Hemlig samisk skapelsemyt

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

INNEHÅLL:

1. Beslöjad begynnelse
2. Framställningsform
3. Historiskt svep
4. Afgudar
5. Alltså
6. Och så till skapelsen
7. Litteratur om samisk mytologi
8. Litteraturlista

1   Beslöjad begynnelse

       Det kan uttryckas kort och kärnfullt: om samernas eventuella skapelsemyter finns inte ett spår i litteraturen. Nå, ett spår, kanske två — men inte mer än så. En uttalad kosmogoni står inte att finna någonstans i den myckna litteraturen om samisk mytologi som utgivits alltsedan det sena 1600-talet. Det är ytterligt märkligt.

       Vidare, vilket är ännu märkligare, är det så i all denna litteratur att en sådan ej heller efterfrågas. Med stor nyfikenhet och omsorg presenteras allehanda gudomar och riter, men hur världen enligt samerna kan ha kommit till — därom undras intet. I litteraturen tecknas ett komplext mönster av gudomar och deras förhålllande till såväl varandra som i synnerhet till folk, fä och natur, likaså grunnas sida upp och ner på varifrån dessa gudomar kan vara hämtade och hur de förhåller sig till liknande väsen i gammal finsk eller skandinavisk/germansk mytologi. Ändock är det bara på några lätträknade ställen i denna bokflod, som över huvud taget frågan väcks om det kan finnas en samisk skapelseföreställning — varvid den i så fall hastigt överges för nya knådanden med offerriter eller namnförskjutningar hos sagda gudomar i olika delar av den samiska och nordiska världen.

       Hur kan det komma sig?

En näraliggande förklaring skulle vara att samerna helt enkelt saknar kosmogoni, exempelvis för att de föreställer sig en evig, i det grundläggande oföränderlig värld. Det är i och för sig, vid jämförelser med andra kulturers föreställningar, åtminstone att betrakta som mindre sannolikt, eftersom en mytologi utan något slags kosmogoni i övrigt i världen har visat sig svårfunnen — på de ställen där det sägs vara fallet är det sällan oomtvistligt. Visst finns ändå några sådana exempel, så hur försvinnande liten deras minoritet än är, betyder detta att det kunde gälla också för samerna.

       Ändå förklarar det inte den närmast totala tystnad som omger frågan i litteraturen — där borde ju frågan ha väckts, ventilerats, diskuterats. Skulle observatörer och analytiker av samisk mytologi erfara att den saknar en så vanlig komponent — som dessutom finns i både den skandinaviska och kristna föreställningsvärlden, vilka sägs i olika epoker ha influerat samernas religion — då borde detta ha föranlett en lång rad kommentarer, allraminst borde det ha slagits fast någonstans i deras utläggningar. Några få kommentatorer har förvisso konstaterat att en samisk skapelseföreställning saknas, men de är alltså proportionellt ungefär lika få som en sådan avsaknad är bland världens mytologier. Och när de konstaterar detta upphör genast därmed deras nyfikenhet på fenomenet.

       Även vad gäller annat mytiskt gods råder en remarkabel gleshet. Samisk religion skildras med substantiv, sällan med verb. De händelser som beskrivs är så gott som uteslutande riter, vidare kan här och där förekomma anekdotiska redogörelser för vad som timat när folk har drabbats av andeväsen eller gudomar. Det spektakel av gudars inbördes kontroverser, av naturkrafter och andeväsenden i tumultiska svängom, som det duggar av i andra mytologier, de är här så gott som frånvarande — fastän samernas gudar är många, dessutom inte sällan utrustade med såväl makar som barn.

       Sålunda, inför denna remarkabla avsaknad kan vi inte lita på att frågan har blivit vederbörligen väckt och prövad. Det kan inte redan i och med de första mer omfattande skrivna källorna till samisk mytologi under 1600-talets andra hälft stå alldeles klart att samerna saknar kosmogoni, i synnerhet som inte dessa texter konstaterar det. Den fortsatta forskningen har sedan i en obruten kedja länkats till föregående litteraturgods, där det sällan — med undantag för 1700-talets första hälft — förekommit rika additioner från fältstudier. Ingenstans på denna kedjas väg genom seklerna har skapelsefrågan etablerats, varken för sin frånvaro eller en töcknig närvaro.

