Socialdarwinism

Francisco Goya: Mot varandra

En hårdhänt term med kort historia


socialdarwinism, en politisk åskådning, baserad på Darwins läror. Den utvecklades av liberalisten Herbert Spencer, som menade att fri konkurrens fostrar överlägsna människor.

       Det ovanstående står att läsa i Bra Böckers Lexikon, från 1989. Om redogörelsen bör, trots dess knapphet, flera frågor ställas: kan man tala om socialdarwinism som en politisk åskådning, kan man säga att den utvecklades av Spencer, är den sista bisatsen en rimlig sammanfattning av Spencers teorier? Det sistnämnda lämnar vi därhän, för att i stället grunna lite på de första två frågorna.





       Uttrycket 'politisk åskådning' för tankarna till de stora -ismerna: socialism, konservatism, och för den delen ovannämnda liberalism. Är det verkligen var termen hör bäst hemma? Såsom den används i folkmun och av pennor med olika underbyggnad, vågar jag snarare påstå att den gör anspråk på en plats i det vetenskapliga - inte politiska - rummet. Det går däremot förstås att kraftigt ifrågasätta graden av vetenskaplighet i dess teorier. Förmodligen är det denna ovetenskapliga vetenskaplighet, som gör att även en så måttlig vetenskapens banerförare som BBL föredrar att putta över begreppet till det politiska rummet, som är så vant vid dylik smutskastning att det näppeligen låter höra sig med protester. Om i stället socialdarwinism beskrevs som en - i och för sig föga trovärdig - vetenskap, torde säkerligen denna samhällssektors företrädare höra av sig med besked.

       Det är sålunda intressant att häri ana vilka vanor, vad gäller den interna revisionen och retuschen, som råder inom vetenskapens hus.

       När det sedan gäller Herbert Spencer, antyder Bra Böckers formulering att han varit, om inte instiftaren av begreppet, så i alla fall en varm förespråkare av det. Dock är det föga troligt att begreppet alls var känt av honom, eller ens hade bildats vid hans tid. Jag har tyvärr inte lyckats härleda dess tillkomst, men min lilla hastiga inventering antyder att termen socialdarwinism inte kommit i omlopp förrän en god tid efter andra världskriget - jag har över huvud taget inte stött på det i texter före 1970-talet (men då måste genast åter påpekas att min inventering inte varit tillnärmelsevis fullständig).

       Nå, om nu ordet socialdarwinism inte var känt av Spencer, med vilken rätt kan dess 'åskådning' då sägas ha utvecklats av honom? Visst skulle det gå för sig att säga att socialdarwinismen har sitt stöd i hans teorier, vilket dock inte är detsamma. Ordets användning ger snarare intryck av att begreppet tillkommit som ett nedsättande omdöme om dylika teorier - något som Spencer förstås skulle ha svårt att sälla sig till.

       Samma belägenhet, fastän i mindre mån, har här också Darwin.

       I och med att begreppet fått sitt eget innehåll - förmodligen givet och utvecklat av dess meningsmotståndare - har detta en komplexitet som inte utan noga prövning kan appliceras på Spencer. Detta görs ändå, tämligen oreserverat, av näst intill samtliga encyklopediska källor jag kommit i kontakt med.

       En mera aktad källa från samma förlag som ovan, Nationalencyklopedin, är det enda undantaget, som i sin text om socialdarwinismen inte alls nämner Spencer. I stället går man ut till försvar av Darwin: "Tilläggas bör att teorin inte har mycket att göra med Darwin, som inte tänkte sig en utveckling mot högre stadier och inte heller ville överföra sin teori till samhällssfären." å andra sidan går detta visserligen lovvärda försvar att diskutera, om man i stället för Om arternas uppkomst studerar Darwins senare skrift The descent of Man från 1881.

       NE har också valt att presentera socialdarwinismen inte som en politisk åskådning, utan som en teori vilken använts för att "upprätta rasistiska politiska handlingslinjer".

       Det danska Gyldendals tibindsleksikon anknyter närmare till BBL, när de säger att teorin, vilken i och för sig framställs som av samhällsvetenskaplig prägel, "fremsattes i slutn. af 1800-tallet af bl.a. H. Spencer". Aschehougs og Gyldendals store norske leksikon säger ungefär detsamma med en mindre förpliktigande skrivning, att teorin "ble fremsatt i slutten av 1800-tallet, saerlig av briten Herbert Spencer." Exakt samma skrivning finns även i uppslagsverkets utgåva från tidiga 70-talet. Båda upplagorna har vidare samma starkt formulerade kommentar om teorin: "Den fikk også det ideologiske formål å rettferdiggjöre klasse- og lagdelingens brutale virkelighet". Skrivningen syns kännas mer bekant i 70-talet än 1989, då den senare upplagans band kom.

       I Meyers tyska lexikon från sena 70-talet är tonen mera sakligt återhållen, när det påpekas att socialdarwinismen "rechtfertigt" vissa former av samhällsordning som vi torde kalla allraminst stränga. Meyer är också nyanserad när det gäller Spencer, vars teorier socialdarwinismen här sägs ha hämtat ("zurückgriff") idéer från. Såsom mer direkta företrädare ("Hauptfertreter") för begreppets innehåll förs i stället tre andra namn fram - frånvarande i de ovanstående källorna: W. G. Sumner, F. H. Giddings och W. Bagehot.

