Stefan Stenudd![]() Om mig
FÖRFATTERINoveller och böcker
Saxen i Shakespeare
Lättare sagt än gjort
Den tvehövdade ulven
Revolver
Amerikat
Söndagsskola
Tröst — roman online
Mina fackböckerKlicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.
Mina romanerKlicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.
|
Amerikat![]() Essä
Ja, den enkla omständigheten gör all skillnad i världen. De kallar sina hamburgare junk food och äter ändå, de vet att alla TV-kanalernas enda målsättning är att sälja tittare till reklambolagen och tittar ändå, de har förstått att deras enda funktion i världens modernaste land är att vara produktionsapparatens avfallskvarn och konsumerar ändå. Jag kan inte låta bli att imponeras av deras attityd. Kanske är amerikanerna industrisamhällets bodhisattvor. If you can't lick them, join them. Hur rår man på en människa som bara säger OK och lyder?
Fyrverkeri, gigantiska körer och orkestrar, helikoptrar, neon och ballonger. Scenen var stor som ett hangarfartyg, och mitt på den stod presidentkandidaten Jerry Brown och höll sitt tal. Hans mikrofon var det enda som inte fungerade. Coppola gjorde naturligtvis rätt. Vad kunde Jerry Brown säga som skulle mäta sig med denna inramning?
Kirurger tror att de gör avslöjanden med sina skalpeller, men var de än skär möter de bara nya ytor. Pandoras ask och allt det där. En modern bodhisattva borde inse att alla svar finns på ytan. Amerikaner är experter på yta. De får den att glänsa och spraka av färger. Bara en dum europé kan komma på tanken att bita i den solgula apelsinen. "Don't bite the sun."
Vårt kosmos är inte alltid så kul. Livet har sina brister, i synnerhet för de varelser som inser att det tar slut. Vad kan man hitta på, som skulle kunna göra oss tillfreds trots den vetskapen? Om somliga vill bränna sin lilla stund på jorden med att försöka ha kul och skita i resten — vem kan egentligen klandra dem? Betydligt mer skada görs nog av alla de som bärs av kallet att göra någonting meningsfullt. När folk ska gå till historien brukar det leda till att mängder av andra anonymt och inte alltid smärtfritt knuffas före ner i den. Och ändå slår det mig ofta att just vetskapen om vår dödlighet är beviset på ett slags fortsättning. Om döden vore gränsen — hur skulle vi kunna se den?
Med tanke på hur skygg guden verkar vara, tycks det mig som en överloppsgärning. Jag förstår att Han är skygg. Han skäms förstås. Skapelsen har ju sina brister. Här är vår vackra ekologiska balans: äta eller ätas. Människan är nog en kombination av två ting. Dels djuret, en behållare som stoppar in molekyler i ena änden och klämmer ut något färre ur den andra. Dels den reflekterande varelsen, som förmodligen av den skygge guden förväntas komma till vissa slutsatser. Därför får vi hålla på, om och om, tills svaret kommer för oss. Bakläxa. Det kunde vara festligare. Så varför gör vi det så svårt för oss? Jo, vi behöver nog en gud, vad vi än påstår. Och vi behöver definitivt varandra — ännu mer så länge Han håller sig undan. Det har ingenting med broderskap att göra, inte heller med amerikaner. Sådant är terminologi, en sorts kyrka för att hålla oss borta från den banala, omstörtande kärleken. Om vi bara fick älska, om det var tillåtet i all sin löjlighet och enkelhet, kunde man nog stå ut med att vara molekylbehållare.
|