Amerikat

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

är Walter Cronkites tideräkning var antalet dygn som amerikaner hölls fångna i Iran och Ronald Reagan började marschen till sitt livs roll, befann jag mig i USA — landet som enligt en gammal vits vet hur man gör elefanten större och mer användbar. Redan före avresan visste jag det mesta om den amerikanska nationens ytlighet, utom det allra viktigaste — dess medborgare vet också om den.

       Ja, den enkla omständigheten gör all skillnad i världen. De kallar sina hamburgare junk food och äter ändå, de vet att alla TV-kanalernas enda målsättning är att sälja tittare till reklambolagen och tittar ändå, de har förstått att deras enda funktion i världens modernaste land är att vara produktionsapparatens avfallskvarn och konsumerar ändå. Jag kan inte låta bli att imponeras av deras attityd. Kanske är amerikanerna industrisamhällets bodhisattvor.

       If you can't lick them, join them. Hur rår man på en människa som bara säger OK och lyder?

valrörelsen 1979-80 deltog till en början Californiens guvernör Jerry Brown. Han hade aldrig uppträtt på filmduken, men hade i stället ett löpsedelanpassat förhållande med en tydligt kvinnlig popsångerska. När han skulle hålla valtal i Oshkosh, en ansedd universitetsstad i Wisconsin, fick Francis Ford Coppola ta hand om evenemanget. Det blev storslaget.

       Fyrverkeri, gigantiska körer och orkestrar, helikoptrar, neon och ballonger. Scenen var stor som ett hangarfartyg, och mitt på den stod presidentkandidaten Jerry Brown och höll sitt tal. Hans mikrofon var det enda som inte fungerade.

       Coppola gjorde naturligtvis rätt. Vad kunde Jerry Brown säga som skulle mäta sig med denna inramning?

en det ligger mer i ytligheten än what meets the eye. Det är sant att amerikaner är ett ohjälpligt ytligt folk. Även när de slår sig ner i tjocka fåtöljer, lägger pannan i veck och ser varandra rakt i ögonen, är de lika ytliga. Mitt problem är dock: jag blir alltmer övertygad om att inget annat finns än yta.

       Kirurger tror att de gör avslöjanden med sina skalpeller, men var de än skär möter de bara nya ytor. Pandoras ask och allt det där. En modern bodhisattva borde inse att alla svar finns på ytan.

       Amerikaner är experter på yta. De får den att glänsa och spraka av färger. Bara en dum europé kan komma på tanken att bita i den solgula apelsinen. "Don't bite the sun."

anske är USA den eviga barnslighetens land. Drömfabriken lägger sina kulisser över deras värld, maten är inget annat än de sega råttor varje sjuåring skulle vilja göra till sin diet, krig är ett slags fyrverkeri. En så ung nation som USA kan väl inte bestå av annat än barn? Och vi har mycket att lära av våra barn, fast vi har nog ingen större lust.

       Vårt kosmos är inte alltid så kul. Livet har sina brister, i synnerhet för de varelser som inser att det tar slut. Vad kan man hitta på, som skulle kunna göra oss tillfreds trots den vetskapen? Om somliga vill bränna sin lilla stund på jorden med att försöka ha kul och skita i resten — vem kan egentligen klandra dem? Betydligt mer skada görs nog av alla de som bärs av kallet att göra någonting meningsfullt. När folk ska gå till historien brukar det leda till att mängder av andra anonymt och inte alltid smärtfritt knuffas före ner i den.

       Och ändå slår det mig ofta att just vetskapen om vår dödlighet är beviset på ett slags fortsättning. Om döden vore gränsen — hur skulle vi kunna se den?

et har hur som helst inte ett dugg med kristendom att göra. Som människa kan man inte annat än hålla med Jesus, men för att uppskatta kyrkan måste man nog vara militär. Jesus var ju också själv ganska avogt inställd till sådan formalia. Jag kan inte förstå annat än att kyrkor alltid varit ett sätt för världslig makt att försöka undanhålla människorna den eventuelle guden.

       Med tanke på hur skygg guden verkar vara, tycks det mig som en överloppsgärning.

       Jag förstår att Han är skygg. Han skäms förstås. Skapelsen har ju sina brister. Här är vår vackra ekologiska balans: äta eller ätas.

       Människan är nog en kombination av två ting. Dels djuret, en behållare som stoppar in molekyler i ena änden och klämmer ut något färre ur den andra. Dels den reflekterande varelsen, som förmodligen av den skygge guden förväntas komma till vissa slutsatser. Därför får vi hålla på, om och om, tills svaret kommer för oss. Bakläxa. Det kunde vara festligare. Så varför gör vi det så svårt för oss?

       Jo, vi behöver nog en gud, vad vi än påstår. Och vi behöver definitivt varandra — ännu mer så länge Han håller sig undan. Det har ingenting med broderskap att göra, inte heller med amerikaner. Sådant är terminologi, en sorts kyrka för att hålla oss borta från den banala, omstörtande kärleken. Om vi bara fick älska, om det var tillåtet i all sin löjlighet och enkelhet, kunde man nog stå ut med att vara molekylbehållare.