var fråga om Lappland. Dock anses det snarast att han hämtat sin mesta information om samerna från korrespondensen med ärkebiskopen Johannes Magnus. Goes upprördes av att samernas omvändelse inte helhjärtat önskades av svensk överhet, och skrev 1531 till Johannes Magnus: "edra adelsmän ( en oerhörd skam för deras släkte) äro orsaken till, att dessa människor, hvilka förr varit vilda såsom djur men nu blifvit fogliga, icke göras till kristna, alldenstund adelsmännen föreställa sig, att de härigenom skulle väsentligen hindras i utöfningen af den skamliga girighet och inrotade roflystnad, hvarmed de på det högsta förtrycka de det fattiga och oskyldiga folket". Han engagerade även Erasmus av Rotterdam i frågan. [från E.W. Dahlgrens inledning]

       Goes riktar sin skrift direkt till påven och ber om dennes agerande, så att lapparna inte blott ska bli kristnade, utan detta under den romerska kyrkans beskydd — fast han vet och påpekar att såväl kung Gostaf som "åtskilliga stormän" är "afskilda från den romerska kyrkan" (s.87). Den svenska överhetens girighet är skälet till att lapparna ännu inte välsignats sålunda, och skyldiga till denna girighet anser han såväl kyrkans som adelns representanter vara. "Så sätta de denna smutsiga och gudlösa vinning öfver tron och den kristna religionen och akta för intet så många själars frälsning" (s.80f). Den tillhörande beskrivningen över Lappland är på blott några sidor och innehåller inget specifikt mytologiskt gods, förutom två enkla upplysningar: "Detta folks gudsdyrkan består däruti, att de tillbedja elden samt stoder af sten som gudar. Efter den lefvande varelse, eho det vara månde, som möter dem på morgonen, sluta de till och förutspå hela dagens öde" (s.97). Den sistnämnda föreställningen nämns också av Olaus Magnus. Goes yttrar sig även om samernas färdigheter inom magin: "De känna så mäktiga besvärjelser, att de, många andra underliga ting att förtiga, kunna bringa fartyg att stanna midt i deras lopp" (ibid.), vilket syns vara en invertering av det på andra ställen omtalade vindmakandet genom knutar på en rem. Beskrivningen avslutas med den dramatiska uppmaningen: "Läs Saxo Grammaticus, och du skall finna underliga ting om nordiska trollkarlar och besvärjelser." (ibid.)

1553
Peucer, Kaspar: Commentarius de praecipuis divinationum generibus, Wittenberg, nämns av Holmberg 1915 (s.98). En fransk utgåva kom 1584. [UB] Rydving 1993 (s.14) anger årtalet 1560 och lokaliserar texten om samisk religion till s.142v-144r.

1555
Olaus Magnus: Historia de gentibus septentrionalibus. Historia om de nordiska folken, till svenska 1909-25, faksimil Stockholm 1982. Olaus Magnus (1490-1557) gedigna verk utkom inom de närmaste hundra åren i ett tjugotal olika editioner och på fem språk utöver latinet (förordet av Mats Rehnberg).

       Det nordliga Sveriges invånare har en självklar plats i boken, så att vad helst som avhandlas ges också uttryck för vad det innebär för lapparna och deras region. I tredje boken, Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken, presenteras "polartraktens folk" i andra kapitlet. Där har bilden av samisk religion en primitiv hedniskhet över sig, som ej är utan charm: "Bland några nordiska stammar är det bruket gängse, att ett lefvande väsen, som i första daggryningen ter sig på himlen, på jorden eller i vattnet, dyrkas såsom en gudom hela den dagen." (s.133) Några mer detaljerade kunskaper om samernas mytologi syns Olaus Magnus inte äga, och annat förbryllar: "Så t.ex. tillbedja de med ifriga böner och särskilda ceremonier ett rödt tygstycke, som uppfästats på en stång eller lans, emedan de tro, att i detsamma innebor någon gudomlig kraft på grund af den röda färgen, som liknar djurblod" (s.132). Det enda bekanta i detta är färgen, ity trolltrummorna och andra rituella föremål dekorerades med albarkssaftens blodröda färg. Däremot visar sextonde kapitlet, "Om häxmästare och trollkarlar hos finnarna" (det var brukligt att jämställa samer och finnar), visar han bekantskap med nåjdtraditionen, utan att namnge den. Han uttrycker en respekt för deras förmåga, som var gängse i norden, när han slår fast att de: "under hedendomens tid voro så bevandrade i trollkonster, som om de haft själfve den persiske Zoroaster till läromästare i denna fördömda lära" (s.159). Han berättar om hur de plägade sälja vind till sjömännen, i form av en rem med tre knutar — för varje knut man löste upp tilltog vind och väder (s.159). Denna uppgift finns också hos andra författare. Vidare berättas om nåjdernas extatiska spådomstranser och vad vi nu skulle kalla astralresor, kanske är det även trolltrumman han något missvisande beskriver i dessa riter, när han om trollkarlens metod för att hamna i extas förtäljer: "där bearbetar han med sin hammare på städet med vissa föreskrifna slag en padda eller orm av koppar" (s.161). Hans bild av dessa riter är annars märkligt samstämmig med vad senare författare, med betydligt närmare erfarenhet av samerna seder, har beskrivit. Olaus Magnus menar dock att trollerierna har upphört: "Emellertid har detta nordiska folk efter kristendomens antagande aldrig beträdts med att öppet utöfva denna konst, tack vare lagens förbud. Ej heller har någon — hvilket också skulle varit förenadt med lifsfara — meddelat kunskap i denna lära" (s.160). Senare meddelar han att straffet för dylikt är bålet (s.164).