       Brockhaus encyklopedi skriver 1993 än mer omfattande om socialdarwinismen, där den beskrivs som en tradition alltifrån T. R. Malthus skrift An essay on the principle of population från 1798, genom Spencer, L. Gumplowicz, Lester F. Ward och William G. Sumner, med flera. Socialdarwinistisk föreställning ses också som "eine zentrale Grundlage" i den rasism och antisemitism som ansluter till J. A. de Gobineau och senare framförda tankar - här nämns, faktiskt för första gången i hittills nämnda källor, nationalsocialismen. Som en nutida tankesfär med viss anknytning till socialdarwinismen vågar Brockhaus nämna ekologin - i alla fall som en zon dit ett sådant tänkande försöker vinna inträde.

       Encyclopaedia Britannica, slutligen, räknar lakoniskt in Herbert Spencer bland socialdarwinisterna - jämte Walter Bagehot och William Graham Sumner - som om de utgjorde en självdefinierad grupp under detta namn. Lika iögonenfallande är textens slutkläm, inte utan air av ogrumlad tro på den glada, ofelbart självrenande vetenskapen:

       Social Darwinism declined during the 20th century as an expanded knowledge of biological, social and cultural phenomena undermined, rather than supported, its basic tenets.

       Varken andra världskriget, förintelsen eller andra väldiga politiska timanden syns här spela minsta roll, ej heller den diskussion som ägde rum utanför vetenskapens egna fora. Det kunde kallas en på sitt sätt idyllisk förklaringsmodell.

       Jag har i det föregående bekänt att det inte varit möjligt för mig att finna termen socialdarwinisms ursprung (ingen av källorna nämner något om det), medan mitt sökande i olika uppslagsverk onekligen ger en tydlig bild av dess ålder - åtminstone i det offentliga rummet. Ingen av ovan angivna källor - som är samtliga jag funnit med detta uppslagsord - är äldre än 1971. Enda lexikon från tiden efter detta årtal, av de undersökta, som saknar uppslagsordet är Encyclopedia Americana, vars relevanta band 25 trycktes 1988, samt tillika amerikanska Collier's encyclopedia, band 21, New York 1996.

       Här är övriga encyklopedier i min blygsamma undersökning, ordnade efter årtal. Inget av dem har uppslagsordet socialdarwinism:

  • Nordisk Familjebok, band 26, Stockholm 1917
  • Salmonsens konversationslexikon, band 21, Köpenhamn 1926
  • Arbeidernes leksikon, band 6, Oslo 1936
  • Den lille Salmonsen, band 10, Köpenhamn 1940
  • Hagerups illustrerede konvesationsleksikon, band 9, Köpenhamn 1952
  • Svensk uppslagsbok, band 26, Malmö 1953
  • Chambers's encyclopaedia, band 12, London 1955
  • Der grosse herder, band 8, Freiburg 1956
  • Norsk allkunnebok, band 10, Oslo 1966
       Vad vill jag nu med detta? Det handlar möjligen om speglingar. När vi i det offentliga rummet enats om ett ställningstagande, finns det ingen hejd på med vilken iver och konsekvens vi bekänner oss till detta och likt "skrymtarna på torget" visar upp vår ståndpunkt för hela världen. I denna brådska försvinner såväl nyanser som heder. När det har att göra med de mest anskrämliga skeletten i mänsklighetens garderob är det lätt att urskulda sig med att dessa får den skildring de förtjänar - häri ligger speglingen, då motargumenten i sådana frågor tenderar att likna argumentens tonfall, retorik, ja allt utom slutsatserna - men man kan lätt därigenom göra sin sak en björntjänst.

       Inte nog med att de gamla skeletten på så vis kringgår ett slutgiltigt avfärdande och därför i en annan tid - till och med mycket snart - kan återfödas med mera vitalitet än någonsin, det är dessutom så att denna hetlevrade opportunism på åsikternas estrad inte förmår söka pudelns kärna, roten till det onda, de eventuella orsaker som en gång födde och gödde det föraktliga. Jag fruktar att en av de stora bovarna i sammanhanget är just opportunismen.

       Därmed vill jag mena att de idéer och föreställningar, vilka fick termen socialdarwinism till en nedsättande samlande beteckning, genom detta tilltag varken kan förstås eller - och det förmås bara efter att det förstås - slutgiltigt avföras från dagordningen. Kanske är det till och med på det beklagliga viset, att vi hyser en sådan åtrå till att med en mun få ropa ut vår vrede över ett, vår fasa över ett annat, att vi hellre ser dessa monster återfödas ideligen likt hydran - trots den höga tull de tar av oss - än att stillsamt se den mest gruvliga häst i munnen och därmed verkligen veta hur det är fatt med dess konstitution. Vi måste tro på våra sinnens förmåga att vid noga granskning skilja gott från dåligt, önskvärt från oönskat, och att efter sådan belysning kunna nå enighet. Vi vet ju redan att den kategoriskt polemiska vägen har sina begränsningar därvidlag.

       Jag påminns om vad den amerikanske författaren Kurt Vonnegut i förordet till en av sina romaner beskrev som den enda sensmoral han kunde gå med på:

Where everything else may fail,
courtesy will prevail.

© Stefan Stenudd, 1997, 2002.

Artikeln skrevs 1997 under en kurs om genetik och samhälle, inom Idé- och lärdomshistoria på Lunds universitet.