       Alltså, även om det skulle kunna vara så att samerna saknar kosmogoni, har vi inte stöd i litteraturen om deras mytologi för att slå fast att det verkligen förhåller sig så.

Och det skulle genast skapa sina svårtämjda anomalier, eftersom det ändå föreligger några antydningar till en samisk skapelse, på några enstaka ställen bland alla dessa texter. Vore det så bara ett enda fragment så är här, precis som i matematiken, ett oändligt mycket mer än noll. Det tarvar sin förklaring, ty det gör i ett slag existensen av en samisk kosmogoni betydligt trovärdigare än bristen på den — i synnerhet som en sådan brist ej av någon kommentator kunnat fastställas med någon förvissning, ej heller finns någonstans återgiven en klar utsago från kunnigt samiskt håll om att de betraktar världen som evig, utan skapelse. Enda klara samiska utsago om en evig värld som jag stött på i materialet är från pojkar på Lappskolan i Lycksele [Lundius, 1670-tal]. Det verkar i och för sig som om samerna aldrig har fått den raka frågan, vilket förstås är ytterligare en märklighet i raden.

       Nå, dessa lätträknade antydningar om en samisk skapelsemyt kunde tänkas ha undgått en så stor del av kommentatorerna, att de skulle ha fallit om inte i glömska så i alla fall i skuggan — men mot detta talar det tydliga faktum att så gott som varje gedigen skribent har tillgodogjort sig samtliga de föregående texterna av dignitet — fler är de inte, i alla fall vad gäller det material som man alltjämt anser vara de främsta källorna till samernas förkristna föreställningsvärld. De flesta torde alltså ha stött på dessa små antydningar och har ändå i sina egna verk i de allra flesta fallen förbigått dem utan kommentar.

       Vi har alltså två frågor att ställa oss:

       1 Finns det någon samisk skapelsemyt?

       2 Varför har en sådan inte konstaterats eller ens efterfrågats i litteraturen?

       Det är inte nödvändigtvis så att frågorna hör obrottsligt samman, även om det syns mycket möjligt att den ena frågans besvarande kan ge ledtrådar till den andra frågans svar. Att förutsätta detta, dock, kan vara att råka begränsa lyhördheten för somliga arter av svar på såväl den ena som andra frågan, vilka inte gör dem ömsesidigt förklarande utan snarare fjärmar dem varandra så att de utkristalliseras som två alltigenom separata fenomen. Bättre då att söka svaren så förutsättningslöst som möjligt.

       Jag är i det följande betydligt mer intresserad av den första frågan, varför jag inte behandlar den andra med annan drivkraft än dess möjligheter att belysa eller klargöra resonemang som dyker upp i behandlandet av den första. Dock är det framför allt så, att denna text stannar vid ventilerandet av ovanstående gåtor och formulerar en tänkbar väg till deras lösning, men inte har ambitionen att fullfölja dem.

Läsaren bör redan nu varnas för att det svar jag finner på första frågan, som också kastar ljus över den andra, varken är oomtvistligt eller odramatiskt. Man kan gott kalla det spektakulärt, i båda ordets normalt använda betydelser. Att min slutsats går att ifrågasätta är i sammanhanget så självklart, att annat vore skäl till betänksamhet i sig — den samiska mytologin är bara partiellt belyst och det ursprungliga källmaterialet så utomordentligt tunt i här relevanta avsnitt, så det borde inte gå att ur endast det komma till orubbliga slutsatser. Att min slutsats också är spektakulär ska rätteligen väcka tvivel hos läsaren, som den gjorde hos mig själv, men jag vågar vara förvissad om att läsaren ska finna att min väg till denna även mig själv överraskande ståndpunkt inte bestått av några omotiverade språng för den sakens skull. Det är helt enkelt ingen annan lösning som längre förefaller mig möjlig.

       Uppgifter som jag ännu inte mött skulle förstås kunna göra min slutsats om intet — likaså går det att skissera vad för uppgifter som behövs för att bekräfta den, även om just en bärande konsekvens av det jag sluter mig till gör att man kan förvänta sig svårigheter med att inhämta sådana uppgifter.